Ett flygarminne

Åren 1980-94 var jag aktiv som segelflygare i Falbygdens Flygklubb. Jag flög motorseglare av typen Grob 109b för det mesta men flög även vanliga segelflygplan också. Den här berättelsen utspelar sig på Falköpings Flygplats någon gång i slutet av 80-talet. 

Det var i början på maj och det var fortfarande rätt kallt ute. Vi hade läst väderleksrapporten och visste att det mellan regnskurarna skulle komma att bli ett uppehåll mitt på dagen. Med de här låga temperaturerna visste vi att det fanns en viss risk för att regnet kunde övergå i snö och att isbildning var ett potentiellt problem.

Det var dock tidigt på säsongen och vi var ivriga att åter få komma i flygtrim och göra våra korta kontrollflygningar med lärare. Till och med i det här vädret var egentligen det enda att tänka på att klä sig varmt och förresten hade både vi och våra segelflygplan varit på marken alldeles för länge. Vi räknade inte med att göra så långa flygningar att vädret egentligen skulle orsaka oss några problem. 

Vi bestämde oss för att flyga.

Vi fick ut våra skolflygplan på flygfältet, vinschen kom på plats och äntligen kom vi i luften igen! Det var helt underbart att få lämna marken igen, trots vädret. 

Jag klarade raskt av min kontrollflygning, blev godkänd och snart blev det min tur att gå upp ensam med ett ensitsigt flygplan.

Vi hade redan noterat en och annan lokal skur en bit från fältet men ingen av dem hade ännu kommit in över det. Jag lade märke till att det som väntat fanns snö i nederbörden. Ett grått molntäcke blockerade solen och skapade närmast en dyster stämning över bygden. Molnen höll sig dock på en sådan höjd att vi kunde vinscha upp till en säker flyghöjd. 

Trots det gråa var det ändå en sällsam skönhet i det till synes sköra vårlandskapet med sin skira knoppande grönska, avbrutet av dessa vita fläckar av snö, som en kamp mellan frusen död och varmt liv. Här och var kunde man se moln på lägre höjd som vräkte ur sitt snöblandade regn. 

När jag kom in i landningsvarvet lade jag märke till ett äldre ensitsigt segelflygplan på marken. Jag visste att det var en privatägd maskin och att ägaren var en av de äldre piloterna i vår flygklubb, vi kan kalla honom ”Sven”. Han hade tydligen bestämt sig för att följa vårt exempel och ge sig upp trots vädret. ”Det är krut i gubben” tänkte jag tillgivet, för Sven var allmänt omtyckt bland alla i klubben.

Jag fällde ut landningsstället, meddelade min avsikt att landa via radion och fick ner planet i en riktigt hygglig landning för att vara den andra för säsongen.

Vi fortsatte flyga ännu några timmar och pilot efter pilot kom upp i luften. Vi som redan flugit stannade förstås kvar och hjälpte till med klargöring. Det blev mer än en åkarbrasa i den kalla luften.

Till slut försämrades vädret som väntat och vi kunde se flera skurar i fältets närhet och snart tog Segelflygchefen beslutet att lägga av för dagen. Snart var alla plan utom ett nere på marken. ”Sven” var fortfarande kvar däruppe. Hur i all världen karln kunnat hänga uppe längre än vi andra var mer än jag kunde förstå men så hade han vid den här tiden hållit på med flygning i mer någon av oss andra också.

Till slut kom han i alla fall in i nedflygningssektorn och förlorade höjd för att kunna genomföra sin landning. Då hände förstås det som inte fick hända. Vi fick en snöby rätt över oss och sikten försvann på några sekunder.  
Ingen sa något men jag anade att fler än jag väntade på oljudet av ett flygplan som träffar marken där det inte ska….

Så plötslig ser vi hur ”Sven” och hans flygplan nästan spöklikt, tyst kommer glidande mellan snöflingorna och gör en perfekt landning. Det var en syn jag aldrig glömmer.

När det här skrivs 2013 har ”Sven”, som egentligen heter något annat, fortfarande flygcertifikat och är med sina 90 år Sveriges äldsta pilot. Han började segelflyga redan 1942 och firar alltså sitt 71:a år i luften.

Han är ett föredöme och en inspiration för många, även för oss som inte flyger längre. Hans ålder och framåtanda ger hopp för oss alla och man kan inte annat än att beundra honom för det.