Jag har en dröm

Jag har en dröm... en dröm om att 2012 får bli ett toleransens år. En dröm om att fördomar får läggas åt sidan och alla troende oavsett religion får den respekt som de förtjänar - även den kristna tron.
Under året som gått spreds en bild via twitter, facebook och allt vad det heter. Den föreställer kristna egyptier som håller varandras händer och bildar en skyddande ring runt en grupp bedjande muslimer. Kanske den symboliskt starkaste bilden som tagits under 2011. 

Kristna skyddar bedjande muslimer.

Den här bilden är nog den mest rättvisande bild av den kristna tron som jag någonsin sett. Den visar hur kristendomen är satt att vara tolerant, beskyddande och osjälvisk. Det är en korrekt bild av kristendomen. 
Jag har en dröm om att detta får bli ett exempel för oss alla och en inspiration att tolerera och beskydda varandras tro, älska varandra oavsett olikheter på det att vi tillsammans må bygga en bättre värld. 

Det här med (värn)plikt...

Jag är tacksam att jag fått göra det, men jag vill aldrig göra om det. Vad kan det vara som beskrivs på det viset? Jo, värnplikten förstås! Jag tycker det är synd att den tagits bort och skulle gärna se den återinförd, eller i alla fall en variant på den.

Sverige är fantastiskt, man kan inte säga annat. Vi har lyckats komma så långt i vårt fredsarbete att vi numera anser att vi inte behöver något försvar! Det måste under alla omständigheter ses som en framgång när man kan skrota vapen och lägga ner förband – även om det nog är lite naivt i vårt fall att inte lära av historien. 

Visst har vi ett försvar idag, men glöm att de skulle klara av att försvara oss mot en invasion, så benämningen ”Försvarsmakten” är nog tyvärr lite förlegad. Det försvar vi har är visserligen bra, åtminstone när det gäller kvalitet. Det är i kvantitet som det inte räcker till.

Nå, det får vara som det vill med det och även om jag säkert kommer att skriva en blogg om varför jag anser att vi ska ha ett starkare försvar någon gång, är det inte det jag är ute efter den här gången. Jag är ute efter värnplikten som sådan, efter fördelarna med den både samhällsekonomiskt och för individen. Nu är förstås en återinförd värnplikt en utopi, och det kanske är lika bra det, men det är ändå något i det här fenomenet jag är ute efter – en slags samhällsplikt om man så vill.

Lumpen

”Det är bra för dig att få göra lumpen och komma bort ifrån mamma lite…” Känner du igen det påståendet? Är du i medelåldern så har du förmodligen hört något i den stilen. Faktum är att jag tycker nog att det ligger lite i det påståendet. I varje fall gjorde det bortskämda mig gott att komma hemifrån de där elva månaderna jag gjorde lumpen vid F6 i Karlsborg.

Jag tror att vi gick miste om något värdefullt i och med att värnplikten avskaffades, för det var nyttigt på många sätt med lumpen. En slags sista fas på resan mot att bli vuxen om man så vill. Jag anser att man fick lära sig saker som att ta hand om sig själv, ta hänsyn till andra, ta sitt ansvar, lära sig att samarbeta, flytta sina egna gränser m.m. 

Det här är förstås egenheter som många har utan lumpen, men ändå… förvånansvärt många har det inte. Jag tror att man med värnplikten i bagaget fick det lättare att komma in i det vuxna samhället.

Samhällsekonomiskt var det förstås en stor kostnad det här med att ha ett försvar som byggde på värnplikten. På den tiden när det handlade om att ha ett invasionsförsvar var det dock en förutsättning. Det att ha en stor del av den manliga befolkningen tränad för att försvara oss.

En effekt av det var förstås att ett antal ungdomar var borta från arbetsmarknaden under en tid. Hur avskaffandet av värnplikten påverkat arbetslösheten känner inte jag till men jag antar att det rimligen måste påverka en del.

Plikt i framtiden?              

                     

Behövs värnplikten idag? Möjligen på frivillig basis i så fall, det vill säga när det handlar om militärtjänst. Däremot tror jag att vi skulle ha användning av en slags allmän obligatorisk plikt, som jag väljer att kalla för Samhällsplikt.

Samhällsplikten skulle kunna se ut så här. Den är obligatorisk, omfattar 12 månader och skall vara gjord vid senast, säg, 25 års ålder. Plikten ska kunna vara både med vapen och utan, alltså ska en del frivilliga kunna användas till att bli soldater och kanske utbildas för vakttjänst – låt oss anta att vi pratar om några få procent här. 

Resten ska användas till att bemanna samhällsfunktioner av olika slag. Det kan handla om brandskydd, sjuktransporter, enklare vårdfunktioner, äldrevård, barnomsorg, renhållningsarbeten etc.
Detta är särskilt intressant när det gäller äldrevården i beaktande av den forskningsrapport som nyligen visat på hälsovinsten för äldre med mer sällskap, ett typiskt arbete som skulle kunna utföras av samhällsplikten - se tidigare blogginlägg från den 30/11 om hembesök till äldre.
Det finns säkert mängder av uppgifter i välfärden som skulle kunna skötas av en Samhällsplikt av sådant slag som man inte vill lägga pengar på idag men som ändå behövs.
Låt så många städer som möjligt komma i åtnjutande av den här typen av personalförstärkning – för det är en del av syftet.

Fördelarna med detta är uppenbara. En årskull ungdomar är alltid borta från arbetsmarknaden och får under tiden färdigheter som kan komma till nytta under resten av livet. Det här sänker förstås arbetslösheten för ungdomar, visserligen på konstlad väg, men ändå. Man får ju faktiskt rätt mycket välfärd för investeringen. Detta kan vara rätt användbart i vår tid med hög arbetslöshet med arbetsgivare som gastar efter erfarenhet.
Gott, låt en samhällsplikt bli en bra erfarenhet då. Kommunala funktioner med hårt pressade personallägen kan förstärkas och kvaliteten i den kommunala verksamheten stärkas för en billigare kostnad än annars. Överlag ska man kunna räkna med en höjning av kvaliteten på de berörda samhällsfunktionerna. Det fina är att det dessutom bidrar till att hålla skattenivåerna på en rimlig nivå. 

En sådan här reform är förstås dyr, fattas bara annat. Funderar man på vad man tjänar blir det däremot intressantare. Kvalitet som vi normalt betalar dyra skattepengar för blir med ens lite billigare. Att göra sin plikt blir i sig en form av att betala skatt, men varför inte egentligen? Det blir ett utmärkt tillfälle att hjälpa till att bygga ett samhälle som bygger på en viss grad av välfärd åt alla. Detta är särskilt angeläget i framtiden när allt färre måste betala för allt fler. Jag tänker förstås på stegrande kostnader för äldrevården i takt med att stora årskullar går i pension och vi lever allt längre. 

De mänskliga fördelarna är uppenbara, förutom kvaliteten ovan. Ungdomarna får med sig en massa färdigheter ut i livet som de har nytta av under resten av det. De får lite av det där som vi gamla lumpare fick. Jag tror inte vårt samhälle blir sämre av att genomföra en sådan här reform.

Naturligtvis skulle det bli ett ramaskri om någon verkligen skulle föreslå en sådan här reform. Förslagsställaren skulle anklagas för att vilja utnyttja ungdomar som billig arbetskraft, för att vilja dölja arbetslöshet, för att plocka ut en slags extra ”skatt” av invånarna i form av ett år av deras liv etc. 

Jag kan ställa upp på den kritiken och kan till och med hålla med om den. Det är bara det att med den utveckling som samhället rör sig mot med en alltmer dyr och mer urholkad välfärd och allt större krav på vad denna skall innehålla, så vill det till att tänka i nya banor i framtiden. Det här är ett av många sätt som det skulle kunna låta sig göras på.

Kan en sådan här plikt användas till att stärka kvaliteten på den välfärd som vi alla vill åtnjuta i ett samhälle där allt färre måste betala för allt fler, kan det nog vara värt att tänka på.

Här skulle jag egentligen avsluta det hela när jag upptäcker att jag inte är själv om de här tankarna. De tas upp av ST Läkaren Björn Ekengren i Läkartidningen 2008-11-08. Jag anser att han tar upp det här minst lika bra och bättre än jag men vi har det gemensamt att vi kallar det för Samhällsplikt. 
"För det första borde alla medborgare ha som plikt att i gengäld bistå det land som ser till att de har tillgång till skolgång, sjukvård och andra samhällstjänster" skriver han bland annat. Jag håller med om det. Även om våra skatter fortfarande är för höga, så får vi ändå mycket i form av välfärd - rentav väldigt mycket för de som måste dra nytta av den som exv. svårt sjuka. Visst ska vi känna tacksamhet för att vi får bo i ett sådant land. 
Läs gärna hans artikel här.

Om avkristning och sekularisering

Det värsta som händer vårt samhälle idag är något som det talas väldigt lite om men som ändå är ständigt närvarande och pågående. Sverige håller på att avkristnas och är idag ett av världens mest sekulariserade länder. Detta är en samhällskatastrof av rang som har skapat ett i många avseenden vilset folk med en ökande psykisk ohälsa, något som det offentliga Sverige förstås aldrig skulle erkänna.

Sverige är ett modernt land i ständig utveckling. Vi har på hundra år gått från att vara ett ganska enkelt bondesamhälle till ett industrialiserat och på vissa områden till och med världsledande samhälle. Vi anser oss upplysta och inte sällan anser vi oss veta bättre än många andra. Vi är dynamiska och anpassningsbara och går ibland så långt att vi till och med förnekar våra traditioner och nationella rötter. Att vara nationalist och traditionalist anses inte vara något bra idag och förefaller alltmer kopplas till anklagelser om rasism och främlingsfientlighet.

Vi har en väl utvecklad sjukvård och folkhälsan är utomordentligt hög. Samtidigt är vi ett av världens sjukaste folk. Under åren 1989-2007 ökade enligt en rapport från socialstyrelsen andelen ångestfyllda i befolkningen från 12 till 22%. Detta beror enligt litteraturprofessor Torsten Pettersson på att vårt välbefinnande inte bara har med företeelser som stress och arbetslöshet att göra utan också är kopplat till livsfilosofiska och existentiella behov och att dessa efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa. Tro mig, sekulariseringen är högst påtaglig. Idag är ca. 10-15% av vår befolkning bekännande kristna och bara 5% går regelbundet till kyrkan. Resten av oss är alltså hänvisade till sig själva när det gäller existentiella frågor.

De olika religionernas utbredning i världen. Illustration från Bibelfrågan

Istället för att med hjälp av kristendomen hitta de svaren vi behöver, alltså på frågor om meningen med livet, om döden etc, är individen hänvisad till att söka sina egna svar. Där inte religionen ger svaren – och den uppmuntras inte i ett samhälle som vårt – är det vetenskapen som gäller och den ger just inga svar. Den ger inget besked om mening, om existens eller död. Istället skapar den ett tomrum av obesvarade frågor och en känsla av meningslöshet. Vi är alltså hänvisade till att söka våra egna svar och det har följaktligen vuxit fram en marknad för detta som i vissa avseenden är rätt så ockult. Vi försöker också fylla tomrummet med materialism vilket i sin tur leder till egoism.
Det intressanta är att för det mesta när man pratar om tron så brukar folk säga lite svävande att "jag tror på något" och tillägger sedan lite för snabbt "...men jag tror inte på kristendomen" som om det vore något smittsamt äckligt. Det här är rätt talande för nuläget på det här området. Propagandan och de anti-kristna har uppenbarligen lyckats med sin propaganda att svärta ner kristendomen - men man har inte lyckats utplåna tron! En del av det tomrum som beskrivs ovan uppstår helt enkelt därför att folk inte vet vad de ska tro på i ett samhälle där man inte uppmuntras att tro på något. Undra på att det här tomrummet finns och att många känner sig vilsna i en enda stor meningslöshet...

Rätt eller fel är egentligen rätt ointressant i sammanhanget, kristendomen har alltid haft ett svar på existentiella frågor. Den har bundit oss samman i en och samma tro, gett oss ett gemensamt syfte och en gemensam norm.

Professorn om sekulariseringen: ”Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.”

Det här är intressant.

Jag beskriver detta som ”religionens samlande kraft” och en som är av vital betydelse för ett samhälles sammanhållning för vad är det som har hänt när vi förlorat den? Jo vi ser hur bristen på normer ställer till det allt mer. Hur dyrkan av det materiella skapar ett habegär och en egoism. Materialismen fyller nämligen aldrig ett tomrum, den skapar bara begär efter mer.
Vi ser också hur egoismen skapar en brist på empati vilket påverkar säkerheten i samhället. Vem hade väl hört talas om det här med oprovocerat våld när vi i medelåldern och äldre växte upp?

I kristendomen, liksom i alla religioner, finns en norm för hur man ska uppföra sig, en norm som behövs. Tar man bort en sådan norm genom sekularisering, vad är det då man ersätter den med? Lagstiftning? Som om man skulle kunna lagstifta om normal hyfs, hänsyn och empati? Nej, där räcker inte vetenskap och lagstiftning.

Det spelar egentligen ingen roll vilken religion vi pratar om. Den är ofta kittet som håller samman ett samhälle. Däremot tror jag att man ska vara försiktig när olika religioner ska samsas i ett och samma samhälle – det tenderar att skapa spänningar. Exempel på detta hittar vi i den avslutade konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland eller i konflikterna mellan shia- och sunnimuslimer.

 Vad gäller olika religioner i vårt land handlar det inte om att bromsa andra religioners framväxt utan om att bromsa kristendomens nedgång, för vilket förstås kyrkorna själva i första hand bär ansvaret.

För vår del här torde valet av lämplig religion vara enkelt eftersom de normer vi har kvar och hela vår lagstiftning bygger på kristendomen. Det intressanta är att den som klarar av att någorlunda följa bibelns bud om att ”Du ska älska Din nästa såsom dig själv” förmodligen inte har några större problem att följa Svea Rikes lag heller. Detta säger egentligen vad man behöver veta om kristendomen som norm.

Vad behöver göras för att ändra på detta och vilka slutsatser kan man dra?

Slutsatsen som jag byggt upp texten till är uppenbarligen att vi måste ha mera av kristendom i vårt land. Jag har inget emot att andra religioner som exempelvis islam kommer hit, det får man acceptera i ett samhälle med vår invandring. Samtidigt finns en fara i om flera religioner växer för starka i ett samhälle eller i hur aggressivt dess troende väljer att följa sin tro. 

Mina egna sympatier ligger självklart hos Jesus och håller de normer och de svar som kristendomen ger för det rätta. Den behövs och är kittet som håller samman vårt samhälle. Den behövs för att ge oss de riktlinjer vi behöver. Den behövs för att människor ska må bra utan att känna det tomrum och utanförskap som sekulariseringen medför.

Hur kan vi ändra på detta? Ja med tanke på hur myndigheter, skolväsende, politiker och kulturelit behandlar kristendomen, finns det bara en väg att gå. Det handlar om att kyrkorna själva måste börja leva i den Missionsbefallning de är satta att genomföra. Det handlar om att öka tillgängligheten av kyrkorna för allmänheten och om att åskådliggöra tron på ett begripligt sätt. Det handlar förstås också om att genom media sprida medvetenhet om detta.
Kyrkorna måste ta sitt ansvar och ta sig ur sin isolering, se till att motverka allt vad isolationism heter och sänka sina trösklar, bli lite tuffare med att bjuda in människor att lära känna Jesus. I detta är förstås de så kallade Alphakurserna ett utmärkt redskap. 

I andra änden av perspektivet anser jag att det ligger i var och ens intresse att intressera sig för och ta reda på vad kristendomen är för något och om dess betydelse för vårt land. Det behöver inte ligga en frälsning i detta, även om det förstås är bra, men det handlar lite om att känna sina rötter, veta var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Likaså ökar vår förmåga att möta andra religioner som kommer hit om vi i första hand känner vår egen.

Religion är alltid lite på gott och ont. Den kan ställa till oerhörd skada om den hanteras på fel sätt men det kan uppenbarligen en total brist på religion också göra. Därför behöver vi, i Sveriges fall, få återkomma till den kristna läran. Både vi själva och vårt samhälle i stort mår bättre av det. 

Källor 

C-uppsats: Sekulariseringen i Sverige - Religionens ställning i det moderna samhället av Havva Harmanci, 2010

Högskolan i Gävle

Varför mår vi så dåligt? Artikel i SvD 2007 av prof. Torsten Pettersson

Opinionsundersökningar och Sossarnas minskande siffror

Ett långt inlägg den här gången men så är också ämnet allvarligt. Det är fullt möjligt att jag trampar på en och annan öm politisk tå med det här. Har du en sådan fallenhet, gör oss då båda en tjänst och sluta läsa här, särskilt som jag driver lite med ett av våra politiska partier. 


Du fortsätter? Kom inte och säg sen att jag inte varnade dig. Jag skriver lite om det här med opinionsmätningar och om ett parti som tycks tappa väljare för glatta livet. Jag hoppas jag kan uppfattas som någorlunda neutral men det är inte detsamma som att jag är okritisk. För balansens skull försöker jag skicka lite ironi åt både vänster och höger. 

Jaha, så var det siffror från Sifo igen då och som vanligt är det två partier som drar till sig rubrikerna – det ena går ner och det andra upp. Som vanligt numera är det antingen Juholt som pryder löpsedlarna eller Miljöpartiets språkrör. Ner eller upp. Ibland sätter man dit Reinfeldt om man vill illustrera att alliansen går framåt. 

Såhär gick det den här gången:

SVT Text Söndag 18 dec 2011

Siffrorna i Sifos decembermätning 
Siffrorna visar väljarstöd i procent  
och förändring i procentenheter sedan 
mätningen i november.

Moderaterna           34,4 (+1,6)    

Folkpartiet            5,5 (-1,1)    

Centern                5,4 (-1,3)    

Kristdemokraterna      4,3 (+1,1)

Socialdemokraterna    25,4 (-2,0)    

Vänsterpartiet         6,3 (+0,5)    

Miljöpartiet          12,3 (+2,3)     

Sverigedemokraterna    5,2 (-1,5)

Alliansen             49,6 (+0,3)    

De Rödgröna           44,0 (+0,8)

M spurtar långsamt men säkert mot målet. S halkar ännu mera efter M och jagas av Mp som knappar in. Kd håller kontakten med klungan men verkar vara på väg att bryta. SD tappar något mot täten men springer som vanligt på en egen bana. De kommer in på upploppet, vem kommer att vinna… bla, bla, bla! 

Egentligen... opinionsmätningar liknar mera ett sportresultat nuförtiden än något så seriöst som politik... Byt dessutom undersökare så får du ett helt annat resultat. Numera verkar det finnas åtskilliga institut och företag som sysslar med undersökningar så man vet snart inte vad man ska lita på. Tydligen är det här med opinionsundersökningar en bra affärsidé i alla fall, alltid något. Det har snart blivit så utvecklat, eller felvecklat eller invecklat med de där så det är snart omöjligt att veckla ut det till ett begripligt resultat.

Drömläge för spelbolagen kanske, som snart kan börja sätta odds från månad till månad på hur det går för partierna, men det underlättar inte precis för oss väljare. Underhållande måhända på samma sätt som för fansen på en hockeymatch – hur ska det gå för favoritlaget den här gången? Skit, vi förlorade men vi tar dom i nästa match och slutspelet är ändå inte förrän 2014! Nej, det känns inte seriöst längre.

Jag menar - vad är det för väljarkår vi har? Ska man tro alla de här mätningarna så har vi en väljarkår som svänger i politisk uppfattning som en vindflöjel i storm!
Samtidigt vore det förstås naivt att tro att folk inte byter åsikt oftare än vart fjärde år…

Så är det förstås inte, men jag har svårt att tro att den samlade politiska uppfattningen hos folk svänger så ofta och så snabbt som alla dessa mätningar tycks visa. Det ger lite intrycket av polsk riksdag men som väl är håller vi oss till valresultatet fram till nästa val och tur är väl det. 

Samtidigt är det en faktor under hösten som man inte kan blunda för i nuläget hur gärna man än vill, eller rättare sagt, en enda man som utan större ansträngningen tar bort fokus från det seriösa i politiken och får den mer att verka som en dålig komedi serie.

Ja - rätt gissat - jag menar Håkan Juholt och inte Anders Jansson (Starke Man), även om likheten är slående på mer än ett sätt. 
Vad vore väl Svensk politik idag utan denne man? Helt säkert mindre underhållande!

Kan inte låta bli att undra hur mycket Juholts arvode från Alliansen uppgår till. Jag menar, karln sparar ju miljoner åt dom. Det räcker snart med att han öppnar munnen, så slipper de borgerliga att prata politik. Bombastisk och tvärsäker som en Göran Persson kopia... och sorgligt ofta okunnig. Utspel och kovändningar går hand i hand - när man inte kan låta medarbetare ta smällarna förstås.
Snacka om att springa Alliansens ärenden. De behöver inte lägga ner tid och pengar på att försvara sig mot Sossarna - det har i varje fall varit väldigt tyst på den fronten under hösten - för det sköter Juholt själv om åt dem... Det räcker med ett kort ”inga kommentarer” så är det fixat, dessutom plockar oviljan att attackera sympatipoäng.
Självklart är han inte avlönad av dom men det skulle vara intressant att veta hur stora pengar de sparar på det där egentligen... det måste handla om avsevärda belopp...

Not. Normalt gillar jag inte att man driver med folk hur som helst men det är svårt att låta bli när det gäller Juholt. Jag ber alla gråsossar som kan tänkas störa sig på det om ursäkt och hoppas att ni andra kan tänka er att dra på smilbanden med mig.

Socialdemokraternas kris har väl knappast undgått någon och för min del vet jag inte om jag ska beklaga dem eller lyckönska dom. Beklaga dom därför att det behövs en stark opposition  och lyckönska dom därför att kris ändå är möjligheter, något som andra partier har förstått att profitera på.

Not. Hade rollerna varit ombytta och det varit ett borgerligt parti som hamnat i medias blickfång med en märklig partiledare, hade jag skrivit på samma sätt. Jag vill inte ta ställning för vare sig den ene eller den andre, vilket jag hoppas resten av inlägget visar.  

Jag beklagar uppriktigt det som händer Socialdemokraterna. Det är aldrig bra för demokratin med en försvagad opposition. Den behövs för att hålla regeringspartierna på alerten för det största hotet mot dessa är just självgodheten och den växer fram ur bristen på motstånd. 

Kanske är det förresten just den egna självgodheten som gjort den största skadan i socialdemokraterna ändå. Kanske är det så att man satt i maktställning under så lång tid att man gjorde misstaget att slappna av och köra den politik man alltid gjort utan att märka att världen runt omkring partiet höll på att andras. Samma tabbe som under många år hindrade andra partier från att vinna val. 

Märk väl - oppositionen finns och sett till mandat är den rätt stark, men den är splittrad. Sossarnas försök till att skapa en vänsterallians med V och Mp föll som bekant och det där har man egentligen inte hämtat sig efter... eller, man har inte försökt skapa något alternativ vilket möjligen hade varit att föredra. Detta står förstås och faller med de övriga partiernas vilja till samarbete och kanske blir det lättare att skapa ett samarbete på mera likvärdiga villkor i framtiden när man storleksmässigt närmar sig varandra. Man kan lätt göra jämförelsen med Moderaternas uppenbara dominans i alliansen och skillnaden i storlek mellan allianspartierna.
Detta är förstås bara en reflektion för partierna ska förstås ha inflytande i förhållande till sin storlek, det är så demokratin ska fungera.

Det blev inte lättare för oppositionen med SD:s entré på den politiska scenen för helt plötsligt fann man sig tvungen att lägga en massa energi på att kämpa mot dom också.
Varför kan man undra. Tydligen är det viktigare att bekämpa SD än att bedriva en effektiv opposition och det där förlorar man förstås på eftersom man samtidigt demonstrerar vad som kan uppfattas som ett förakt för 5,7 % av väljarna. Det hela förbättras inte av tramset med att avstå från debatter i TV på grund av placeringar i studion. Sådant uppfattar vi väljare som barnsligt och jag tror personligen att det hela egentligen var ett rätt patetiskt försök av vänsterpartierna att visuellt försöka jämställa SD med regeringen vilket knappast lurar andra än önsketänkarna. Det hela hamnade istället på en sandlådenivå som har väldigt lite med politik att göra och som bara gav spelbolagen ännu bättre odds att dela ut.

Det märkliga är att man inte lär av andra partiers framgångar. Moderaterna genomförde ett förändringsarbete och vips kommer man in på scenen och lägger beslag på jobbpolitiken och på en himla massa väljare och börjar vinna val. Vad värre är, det händer innan sossarna tycks fatta att de förlorat sin viktigaste fråga - om de nu inte helt enkelt hade gett upp om jobben.

Ooops! Vad hände?

Plötsligt hade vi ett förnyat parti som dessutom hade mage att kalla sig "arbetarparti" och som kommer med något nytt, samtidigt som man får väljarna att tro att man har samma mål som sossarna alltid har haft. Det är klart att det väcker nyfikenhet och lockar väljare, särskilt som många fått intrycket av att sossarna lyckats dåligt med sina försök att minska arbetslösheten. Nu tror jag för all del inte nödvändigtvis att alliansen kommer att lyckas bättre men det beror mer på omständigheter utanför landets gränser än på en misslyckad politik och klarar man bara av att kommunicera ut det där till väljarna, torde det minska risken för en framtida valförlust.  

Faktum är ändå att det Moderaterna vann på var att man vågade förändra sig. Man anar hur Mp i viss mån följer efter som lite av ett dynamiskt parti som ligger i tiden. Ska sossarna ha en chans att överleva måste de också våga en förändring. 

Nu är det för övrigt upp till Moderaterna att bevisa att man verkligen är det här arbetarpartiet som man utger sig för också. Misslyckas man med det lär man också misslyckas med ett antal val i framtiden. Väljarna i Sverige brukar vara politiskt medvetna och har sällan något kort minne.

Ändå undrar man lite vad det är vi ser hända idag.

Är det kanske så att Socialdemokratins storhetstid är över? Kommer vi att få se något helt annat i framtiden än den höger och vänsterpolitik som vi är så vana vid och som var så lätt att ta ställning till? Är vi på väg bort från den tiden när politiken var mera svartvit, höger och vänster, antingen eller?

Är det rentav så att socialismens episka klasskamp är över och att det nu är dags att tänka i helt nya banor?

I så fall är det bara att gratulera till segern för den tillfaller till viss del Socialdemokraterna i så fall, även om många av orsakerna står att finna i vår omvärld. Sanningen är i alla fall att det klassamhälle som en gång möjliggjorde Socialdemokratins storhet knappast finns längre – eller rättare sagt, det tar sig inte uttryck på samma sätt – och frågan är då bara om Socialdemokratin kan överleva utan den klasskampen, utan att förändras? Det är tyvärr inte troligt.

Gunnar Sträng

Förr i tiden var det lättare för Socialdemokraterna att identifiera sig med de fattiga, med de förtryckta. Det är ganska omöjligt idag, särskilt med en partiledare som är i blåsväder efter sina bidragsaffärer och en rad sossar som är ganska välbeställda – och för att nu inte tala om att det inte längre ses som något fel att tjäna mycket pengar. Det vore dock fel att skylla detta på Juholt. Tendensen till detta går tillbaka flera decennier. Vilka av oss äldre minns väl inte en indignerad Gunnar Sträng som på sin tid i en TV intervju i mitten på 70-talet fick en del rätt besvärande frågor om sin förmögenhet och skatteplanering? Det hela blev inte bättre av att karln uppgav att man innan intervjun kommit överens om att inte prata om detta. Man kan förstå att de som mindes agitatorn Sträng från hans turné på cykel bland lantarbetare på 30-talet kände en stark indignation över både finansministern och socialisten Sträng.

Det är lite så med Socialdemokrater, de behöver sina ”Strängar” för att genom sådana eldsjälar ”kämpa på barrikaderna” och dessutom rejält så det hörs. Utan dessa som börjar på gräsrotsnivå istället för alla dessa politiska broilers som, oavsett parti, alltid kommer att vara föremål för ett visst förakt från oss väljare, kommer man inte långt. Utan stabila och höga barrikader att kämpa från höjer sig socialdemokratin föga över mängden och blir allt svårare att identifiera sig med. Man behöver något att högljutt protestera mot så att deras politik blir tydlig och inte är lika subtil som många andra partiers.

Likaså har politiken förändrats. Jag menar, vem hade väl trott att vi skulle få se en moderat som finansminister i hästsvans och örhängen som skäller på banker och härmar Mona Sahlin om det smarta i att betala skatt? Jag tvivlar på att gamla högerpolitiker som Gösta Bohman skulle känna igen sig... Å andra sidan hade väl ingen kunnat tro att samme finansminister skulle utses till den bäste i Europa heller… eller för all del att vi några år tidigare skulle skicka förre Moderatledaren Bo Lundgren till USA för att informera dem om hur vi löst vår bankkris tio år tidigare.   

Är det inte så att den gamla klasskampen, om man inte kan hitta en modern variant av den, helt enkelt är över och måste ersättas av något nytt om man ska ha en chans?

Det vore dock tragiskt för politiken om sossarna blir för små, för det torde stå utom allt tvivel att de behövs – åtminstone behövs en del av de profilfrågor som de fortfarande förknippas med. Deras lösning på problemen är kanske inte alltid det bästa, men vilka partiers lösningar brukar vara det? Det spelar egentligen ingen roll för det viktiga är att frågorna hålls vid liv i det politiska Sverige.

På samma sätt vill det till för deras ärkefiende Moderaterna att visa framfötterna nu. Allt detta tal om det nya arbetarpartiet har uppenbarligen varit övertygande och en valvinnare, men det vill till att arbetslösheten börjar sjunka radikalt om de anspråken ska ha någon trovärdighet. Upplever väljarna att de blivit lurade med valfläsk lär det dröja innan partiet hämtar sig igen. Därför vill det också till att de Nya Moderaterna förblir i sin förnyelse om de ska kunna hålla kvar väljarnas intresse.
Samtidigt borde deras tid ha kommit nu kan man tycka. Ekonomierna runt om i Europa tar stryk som aldrig förr och vi åtnjuter ett förtroende som ett land med en av världens bäst skötta ekonomier och en finansminister därefter. Rimligen vore väl då Sverige vara ett av de bästa länderna i världen att flytta sin produktion till? Man kan ju alltid börja med att bjuda GM som var så emot försäljningen av SAAB att flytta delar av sin produktion till Trollhättan i detta fantastiska land. Vi vet ju hur ekonomin i deras eget land ser ut.
Det kan i varje fall aldrig vara fel att satsa pengar i en politik som lockar utländska företag och genererar nya jobb. En sådan politik borde rimligen vara lönsam.

Hur det än blir i framtiden så är det ändå ett och annat som måste bestå. Det måste finnas en någorlunda stark regering och en lika stark opposition för ytterst handlar det om demokratins överlevnad. Det må vara illa att S tappar i opinionsundersökningarna men det hade varit ännu värre om inte Mp samtidigt hade ökat, det bevarar en fungerande opposition. 
Det är nämligen tillsammans som flera olika partier utgör demokratin i ett land, aldrig bara ett parti. Det behövs partier som står för olika politiska alternativ och som spelar efter samma spelregler. Det är bara på det sättet som demokratin kan överleva i en politiskt föränderlig värld. 

Om traditioner och avslutning i kyrkan

I Onsdagens Aftonbladet finns det en riktigt bra debattartikel publicerad, skriven av KD ledaren Göran Hägglund. Den utgår från det ständiga tjafset vid varje terminsslut om huruvida skolavslutningar ska få ske i kyrkan eller inte och om huruvida ett kristet inslag i så fall ska tillåtas.

Som vanligt är det trevligt att läsa en bra artikel - och den här gången gjorde Hägglund riktigt bra ifrån sig - men det är nästan roligare att läsa alla kommentarer som följer på den. En del av dem är (enligt min åsikt) riktigt bra men andra… det finns som en gammal kollega brukade uttrycka det ”många konstiga djur i vår herres hage”.

”Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen” skriver Hägglund. Jag tror han har helt rätt i detta.

Vi utvecklas på gott och ont mot ett mångkulturellt samhälle och jag är inte säker på att det är enbart gott, men mer om det nedan. Det handlar lite om att vi måste lära oss om våra traditioner och kanske till och med stå fasta i dem och det man kanske får kalla för svensk mentalitet, innan man kan hantera andra. Lite av att som Churchill sa om att veta var vi kommer ifrån för att få en aning om vart vi är på väg.  

”Debatten verkar främst drivas av värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med resonemang om att personer med annan religion kan känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna ­traditioner” skriver Hägglund vidare.

Jag instämmer gärna i detta. Det är anmärkningsvärt att det alltid är kristendomen som får klä skott för dessa gruppers attacker och man kan undra varför. Jag tror att det beror på att kristendomen är det verkliga målet för attackerna, inte andra religioner och egentligen inte våra traditioner heller. Nu råkar många av våra traditioner ha en kyrklig koppling så de åker med på köpet så att säga. Det är också anmärkningsvärt att man trots sin uppenbara ateism ofta förefaller försvara islam, gärna under sken av att det handlar om en jämlikhetsfråga.
Så är det förstås inte men jag tror att man utnyttjar islam i sin kamp mot kristendomen. Ett otäckt exempel på detta inträffar tidigare i år när Carin Jämtin (S) föreslog införandet av muslimska helgdagar i Sverige, se artikel i SvD. Det är väl knappast någon som tror att Jämtin lägger ett sådant förslag av religiös övertygelse?

Det de här stackars radikalerna missar är att om man nu lyckas med sitt mål att minska kristendomen så kommer ett andligt tomrum att uppstå som de knappast lär klara av att fylla på egen hand. Vad kommer att fylla det kan man undra? Det torde väl vara rätt uppenbart tyvärr.

”Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i uppväxande generationers intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gräns till korkat. Objektivitet, än hur välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande”. Han var i fin form när han skrev detta den gode Göran.

Raderar vi våra traditioner vill det också till att vi har något att ersätta dem med, men det verkar de här radikalerna inte ha tänkt på. Vad ska till exempel Julen med sina rötter både i kristendomen och asa tron ersättas med? Ett ännu värre materialistiskt frosseri än det vi redan har, för det är det som är kvar när de religiösa bitarna försvinner från det. Ännu mer kapitalism kan väl knappast vara förenligt med vad vänsterradikalerna är ute efter…

Det är inget fel i tanken på ett mångkulturellt samhälle, det är i sig själva sinnebilden av ett samhälle som lever i tolerans och respekt. Frågan är bara hur långt det ska få gå med det där innan det blir politiska och kulturella spänningar? Man måste komma ihåg att det aldrig är olikheter som binder folk samman utan likheter.
Var finns den kritiska massa där man uppnår balans i detta och når ett lagom förhållande mellan inhemsk och invandrad kultur? En svår fråga som det säkert inte finns några svar på men som ändå måste ställas. Däremot tror jag att man måste sträva efter någon form av endräkt för att ett samhälle ska fungera och traditioner är just en av de saker som binder oss samman.  

Låt därför våra ungar få fira sin avslutning i kyrkan, med tända granar, julkrubbor och påminnelse om varför vi firar julen i Sverige. Låt dem få uppleva och lära sig om den traditionen på det att de som önskar må bära den med sig och de andra med samma frihet må strunta i den. 

Visst är det så? Allt det vi lärde oss i skolan använder vi oss inte av som vuxna, men det grundar sig på det fria vuxna valet. Därför är det bättre att vi får lära oss om traditionerna från början så att vi senare i livet kan välja att avstå från dem – om vi vill.

Vi har ett samhälle som fungerar och ett som man gärna flyr eller flyttar till. Det faktum att 15 % av vår befolkning är födda i utlandet bekräftar detta. Det finns förstås en anledning till att man gärna flyttar hit. Det beror förstås inte enbart på kristendomen men på gott och ont är den en viktig del av det som gjort Sverige till vad det är. Att förneka vårt kulturella, politiska och även kristna arv är detsamma som att förneka vilka vi är, att förakta oss själva och det vi står för. Hur ska de som flyttar hit kunna bli en del av vårt land och hjälpa till att vårda det som är bra med det om de inte tar det till sig i dess helhet? 

Så skall det förstås inte vara. Välkomna därför de som flyttar hit att delta i våra traditioner, utan förstås att de behöver byta religion för det. Välkomna dem att bli en del av våra värderingar och tillämpa sin egen tro, eller brist på tro, på de sätt som är kompatibla med samhället. Låt oss alla tillsammans värna allt detta så att Sverige förblir det land man gärna flyttar till även i framtiden.  

Arbetsförmedlingen anställer - lite bra i alla fall...

I måndagens tidning får man läsa att arbetsförmedlingen i Falköping anställer 10 nya arbetsförmedlare. Jättebra - det löser säkert det lokala kontorets problem men knappast det verkliga problemet - bristen på jobb. 


Artikeln berättar att vi är 1371 stycken som är utan jobb i Falköping och fortsätter att dela upp dessa i mer eller mindre utsatta kategorier. Jag hör inte till någon av dem vilket alltid är något...  att jag därmed skulle ha lättare att få jobb däremot, det vete katten. 


Jag gratulerar gärna det lokala kontoret till detta - jättebra. Leder det till att man kan få möta en och samma arbetsförmedlare när man kommer dit - ännu bättre - för som det varit nu har det varit olika varenda gång man varit där. Det är förstås inte bra och man avundas inte deras situation. Å andra sidan så jobbar man ju i en politiskt styrd organisation som den sista arbetsförmedlaren var nästan lite för snabb att påpeka. Kunde inte låta bli att undra om hon med det ville berätta att hon inte ville anstränga sig men skyllde på att hon inte kunde...
Nåväl - den arbetsförmedlare som mot förmodan läser in någon kritik i det jag skriver här, får härmed vara medveten om att det är politikerna jag riktar mig till. På det sättet behöver inte arbetsförmedlaren känna att hon är otillräcklig och jag behöver inte vara rädd att skriva något som kan uppfattas som kritik. Vi skyller på politikerna!


Vid sidan av ironin kan jag uppskatta att man får förstärkning för de har verkligen ett tufft om än säkert jobb i dessa tider. Det blir ju knappast mer osäkert av beskedet om att SAAB begärs i konkurs. 


Härligt att man förstärker, det minskar ju arbetslösheten något lite i alla fall. Frågan är dock om det hjälper arbetslösheten att pumpa in 1,2 miljarder till arbetsförmedlingen nästa år. Det minskar knappast de arbetslösas utanförskap. För oss hjälper nämligen bara en sak - jobb. 


Vad man borde göra är att i den offentliga sektorn skapa ett antal visstidsanställningar som tilldelas arbetsförmedlingarna. Dessa får i sin tur fördela dessa bland arbetslösa som därmed får komma bort en tid från sitt utanförskap och få ett andrum. Det skall naturligtvis handla om okvalificerade arbeten som vem som helst kan ta, utan att det finns krav på flera års utbildning. 


Nu tjatar jag om konstgjord andning tycker säkert någon. Denne någon har säkert redan ett arbete och förstår givetvis inte att det jag skriver om är hur vi arbetslösa mår. 


Utanförskapet börjar inte när man är ut försäkrad - det börjar i det ögonblick man blir av med sitt arbete och graden av det ökar sedan proportionellt med den tid man går utan arbete. Att vara utan arbete innebär att man lever under en ständig stress, utan den gemenskap som ett arbete innebär, utan att känna sig behövd och utan att någon frågar efter en. Man mår helt enkelt inte bra. Att komma ifrån detta, om så bara för en visstidsanställning, skulle kunna vara precis vad som behövs för att ge oss ett andrum och styrka på vår väg till ett "riktigt" jobb. På det sättet skjuter man också upp risken för att bli ut försäkrad och ökar därmed tryggheten för den enskilde. Visst handlar det om att dela på ett antal jobb men det borde vara en del av den där omhuldade välfärden som vi så gärna skryter om. 


Riktiga arbeten? Ja, de kommer när konjunkturen och marknaden medger det. Ändå kan man tycka att Sverige borde ha lite av ett guld - läge. Vi har en av världens bäst skötta statsfinanser, vi har en av världens bästa finansministrar och vi får höra hur olika länder alltmer handlar med svenska värdepapper som ett kvitto på detta. Det borde väl ändå göra Sverige attraktivt att driva verksamhet i? Kan nu bara dessa politiker se till att vi har ett företagarvänligt klimat så borde man väl ändå få hit jobben och ner arbetslösheten... eller?


GM gick ju så gärna emot att SAAB såldes till Kina... Ok, välkomna till en av världens bästa ekonomier och bygg era bilar här då. Hur er egna funkar vet vi bara alltför väl så här dags...


Det är jättebra att politikerna tillför arbetsförmedlingen pengar, det behövs säkert och jag önskar att Annie Lööfs medverkan i det vinner lite för Centern på det. 
Det är dock dags för det verkliga ässet i rockärmen, Moderaterna, att inte bara kalla sig för ett arbetarparti utan också verkligen visa att man är det. Det vi vill se är inte bara prat om att minska arbetslöshet och utanförskap utan också mera verkan bakom orden. Inte så att vi ska börja slösa och fördärva statsfinanserna men en politik som leder till konkreta jobb måste väl rimligen kunna anses vara lönsam. Låt oss få se att talet om den svenska ekonomin inte bara är just prat utan en arbetspolitik som håller. 


Ord kan vara vackra att lyssna på och till och med att läsa men utan verkan bakom dem är de inget annat än verbal kosmetika. Torka därför bort slafset och visa oss vad som är kvar. Läget har aldrig varit bättre. 

SAAB:s konkurs – ett dråpslag även mot oss.

Så har det hänt till slut då. SAAB begärs i konkurs och frälsaren Muller lär åka ner från pedistalen så det skvätter om det, inte för att han lär bry sig. Han har plockat ut mängder av miljoner samtidigt som hans anställda inte får sina löner. Det är som vanligt, det finns alltid en vinnare – även på en konkurs. De flesta av oss, oavsett om vi jobbar på SAAB eller inte, lär nog får se oss som förlorare.

Västra Götaland är hårt drabbat redan av arbetslöshet och det här kommer knappast att förbättra situationen för oss som är utan arbete. Trösten är förstås att Volvo går så bra som de gör vilket ju öppnar möjligheter för arbetslösa bilbyggare.

Nu följer förstås en tid av efterklokhet i media. Artiklarna kommer att avlösa varandra med att man borde gjort si eller så och var lugn för att Muller kommer att utmålas som en suspekt figur av värsta slag. Man kommer snart att glömma scenerna när han köpte SAAB och fokusera mer på alla miljoner han plockat ut i arvoden. Å andra sidan får man komma ihåg att desperation vanligen ger en och annan underlig sängkamrat…

Den här konkursen kommer att slå även mot våra trakter i viss mån. Redan hårt plågade av arbetslöshet kommer ytterligare påfyllnad av arbetssökande att skärpa konkurrensen om jobben ännu mer. Det är svårt att som arbetslös känna någon tillförsikt i det här läget.

Man kan undra om konkursen hade gått att undvika? Jag tillåter mig tvivla, men så har jag aldrig varit särskilt förtjust i det bilmärket heller. Man borde genomfört omfattande omstruktureringar av hela verksamheten betydligt tidigare och satsat på ett helt annat segment än just den så hårt konkurrensutsatta marknaden för premiumbilar.

Var Muller rätt man för SAAB? Knappast - luftslott må vara vackra men ger sällan några inkomster. Som inspiratör torde han vara oöverträffad men det krävs tydligen mer än så för att sälja bilar. 

Nu kan vi bara hoppas att den här konkursen ändå leder till något gott. Kris är ju ändå möjligheter och ett land med en av världens bästa statsfinanser borde ju rimligen vara ett land att satsa en etablering i. Vem vet – om ett år kanske vi kan säga att det ändå var en ren vinst att sätta SAAB i konkurs. Hoppas bara att inte alltför många behöver betala priset i utanförskap innan dess. 

Janne filosoferar – om drevet mot kungen

Det är inte lätt att vara kung av Sverige idag. Jakten på honom fortsätter och det är med ett beklagande som jag undrar vad det är man egentligen är ute efter.

Jag finner hela det här mediedrevet mot kungen ytterst motbjudande. Vad är det för krav som egentligen ställs på honom och för all del andra offentliga personer? Det är nästan så man tror att folk kräver att han ska vara perfekt som Jesus när det gäller att vara fri från laster och lik i garderoben. Ganska ironiskt i världens mest sekulariserade land…

Vad är det man håller på att tjafsa om nu?
Ett antal foton som ska föreställa kungen på porrklubb som sedan visar sig vara manipulerade.
Vilka är det man använder som källor för detta?
Jo kriminella! Till råga på allt så anser man tydligen att dessa är trovärdiga!
Visst är det lite skrattretande?

Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida kungen varit på porrklubb eller inte. Anledningen är enkel – jag har helt enkelt inte med det att göra. 

Skulle han ha tittat lite på lättklädda damer? Jaha vilken nyhet att en gift karl skulle göra något sådant. Det har många av oss gjort även om få kanske skulle betala inträdet på en porrklubb för sådant, varför skulle kungen vara annorlunda?
Det finns bara en person som har med detta att göra och det är hans fru – inte en flock journalister som försöker göra karriär på hans bekostnad.

Vad är det man vill med det här? Ha Viktoria som drottning? Visst – gärna det – vore väl trevligt med en så vacker statschef, men det behövs knappast såna här fasoner för att få till det. Nej, det måste vara nåt annat man är ute efter.

Är det republik man vill ha? Skulle det vara bättre än den tradition som monarkin representerar? Knappast – det värde som representation för Sverige som monarkin torde vara närmast omöjlig att ersätta.

Ska vi välja president vart fjärde år istället? Hemska tanke, för vill vi verkligen se individer som Fredrik Reinfeldt eller Håkan Juholt som statschef? Får kväljningar vid blotta tanken på det… Kan tänka mig att till och med Ernst Kirchsteiger skulle vara ett bättre val…

Nej, det är bättre vi behåller monarkin istället. En president representerar något som är övergående och som förändras med fyra års mellanrum. Ett kungahus däremot representerar något som består och i en så föränderlig värld som denna är det just det som behövs. 

Janne reagerar - Manning och Wikkileaks

Idag börjar rättegången mot Bradley Manning för hans inblanding i att läcka material till internetsidan Wikkileaks.  Julian Asange känner de flesta till men vem har en aning vem Manning är? Sanningen  är dock att Asange inte vore ett dugg utan Manning...


Manning misstänks för att i sin tjänst som analytiker åt amerikanska armén ha läckt hemligt material till Wikkileaks och anklagelserna mot honom är därefter.
Hur hela affären med Wikkileaks hanterats i media, åtminstone i svensk media, kan väcka en viss undran. Ingen verkar ta ställning emot det att man publicerat hemligt material som i vissa fall till och med inneburit livsfara för individer som namngetts i det. Istället har det funnits lite av ett romantiserat skimmer över det hela, bilden av hur uppstickaren Wikkileaks ger mäktiga USA ordentligt på tafsen, något som naturligtvis applåderas ivrigt av vissa utan en tanke på konsekvenserna med det.
Detta väcker frågor om hur vi ser på det här med sekretess. 


Wikipedia om spioneri:
I svensk lag regleras det bland annat i Brottsbalken 19 kap. 5§ där det definieras som att någon för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet...vare sig uppgiften är riktig eller ej. 


Jag tycker nog att det Wikkileaks egentligen sysslar med är ren underrättelseverksamhet - spioneri rätt och slätt - och det finns inget romantiskt i det. Det man sysslat med är att man kommit över hemligstämplat material och publicerat det till skillnad från en vanlig spion som lämnar samma material till den egna underrättelsetjänsten. Var är egentligen skillnaden? 
Det är svårt att se någon för det handlar ändå om insamlande av hemligt material för att sedan ställa det till tredje parts förfogande. Att sedan tredje part råkar vara all världens medier istället för en underrättelsetjänst, skulle det legalisera det hela på något sätt? Ett brott blir väl knappast mindre brottsligt bara för att det genomförs inför publik? 


Jag vill inte utan vidare sätta mig till doms över det här men jag har svårt att se med blida ögon på hur man ansvarslöst publicerar hemligt material och därmed riskerar både människoliv och länders säkerhet.
Var är det föredömligt journalistiska i detta? Handlar det bara om att vissa krafter med en alldeles egen politisk agenda är ute efter att ge sig på USA eller är det ett slag mot hela vårt samhälle? Är det istället bara en samling oansvariga publicitetslystna hönshjärnor som inte begriper bättre? Vad ska man tro?


Samtidigt måste man förstås fråga sig om inte fenomen som Wikkileaks behövs. Hur långt ska respekten för hemligheter gå, eller rättare sagt, i hur hög grad ska vi tillåta det? I andra ändan av det moraliska spektrat handlar det om material som kanske borde publiceras. Material som avslöjar exempelvis brott mot mänskligheten, om brott som äventyrar säkerheten för andra länder m.m. Det kanske är så att skyldigheten att granska kommer in i detta? 


Det får vara hur det vill med det och även om det inte finns några enkla svar tror jag det är viktigt att ställa frågorna. 


Det finns dock en sorglig, för att inte säga vidrig, sida av detta.


I England sitter det en feg krake på ett bekvämt gods som under massivt media uppbåd, påhejad offentligt av olika grupper, gör sitt värsta för att undvika utlämning till Sverige för något så tarvligt som ett sexbrott!
Konspirationsälskarna tror förstås att detta är en ren lögn och förevändning för att i nästa steg få grundaren av Wikkileaks Julian Asange utlämnad till USA och i detta anklagar man oss för att inte vara en säker rättsstat m.m. Det där är förstås skitsnack med tanke på att Asange redan befinner sig hos USA:s närmaste allierade. Det är väl troligt att han snarare skulle sitta säkrare hos oss än hos britterna och förresten, om karln nu är så oskyldig som han påstår, vad har han då att frukta?
För de antastade kvinnorna är det förstås allt utom en konspiration men vem bryr sig väl om sådana i glansen från ers högfeglighet själv?


Nej, de är bara bönderna på schack brädet - precis som Manning. 


Det är svårt att känna någon sympati med någon som med berått mod lämnar ut hemligstämplat material som kan skada det egna landet. Det finns inget ädelt journalistiskt i sådant, bara vidrigt och i Mannings fall möjligen naivt förräderi - om han nu är skyldig vill säga.
Det är förmodligen också så vi hade behandlat en av våra egna som lämnat ut hemligt material till tredje part, oavsett om det varit tilll främmande makt eller till offentlig media. Spionerna Wennerström och Ströberg är bara två bevis på detta. 


Manning ställs inför rätta och visar det sig att han är skyldig riskerar han livstid i fängelse. För de båda kvinnorna i Sverige återstår det att se om de kan få sin upprättelse. Både Manning och kvinnorna kommer dock snart att ha försvunnit in i historiens glömska, offrade likt bönderna på schackbrädet.
Samtidigt sitter kungen på brädet, Asange själv, bekvämt i  England och tänker ut nya sätt att undgå det ansvar som ytterst inte är någon annans än hans. Historien lär knappast glömma honom. 

Janne reagerar – om frisläppta Knutbymördare

Idag får man nyheten att Knutbymördaren släpps fri efter sju års vård. Det får mig att fundera över vad vi har för kriminalvård egentligen.

Spontant kan jag känna ungefär att – va’ bra att hon är frisk, då kan hon ju ta sitt straff till slut då – men så är det förstås inte. Nejdå, hon ska släppas fri för ett brott som andra får sitta inne bra mycket längre för och till råga på allt har tydligen människan också haft ett eget boende sedan en tid tillbaka.

Nu är jag för all del ingen radikal anhängare av långa och hårda straff men att blanda in vård i det här med straff? Jag tycker hela tanken känns… om inte fel så i alla fall lite märklig.

De mördades liv blev med ens bara värda sju år, men för de barn som drabbats handlar det om en livstid av saknad efter mamma och frågor som aldrig kommer att få svar. 

Man kan undra vem det är som straffas egentligen?

Det här med att bara vissa tydligen är sjuka när de begår ett brott känns i sig ganska konstigt och kanske måste man vara psykolog för att förstå vad som menas med det, men ändå... Är det någon som överhuvudtaget kan betraktas som helt frisk när han eller hon begår något så fruktansvärt som att göra en annan människa illa och rentav ta hennes liv? Betraktar vi verkligen inte mord som något sjukt när det strider mot all rättsuppfattning som vårt samhälle står för och all den omsorg om våra medmänniskor som de flesta av oss känner?

Är det kanske i själva verket så att det inte alls borde handla om något sjukt utan bara rätt och slätt ett vidrigt brott? I det perspektivet är lösningen enkel. Bota en människa som anses sjuk när hon begår brottet och låt henne sedan ta sitt straff när hon väl betraktas som frisk.

Menar jag att vi inte ska göra några psykiska värderingar av kriminella, bota dem som behöver det och bara bry oss om brottet?

Jodå, visst ska vi det – men vård i alla dess former är en medborgerlig rättighet i vårt samhälle, inte något straff. Vi ska både ge vård åt kriminella likaväl som åt alla andra, ge stöd så att de kan fungera igen, kan de det inte får vi helt enkelt hålla dem borta från samhället på något sätt.

Straffet däremot bör utgå från de som får leva med konsekvenserna av det, alltså brottsoffren, och inte förövaren. Förlusten för ett barn vars mamma mördades blir inte mindre bara för att galningen som sköt henne var sjuk när hon gjorde det.