Falköpings historia

FALKÖPING  – DESS HISTORIA I KORTHET

Jag byggde en hemsida för en del år sedan. Efter att ha läst på lite om Falköping under en viss tidsperiod, blev jag nyfiken på resten också. Såg ingen anledning att behålla det material jag läst mig till för mig själv, så jag skrev en artikel och lade in på hemsiden. Här publicerar jag en kopia på den. Mycket nöje. 

Falköping har blivit kallat för ett och annat och den bästa reklam vi någonsin fått var när Jan Guliou för en del år sedan utnämnde staden till en av "Sveriges tråkigaste". Hur är det med detta, stämmer det? Här följer mitt högst subjektiva svar på den frågan och i det finns en hel del historia som syftar till att låta läsaren få en aning om vad Falköping är och varifrån staden har sitt ursprung. Märk väl, den här texten gör inte anspråk på att nedteckna Falköpings historia, det har andra gjort på ett fantastiskt sätt redan, utan vill bara ge en idé om Falköping och inspirera till att på egen hand söka mer information. Det mesta av det historiska materialet nedan är hämtat från Falbygdsrummet på Falköpings Bibliotek och en god källa har serien "Falköping genom tiderna" varit, annat känner jag sedan gammalt genom min koppling till kommunen efter att ha levt större delen av mitt liv i den.

Falköping har en sak som jag saknar så fort jag besöker en större stad – lugnet. Därför tycker jag också att det är roligt att åka till en stad som Stockholm - och ännu roligare att åka ifrån. Stockholm är vackert att titta på -  men aldrig så vackert som när man ser det i backspegeln.
Not. Till läsaren - byt ut namnet Stockholm mot det ortsnamn du tycker minst om så förstår du vad jag menar. 

Den vackraste syn jag vet däremot finns på sex platser:

1. När man passerat Stenstorp på väg söderut längs 46:an, är det första man ser av Falbygden hur Ålleberg kommer i sikte. Det ligger lite vid sidan av de andra platåbergen, är lite mindre med väldigt distinkta former, ser rentav lite uppkäftigt ut - ett perfekt landmärke. När man ser Ålleberg, vet man att man snart är hemma och snart kommer också Falköping i sikte. 
2. När man kommer från öster och precis har passerat "Tidaholmskorset", alltså där man svänger in på väg 193 från väg 47. När man åker längs 47:an mot väster kommer - vad annars - Ålleberg i sikte. Landskapet hitom berget sluttar ner mot dalen där Falekvarna ligger. Det är otroligt vackert. Härifrån ligger inte berget lite avsides och uppkäftigt. Här tornar det upp sig som ett slags trygghet, ett skydd över landskapet. Snart, bortom bergets nordända, på Mössebergs sluttning, skymtar hemmet, lugnet självt - Falköping - o man vet att om femton vackra kilometer är man hemma. 
3. När man kommer från väster längs 47:an och precis har passerat krönet i höjd med Odenskulle möts man av en härlig syn. You guessed it - Ålleberg! En härlig del av Falbygdens södra delar breder ut sig framför en. Eftersom man färdas över vad som i praktiken är en utlöpare av Mössebergs sydsluttning vet man att snart kommer Falköping i sikte på ens vänstra sida och att man snart är hemma. 
4. När man färdas längs väg 184 från Skara mot sydost, precis har passerat Härlunda och kommer ut ur skogen med Hornborgasjön på vänster sida och landskapet runt Stora Bjurum ligger framför en, ser man ett berg i fjärran... Mösseberg - och man vet att om en stund är man hemma. 
5. Kommer man från söder längs 46:an, tar inte något berg upp synfältet utan Falköping självt, vilande mot Mössebergs östra sluttning. Inte fullt lika spektakulärt utom en mörk och klar kväll när ljusen från stan kommer i sikte.Iinte mycket slår det och då vet man att man strax är hemma. 
6. Den vackraste synen av dem alla är från Falköping självt, sett från Ållebergs västhang med slätt landskapet nedanför berget innan stan tar över och ligger vackert upp längs Mössebergs sluttning.

Not. Till läsaren - byt ut namnen ovan mot ortsnamn eller landmärken som du älskar, så förstår du vad jag menar. 

Falköping sett från Mösseberg

Det lugn, som åtminstone härskar på ytan i Falköping, är ett lugn som på sitt eget sätt har 

präglats av historien. Falbygden är nämligen en gammal kulturbygd som har varit bebodd åtminstone de sista 5000 åren även om Falköping fick sina stadsrättigheter betydligt senare. Här finns nämligen merparten av landets ca 300 gånggrifter, hela 30 stycken i själva tätorten som bekräftelse på detta. De historiska utflyktsmålen är med andra ord många.

Falköping omnämns vid namn för första gången i en stadga, som i sin tur förekommer som bihang till den äldsta handskriften av Västgötalagen och stadgan ifråga skrevs redan år 1281. Det är alltså rimligt att Falköping som stad eller mötesplats av något slag är betydligt äldre. Det antas också att St Olofs kyrka i Falköping byggdes under det här seklet.

Falköping som ord har förresten också en betydelse. Ordet Fal eller Fala som också förekommer i Falbygden (landskapet runt Falköping) avser slättlandskap. Ordet Köping återfinner vi i flera svenska stadsnamn och det associerar uppenbarligen till handel och handelsplatser. Bo V:son Lundqvist konstaterar i sin historieskrivning om Falköping från 1940 att Falköping närmast skulle betyda "köpstället på släta fältet".

Falköping förblev en liten ort genom årtusendena och var närmast att betrakta som en by eller mindre samhälle ända in på 1800-talet om än ingen obemärkt sådan. Mest känt från Sveriges tidigare historia är bygden från "Slaget vid Falköping", våren 1389, ett nätt litet nappatag mellan Sveriges kung, Albrekt av Mecklenburg och den danska drottningen Kristina, även kallad "kung byxlös". Fördrivningen av den tyske kungen och minskandet av det tyska inflytandet lär ha varit en bidragande orsak till den s k Kalmarunionen, som i sig påverkade vårt land under mer än hundra år. Det är f ö av det här slaget som sägnen om Ållbergs Ryttare uppstår. Det ska dock noteras att själva slaget inte ägde rum vid Falköping utan vid Åsle någon mil öster om staden.
I slutet av medeltiden och framåt var Västergötland ett gränslandskap mot Danmark och danskarnas härjningar i området har gått till historien. Falbygden fick flera påhälsningar av dansk trupp och Falköping gick samma öde till mötes som flera andra städer och brändes av den danska hären vid ett par tillfällen under 1500-talet. År 1566 lär dansken ha farit fram alldeles särdeles hårt och skövlat och bränt Falköping så till den milda grad att det enligt de knappa uppgifter som finns lär ha tagit flera decennier att återuppbygga staden. Bo V:son Lundkvist påpekar i sin bok "Falköping genom tiderna" från 1940 att de uppgifter som finns avser de gårdar som var noterade som skattepliktiga, något som på intet sätt speglar hur många som dödats eller hur många som höll på att hämta sig under de här åren.

Det är också under 1500-talet som historiens värsta "angrepp" mot Falköping äger rum, ett som vida överglänser Gulious försök ett par hundra år senare och den här gången var det kungen, Erik den XIV, själv som svarade för försöket. Redan efter ett år som kung, 1561, är han i full gång med att försöka förstärka landets försvar och på den tiden, innan nedlagda försvar och annat sorgligt som hör våra dagar till, handlade ett starkt försvar i huvudsak om befästa städer.

Falköping sett från Mösseberg

Strategiskt sett ligger Falköping ganska illa till i terrängen. Stan ligger nedanför Mösseberg med öppen terräng ut mot Falbygden och är sårbar för ett anfall över berget. Kungen hade fått ögonen på Odenskulle istället, ett par kilometer syväst om Mösseberg och väster om Falköping. Odenskulle är som namnet antyder en gammal kultplats och känd begravningsplats från digerdödens dagar, men den är också bokstavligt talat en strategisk höjdpunkt. Utsikten från den här lilla kullen, som bara är någon kilometer i diameter, är utmärkt åt alla håll och det torde inte varit alltför svårt, ens på 1500-talet, att bygga en stad runt om den. Odenskulle mäter ca 250 meter över havets yta (m.ö.h.) alltså 40-50meter högre än omgivande terräng. Detta skall jämföras med Falköping som mäter 215 m.ö.h. vid Falköpings Central till 235 m.ö.h. strax ovanför centrum. Mösseberg ligger på ca 325 och Ållberg på ca 330 m.ö.h. Nu lyckades inte kung Erik med detta alls och Falköpingsborna, på envetna västgötars vis, valde att bo kvar. Det var f ö först med västra stambanans byggande 400 år senare som samhället Odensberg kom att växa upp. Idag är Odenskulle ett utmärkt utflyktsmål i bygden.

År 1620 har satts som en milstolpe i Falköpings historia. Staden, eller rättare sagt byn med våra dagars mått, är som framgår ovan, dock känd sedan långt tidigare. Falköpings stads vapen är f ö en kopia på ett sigill till ett köpebrev skrivet redan 1441. Från 1620 finns det äldsta bevarade privilegiebrevet, utfärdat av Gustav II Adolf.

Odenskulle

För att hålla en någorlunda kronologisk ordning är det på sin plats att inflicka några ord om Falköpings uppdelning. Något som än idag förefaller något märkligt för den tillfällige besökaren är att Falköping tycks bestå i två delar nämligen Falköping och Ranten och det är just Ranten som får folk att reagera, inte minst som det är där "central" stationen ligger, ett par kilometer från centrum. Ännu märkligare bör det ha tett sig före år 1939 då de båda stadsdelarna inte ens var sammanbyggda. 

Här är förklaringen till företeelsen Ranten. År 1627 doneras nämligen två små hemman, Ranten och Ballersten, till staden av Gusav II Adolf dock utan skattebefrielse. Redan ett tiotal år senare försökte Falköpingsborna bli av med skatteplikten för dessa båda hemman men misslyckades (undrar just om det är detta som skapat den sanne Falköpingsbons avsky för höga skatter). Marken kom att bli utsatt för flera tvister, både gällande ägande och brukande, under de kommande seklerna men blev sedemera en självklar del av staden.

Det händer inte så mycket i Falköping under de närmaste 250 åren. Lundkvist konstaterar i sin Falköpings historia II-III att detta till stor del beror på svårigheten att få fram kompetenta och framför allt räkningskunniga borgmästare. Nu råder stormaktstid i Sverige och de flesta krigen förs utanför landets gränser varför landskapet förskonas från skövling.

Bristen på krig förhindrade inte att staden "skövlades" ändå. 1712 härjade pesten som tog en stor del av befolkningen och sommaren 1769 ödelade en eldsvåda delar av staden.

1800-talet kom att betyda mycket för Falköping och som för så många andra städers utveckling var det järnvägens framdragande som kom att sätta sina största spår.

Under 1900-talet utvecklas Falköping raskt. Några mindre industrier växer fram och i Kinnarp någon mil sydväst om Falköping startar i mitten på seklet möbeltillverkning i vad som 50 år senare kommer att vara kommunens största arbetsgivare, nämligen Kinnarps AB. 


I övrigt är Falköping och Falbygden i första hand, som det alltid har varit, en jordbruksbygd. Mot slutet av seklet blir staden känd som landets "ko tätaste kommun". Detta sätter förstås sin prägel på de utbudet av varor som tillverkas och ostarna "Falbygdens Blå" och "Whiskyost" blir prisbelönade produkter som associeras med bygden. Osttillverkaren Falbygdens Osts så kallade Osteria där man avnjuter ostens variant på smörgåsbord blir ett givet turismål. 

Vad som också bidrar till att sätta Falköping på kartan under seklet är tillkomsten av den centrala Segelflygskolan på Ålleberg 1941 vilket du kan läsa mer om under Falbygdens Flyghistoria på den här sidan. Här kommer generationer av framtidens segelflygare att utbildas, så många till antalet att skolan blir det viktigaste bidraget till landets nuvarande ca 80 segelflygklubbar.

Flyget fortsätter utvecklas i Falköping med Redberga flygplats 1965 där Falbygdens Flygklubb håller till. I mitten på 80-talet Redan 1943 motionerar man i Stadsfullmäktige för första gången om en större flygplats i kommunen men det är först nära 30 år senare som frågan tas upp på allvar – för att avföras från dagordningen, då fanns nämligen redan Redberga i bruk. Affärsflygets krav, med Kinnarps i spetsen, växer dock och i december 1985 invigs Falköpings Flygplats. Den blev en av landets attraktivaste flygplatser med gångavstånd till såväl centrum som Centralstationen.

Vid kommunreformen 1974 slås åtta mindre kommuner samman till Falköpings Kommun och invånarantalet ökar markant över en natt något som kan förvilla när man läser statistik. Vid årsskiftet 1998/99 består Falköpings kommun i 31 524 invånare.
Den historiska traditionen har naturligtvis också påverkat hur Falköping ser ut. Med inte allför många undantag har man lyckats bevara åtskilliga äldre byggnader och de sista åren lagt ner stor energi på att restaurera några av dem. Detta beror till stor del på den "Bevarandeplan" som antogs i kommunfullmäktige 1984 och som syftade till att bevara byggnader och miljöer för framtiden.

Ett tråkigt undantag från detta, och från tiden innan planen, är ett par byggnader på torget som är lite av moderna betonglådor - nåja, enligt 60-talets syn på vad som var modernt i alla fall. Den på torgets östra sida, kallad Ryttaren, ersatte det så kallade Wera-lagret, en gedigen och vacker träbyggnad från 1860-talet. Wera-lagret förstördes i en brand 1963 och då förstod man som bekant inte bättre än att bygga "modernt".

På rakt motsatta sidan av torget låg Rådhuset som i hundratals år varit just det också. När det äldsta Rådhuset byggdes vet man inte men det är inte omöjligt att tro att det kom till redan på medeltiden. Magnus Eriksson hade nämligen i sin stadslag från år 1350 påbjudit att alla svenska städer skulle ha ett dylikt. Det äldsta man känner till i Falköping byggdes långt senare på 1650-talet, den följdes av ett från 1777 och ett från 1911. Detta sistnämnda visade sig redan från början vara för litet och byggdes till med en extra våning redan 1936. I slutet på 1950-talet fick Falköping sitt nuvarande stadshus och 1973 revs det gamla Rådhuset till förmån för en "tegellåda" signerad Föreningsbanken. 

Hade Bevarandeplanen varit antagen i början på 60-talet så är det troligt att vårt torg hade haft en helt annan karaktär. Dessa båda lådor, Ryttaren och Föreningsbanken (numera innehållande Systembolaget och Lindex sedan banken slagits samman med Sparbanken), utgör torgets kortsidor. Långsidorna har kvar sina gamla och mycket vackra hus.

Nå, det är alltid lätt att vara efterklok och tur är väl kanske det, särskilt i dessa tider där till och med Funkisstilen förklaras som byggnadsminnen. Vem vet, självaste Ryttaren kanske får en sådan stämpel på sig en dag.

Det om torget. När däremot ett äldre hus i centrum , innehållande en pizzeria, förstördes för ett antal år sedan genom brand hade man lärt sig läxan och återuppbyggde detta till nära nog en kopia, åtminstone vad beträffar det yttre. Huset är en lika stor fröjd för ögonen idag som det var innan det förstördes. Bevarandeplanen fungerar uppenbarligen och detta är bara ett av flera exempel. Passande nog är det en mäklare som bedriver sin verksamhet där idag.

Ett annat fint exempel är tre gamla stugor som ligger vid Hästbacken nedanför polishuset (lokalt även kallat "Hotell Gripen"). Hästbacken förresten, belägen ovanför torget i en sluttning, var förr i tiden en marknadsplats för hästar (därav namnet), boskap och andra husdjur. Möjligen var det här den ursprungliga handelsplatsen som gav Falan sitt köping, detta lär dock inte att gå att få bekräftat. Vad man vet i alla fall är att handel har bedrivits här under lång tid. Idag används Hästbacken som parkeringsplats och handeln, dock utan djur, bedrivs som sig bör på torget ett stenkast därifrån.

I kombination med Bevarandeplanen värnar man också om de många grönområdena och eftersom stan bara är ca 3 km i diameter, har man aldrig långt bort ifrån den stress som kan uppstå till och med i en så här liten stad, "rusningstrafiken" i vad mån man kan kalla den det, brukar vara en rätt snabbt avklarad historia och bilköer av det slag som uppstår i större städer ser man som väl är aldrig röken av.

Nöjeslivet, om man nu anser att sådant skall bestå i x antal pubar och dansställen osv., kan naturligtvis aldrig mäta sig med en större stads, utom förstås när det gäller pizzerior. Antalet är frapperande stort i förhållande till befolkningsmängden, fast å andra sidan, varför inte? Denna italienska nationalrätt tycks ha fallit även oss urvästgötar på läppen.
Sedermera har dock pizzeriorna fått en hälsosam konkurrens (om än tvivelaktigt ur gastronomisk synvinkel) i och med att en  McDonalds restaurang etablerade sig. "Civilisationen har äntligen kommit till Falköping" konstaterade någon med dräpande ironi. Likaså kan man numera kan äta både kinesiskt och thailändskt i Falköping. Huruvida det däremot kan mäta sig med lokalproducerade produkter lämnar jag öppet för debatt, även om det torde vara uppenbart vad en lokalpatriot som jag tycker... Nåja, åtminstone fram tills 2009 när en ny Thai restaurang öppnade...

Jag antar att nöjeslivet, sådant det nu är, räcker till för stans storlek men i det här avseendet skall man kanske inte vänta sig för mycket. Anser man däremot att nöjen är att associera till föreningsliv är det annorlunda, den typen av nöjes och kulturliv är faktiskt riktigt hyggligt och förmår man att uppskatta det lugn som följer med en historisk bygd har man garanterat kommit rätt och duger ändå inget av ovanstående kan man alltid ta sig med bil, buss eller tåg till närliggande orter.

Det är bekvämt att bo i Falköping. Tillgången på bostäder gör sitt för att hålla nere både hyror och fastighetspriser och bostadsköer var det länge sedan vi hörde talas om, tvärtom är tillgången på lägenheter utomordentligt god och när detta skrevs första gången våren -99 var ca 600 lägenheter lediga men det där går förstås lite upp och ner genom åren. Kombinerat med alla de samfärdsmedel (länstrafik och järnväg), som finns är det aldrig några problem att bo i Falköping och arbeta i större städer som exempelvis Göteborg. Den merkostnad man får i resor kompenseras väl av de låga boendekostnaderna och miljön.

Jan Erikson

GRYNING ÖVER FALBYGDEN

Tyst ligger Falan i gryningens ljus.
Daggen sig vilar runt Falköpings hus.
Vid horisonten en strimmar i rött,
Solen sig segar upp ganska trött.

Nedanför berget är stan ännu tyst,
det hörs inte ens ett endaste knyst.
Därnere i staden, ett myller av ljus,
häruppe hörs vinden, ett viskande sus.

På fälten runt staden är mörkret på flykt.
Ljuset tar åter vad natten har knyckt.
Himlen sig kläder i mångsidig färg,
och mitt i det vackra finns ”mitt” Ålleberg.  

Ålla, hon brygger av ryttarnas mjöd,
serverar dem rikligt vad gryningen bjöd.
I kransar runt berget syns rök från det bål,
som Ålla använde till ryttarnas skål.

Till skogen på toppen, vid nordändans brant,
når solljusets strålar. Det är ganska grannt.
Vår Ålla hon inser att nu är det tid,
att åter till vila få sjunka i frid.

Solen den stiger och himlen är klar.
Borta är natten och mörkret som var.
Landskapet ändras helt uti ett slag
och mänskorna vaknar till ännu en dag.

Ett par förklaringar.
"Ryttarna" refererar till sägnen om Ållebergs ryttare. Sägnen berättar att tolv gyllene ryttare red in i slaget vid Åsle och kom att avgöra detta. Ingen visste var de kom ifrån och efteråt skall de ha försvunnit ner i en håla strax väster om Karleby kyrka. Därifrån red de in i en grotta i Ålleberg och där vilar de alltjämt för att när ofred åter råder rida ut och rädda vårt land.
"Ålla" är bergatrollet som hushållar för ryttarna.
"rök från det bål" - ofta kan man se dimma runt bergets platå i tunna skikt. Enligt sägnen kommer den från den eld som Ålla använder till sina grytor och när hon brygger mjöd åt riddarna. När jag var liten och den här dimma uppträdde hörde jag ofta min far lugnt konstatera att "Ålla brygger idag". I själva verket är det här en typ av dimma som snarare än dimma består av lågflygande moln, på meteorologiska kalla "Orografisk dimma". Enligt sägnen är Ålla verksam just i gryningen.