onsdag 4 september 2013

Vår syn på USA

Vilken hysteri det är den här dagen 130904! Undra på det - för första gången i historien är en sittande amerikansk president på besök i lilla Sverige. Som vanligt gnälls det på USA från främst vänsterhåll, det gamla traditionella USA-hatet är väldigt levande och som vanligt har vi en tendens att glömma vår historia, eller rättare sagt hur amerikansk historia påverkar oss. 

Låt mig ge lite av min syn på USA och repetera lite historia.

  •  Andra världskriget
De här åren gick USA från att vara en isolationistisk nation till rena motsatsen. USA:s inträde i kriget kom att göra en oerhörd skillnad för få av oss vet egentligen hur nära det var att de allierade inte vunnit kriget. Amerikansk produktionskapacitet kom att fälla det verkliga avgörandet. Vi har i hög grad USA att tacka för att vi lever i frihet. 

Tack vare USA utgör INTE Europa en del av det tredje riket. 
  • Atomvapen
Jag skriver aldrig på några protestlistor den 8:e augusti, alltså årsdagen av fällandet av atombomben över Hiroshima - för jag anser att det var helt rätt att fälla den. 
Rättelse. Utifrån den strategiska och taktiska situation som rådde då, i augusti 1945, kan inte vi idag säga att det var fel. Vi kan aldrig sätta oss till doms över beslut som tagits så långt tillbaka utifrån dagens värderingar. Däremot kan vi lära oss av gamla misstag, men det är något helt annat. 
Beslutet att anfalla med atomvapen måste bedömas utifrån den verklighet som rådde då, inte utifrån vad vi lärt oss idag.
  • Protester
Obama är här på besök en enda dag och det verkar som att vissa krafter helst skulle vilja göra detta till ett gnälligt protestdygn. Någon idiot ansåg till och med i ett forum att vi ska arrestera honom för krigsförbrytelser. 
Det här känns löjligt. 
De här individerna överskattar vår betydelse. Det är vi som är beroende av USA, inte tvärtom.
Därmed inte sagt att vi inte ska reagera på det som är fel men det får vi sköta på ett smartare sätt helt enkelt.
  • Syrien och Mellanöstern
USA krigar ständigt och det är ju synd förstås. Vi har i vanlig ordning en massa åsikter om ett ev. amerikansk  ingripande. 
Vi är bekväma med sådant och blir riktiga experter så fort det är krig någonstans. Det är lätt för oss men så har vi också haft väldigt få terrordåd på svensk mark och vi har aldrig behövt leva under ockupation.
Vi borde lägga mer av vår energi på tacksamhet för att vi får leva i fred istället för att ödsla den på att skälla på en nation som egentligen inte behöver bry sig nämnvärt om vårt gnäll. Det förra har ett värde, det senare är ett slöseri. 
  • Handel
Statsministern kommer enligt media att diskutera bland annat handeln med Obama. Det är bra. Kapitalismen är det bästa vi har som det är nu och ju mer av det desto bättre. Vi är beroende av tillväxt och anledningen är enkel.
Handel ger jobb och sysselsättning är det absolut bästa skyddet mot krig som finns.
Vi är beroende av en fungerande handel med bland andra USA för betydelsen av den amerikanska marknaden har väl knappast undgått någon. 

söndag 1 september 2013

Om propaganda

Jag har varit mäkta irriterad på en sak under lång tid - svensk propaganda - och en artikel för några dagar sedan fick mig att fundera på det i lite nya banor. 
Det jag skriver här förtjänar säkert mothugg så kom gärna med sådant. Inget är hugget i sten och jag vill hellre diskutera det än stå oemotsagd - för jag kan ju ha fel. 

Artikeln ifråga publicerades i SvD 130822 under rubriken "Kristna har ingen framtid i Mellanöstern" och skrevs av ledarskribenten Ivar Arpi.
Han hade fog för att skriva om det ämnet för under en vecka innan hade 70 kyrkor i Egypten vandaliserats, 53 av dem bränts ner och ett antal Egyptiska s k Kopter mördats, detta i samband med oroligheterna efter att militären avsatt den folkvalde muslimske presidenten. 

Han beskriver hur förföljelser av kristna ökat i regionen alltsedan första världskriget, något som vi vet väldigt lite om här i Sverige. Vi har under århundraden varit ett så kallat kristet land vilket för all del kan ifrågasättas idag. Man kunde dock tycka att det skulle finnas något intresse att följa denna tragedi. Arpi skriver:
"Trots den svåra situationen är engagemanget för kristna svalt i Sverige. Jag gjorde en mediesökning, och från år 2000 till i dag har kopter nämnts 422 gånger, syrianer 557 gånger och assyrier 783 gånger i Sveriges sju största tidningar. Som jämförelse har det skrivits om palestinier 21 408 gånger." 

Hur kan detta komma sig? Tyvärr har vi ju fått lite av en tradition i vårt land av att se ner på kristendomen och det är inte ovanligt att man häcklar och hånar oss kristna i media. Bibeln har kallats för "sagobok" otaliga gånger och häcklar man Jesus har man valt den enkla vägen att få skrattarna med sig. Vi har ett lite märkligt förhållande till kristendomen och det vore naivt att tro att journalistkåren inte skulle ha bidragit till detta. Siffrorna ovan bekräftar snarare detta.
Visst, vi grumsar lite när vi ser vidrigheter som utställningen ecce-homo för en del år sedan men sen är vi lika beskedliga som vi svenskar brukar vara. 

De bekräftar också hur vi matas med information om palestinier och där finns som bekant en rätt självklar koppling till islam. Skulle vara intressant att se motsvarande siffror om just islam men jag antar att kopplingen till palestinierna säger vad man behöver veta där...

Jämför man de här båda religionerna så ser man att vi har två väldigt olika förhållanden till dem. Arrogansen mot kristendomen har jag redan berört men ifråga om Islam är vi väldigt annorlunda. 
Man anar rädslan för Islam i frånvaron av kritik mot den och den är väl välbefogad antar jag. Om någon skriver något nedsättande om deras religion eller profet blir det genast ett himla, eller snarare djävulskt, väsen. I bästa fall blir det väsen enbart på hemmaplan men har man gått riktigt långt så kommer dödshot från någon iransk mulla eller vad dom kallar sig, följt av folkmassor som skriker ut sitt hat och bränner flaggor.
Västvärlden skräms effektivt till tystnad mot islam men fortsätter glatt och entusiastiskt att håna oss kristna men det är det ingen, knappt ens vi själva, som märker längre. 

Hur kommer det sig att kristendomen, som är så vital i vårt kulturarv uppmärksammas så lite? Det känns som att det vore alldeles för enkelt att skylla bara på ateistiska krafter, oavsett vilken ideologi de tillhör. Krafter som till synes av goda anledningar försöker få bort religionen, i vårt fall Kristendomen.
Vad dessa inte verkar förstå är att de samtidigt skapar ett andligt tomrum, en vilsenhet och vi ser hur andliga sökare verkar bli mer och mer förvirrade när propagandan indirekt lärt dem att Kristendomen bara är förlegade sagor. Rätt eller fel, bra eller dåligt - Kristendomen försåg oss i alla fall med svar på de existentiella frågor vi oundvikligen hamnar inför någon gång i livet. 


Vi är generellt duktiga i Sverige på att uppmärksamma utsatta grupper men hur kommer det sig då att vi tycks ignorera när kristna förföljs?
Kristna förföljs i en aldrig tidigare anad omfattning i världen idag men det är inget som vi tydligen vill kännas vid här i Sverige. Vi bryr oss mer om vad som händer med andra religioner som exempelvis Islam - i varje fall är det de som hörs i media, oavsett om det är bra eller dåliga saker man rapporterar om. Vad gäller Egypten så är det tydligen allvarligare att militären gått in i en moské som för övrigt fortfarande står kvar, än att man bränt mer än femtio kyrkor...
Det tragiska är att om man inte rapporterar om det, så är det som att det inte finns, som om det aldrig hänt. 
Har vi verkligen blivit så cyniska? Är det verkligen det Sverige som lyckats leva i fred i nära 200 år att agera så? Jag känner inte igen mig längre. 

Ovanstående är bara ett exempel på vad propaganda kan ställa till och det finns förstås fler.
Ett annat är vårt märkliga förhållande till kommunism kontra nazism under det kalla kriget, där den förra accepterades och den senare med all rätt föraktades. Det rätta hade varit att förakta båda men propagandan och rädslan för Sovjet såg till att det inte blev så. 

Jag vill med den här texten visa på att vi faktiskt har något som kan kallas propaganda och jag vill uppmana var och en att se upp med dem. Exemplen ovan visar att detta är en verklighet och inte bara en myt eller konspirationsteori. Propagandan finns i vår tid och är mäktigare än någonsin. 

En klyftig författare skrev en gång att "historien beror på vem som skriver den och varför". Vilken historia är det som skapas åt oss idag? Den som skapas av propaganda eller av sanning? Det är upp till var och en att avgöra. 






lördag 24 augusti 2013

Ett flygarminne

Åren 1980-94 var jag aktiv som segelflygare i Falbygdens Flygklubb. Jag flög motorseglare av typen Grob 109b för det mesta men flög även vanliga segelflygplan också. Den här berättelsen utspelar sig på Falköpings Flygplats någon gång i slutet av 80-talet. 

Det var i början på maj och det var fortfarande rätt kallt ute. Vi hade läst väderleksrapporten och visste att det mellan regnskurarna skulle komma att bli ett uppehåll mitt på dagen. Med de här låga temperaturerna visste vi att det fanns en viss risk för att regnet kunde övergå i snö och att isbildning var ett potentiellt problem.

Det var dock tidigt på säsongen och vi var ivriga att åter få komma i flygtrim och göra våra korta kontrollflygningar med lärare. Till och med i det här vädret var egentligen det enda att tänka på att klä sig varmt och förresten hade både vi och våra segelflygplan varit på marken alldeles för länge. Vi räknade inte med att göra så långa flygningar att vädret egentligen skulle orsaka oss några problem. 

Vi bestämde oss för att flyga.

Vi fick ut våra skolflygplan på flygfältet, vinschen kom på plats och äntligen kom vi i luften igen! Det var helt underbart att få lämna marken igen, trots vädret. 
Jag klarade raskt av min kontrollflygning, blev godkänd och snart blev det min tur att gå upp ensam med ett ensitsigt flygplan.

Vi hade redan noterat en och annan lokal skur en bit från fältet men ingen av dem hade ännu kommit in över det. Jag lade märke till att det som väntat fanns snö i nederbörden. Ett grått molntäcke blockerade solen och skapade närmast en dyster stämning över bygden. Molnen höll sig dock på en sådan höjd att vi kunde vinscha upp till en säker flyghöjd. 
Trots det gråa var det ändå en sällsam skönhet i det till synes sköra vårlandskapet med sin skira knoppande grönska, avbrutet av dessa vita fläckar av snö, som en kamp mellan frusen död och varmt liv. Här och var kunde man se moln på lägre höjd som vräkte ur sitt snöblandade regn. 

När jag kom in i landningsvarvet lade jag märke till ett äldre ensitsigt segelflygplan på marken. Jag visste att det var en privatägd maskin och att ägaren var en av de äldre piloterna i vår flygklubb, vi kan kalla honom ”Sven”. Han hade tydligen bestämt sig för att följa vårt exempel och ge sig upp trots vädret. ”Det är krut i gubben” tänkte jag tillgivet, för Sven var allmänt omtyckt bland alla i klubben.
Jag fällde ut landningsstället, meddelade min avsikt att landa via radion och fick ner planet i en riktigt hygglig landning för att vara den andra för säsongen.

Vi fortsatte flyga ännu några timmar och pilot efter pilot kom upp i luften. Vi som redan flugit stannade förstås kvar och hjälpte till med klargöring. Det blev mer än en åkarbrasa i den kalla luften.

Till slut försämrades vädret som väntat och vi kunde se flera skurar i fältets närhet och snart tog Segelflygchefen beslutet att lägga av för dagen. Snart var alla plan utom ett nere på marken. ”Sven” var fortfarande kvar däruppe. Hur i all världen karln kunnat hänga uppe längre än vi andra var mer än jag kunde förstå men så hade han vid den här tiden hållit på med flygning i mer någon av oss andra också.

Till slut kom han i alla fall in i nedflygningssektorn och förlorade höjd för att kunna genomföra sin landning. Då hände förstås det som inte fick hända. Vi fick en snöby rätt över oss och sikten försvann på några sekunder.  
Ingen sa något men jag anade att fler än jag väntade på oljudet av ett flygplan som träffar marken där det inte ska….
Så plötslig ser vi hur ”Sven” och hans flygplan nästan spöklikt, tyst kommer glidande mellan snöflingorna och gör en perfekt landning. Det var en syn jag aldrig glömmer.


När det här skrivs 2013 har ”Sven”, som egentligen heter något annat, fortfarande flygcertifikat och är med sina 90 år Sveriges äldsta pilot. Han började segelflyga redan 1942 och firar alltså sitt 71:a år i luften.
Han är ett föredöme och en inspiration för många, även för oss som inte flyger längre. Hans ålder och framåtanda ger hopp för oss alla och man kan inte annat än att beundra honom för det.