Fegisen Assange

Assange tror inte på vårt rättssystem utan tror att han riskerar livet om han utlämnas hit, läs artikel. 


Det hela går tydligen ut på att karln inbillar sig att om han utlämnas till Sverige, så kommer vi i vår tur att lämna honom vidare till USA där han i sin tur kommer att anklagas för spioneri. Jag kan väl i och för sig tycka att han verkligen ska ställas till svars för just spioneri men tanken på att vårt flata rättssystem skulle vara osäkert för en brottsling i allmänhet och en brottsling som han i synnerhet, känns rätt löjligt. 


Det märkliga är att han är rädd att Sverige, med sin historia av att vara kritiska till USA, skulle lämna ut honom dit. Det hela är egentligen rätt löjligt med tanke på att karln gömmer sig hos USA:s närmaste allierade!


Nej, det här känns inte trovärdigt. De här uttalandena är nog rätt lögnaktiga egentligen för vad det handlar om borde rimligen vara att han inte vågar riskera att han ställs till svars för något så tarvligt som en vidrigt våldtäkt! 
Det skulle vara en katastrof i hans värld och fäller effektivt hela den bild han vill att omvärlden ska ha av honom, för att inte tala om vilken skada hans varumärke skulle ta av det.. 


Han föredrar nog istället bilden av honom som en slags it-samhällets Robin Hood framför att bli ihågkommen som en sliskig våldtäktsman. Han och hans gelikar tycker säkert det är lite hippt och romantiskt att han framstår som lite av en informationsrevolutionär när det de gjort i själva verket mycket riktigt är en form av spioneri. 


Sanningen om huruvida han är en våldtäktsman eller inte, eller om han är en spion eller inte, lär nog komma ifatt honom en dag. Han har sin tid i rampljuset nu och fattar tydligen inte att ju större han blir, desto hårdare kommer han att talla. 

Visdomsord

Ordspråk är en trevlig företeelse. Här vill jag dela några av mina favoriter med dig tillsammans med en och annan kommentar. 

”Den kloke kryddar sitt språk med ordspråk, den enfaldige med svordomar.”
Okänd

"Kör aldrig fortare än att din skyddsängel hinner med!"
Tage Åkesson, segelflygchef, Falbygdens Flygklubb, om säkerhet

"Be careful what you wish for - you might just get it!"
Övers: ”Var försiktig med vad du önskar – du riskerar att få det”
Ur filmen Hearbreak Ridge om önskningar

"You have enemies? Good! That means that you've stood up for something in your life"
Övers: “Du har fiender? Bra! Det betyder att du stått för något i livet!
Winston Churchill om kurage

"Jag går inte upp förrän behovet att pissa är större än viljan att ligga kvar."
Om att sova på mornarna av en latmask

"Historien avgörs av vem som skriver den och varför"
Christer Bergström, författare, om historia

"Du ska älska Din nästa såsom Dig själv"
Böckernas bok - Bibeln

"Majoritetsbeslut gäller inte ifråga om vad som är sanning"
Jag själv om att stå för det som är sant

”Some rules are written to the obedience of fools and guidance of wise men”
Övers: ”Vissa regler är till för att idioter ska lyda dem och klokt folk få en ledtråd”
Fl Lt Harry Day, RAF, om att följa regler

"Victory comes to those who believe in it the most and those who believe in it the longest"
Övers: ”Segern tillfaller den som tror mest på den och den som tror på den under längst tid”
Alec Baldwin som överste Doolittle i filmen Pearl Harbour om förtröstan

"Ju längre bakåt Du tittar, desto längre framåt kan Du se"
Winston Churchill om perspektiv

"Utseende är bara ett mått på hur skinnet är spänt över fläsket!"
Jag själv om utseende

"Man ska aldrig prata med arslet när det finns ett huvud"
F d kollega på SJ om kontakter med chefer på mellannivå

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing."
Övers: ”Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att de goda inte gör något”
Edmund Burke om ondskans triumf

"Man älskar inte en människa för hon är vacker - Hon är vacker för att man älskar henne"
Okänd om utseende

"Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few"
Övers: ”Aldrig i mänsklighetens historia har så många haft så få att tacka för så mycket”
Winston Churchill om jaktflygarna i Fighter Command RAF efter Slaget om Stobrittannien.

"Oxen är långsam, men jorden är tålmodig".
Ur filmen High Road to China om tålamod

"Där ljuset är som starkast är skuggorna som djupast"
Goete om falsk godhet

"Det finns ett mått på hur god en maträtt är - det kallas kalori"
Fri översättning av katten Gustaf om att vara fet

"Don't be fooled by her looks, the body is just a shell..."
Övers: ”Låt dig inte luras av hennes utseende, kroppen är bara ett skal…”
Lt. Worf, Star Trek TNG om falskhet

Saft? Inte min likör!

Jag växte upp i ett högkyrkligt hem – det betyder Svenska Kyrkan för er som inte vet. Föräldrarna var prästgårdsarrendatorer. Det innebar att de arrenderade gården av ägaren vilket råkade vara pastoratet, alltså Svenska Kyrkan. Familjen hade f ö kommit till gården redan 1919 och kom att arrendera den fram till 1990 när den såldes till privata intressen. Här följer en lite lustig händelse med högkyrkliga kopplingar.

Jag vet inte om det här med social ställning hade någon betydelse hemma i byn, i varje fall tror jag inte det. Däremot vet jag att mina föräldrar ansåg att anseendet var viktigt och hur man uppfattades av hyresvärden. Bilden av hur man tog hand om den gård man arrenderade var förstås viktigt för dem. Med tanken på att gården låg mitt i byn, nära kyrkan och prästbostället i en tid när kyrkoherden verkligen var en central figur och lite av just en herde, vet jag att de kände sig rätt exponerade, att de hade ögonen på sig och att det i sin tur skapade en viss prestationsångest. Hur de framstod och uppfattades var med andra ord viktigt för dem. Detta var förstås ett synsätt som gått i arv från generation till generation.
Fast det är klart - lyssnade man på kärringarnas skvaller förstod man rätt snart att det var viktigt att övertrumfa varandra, men den biten är nog inte särskilt annorlunda från idag...


Det är viktigt när man läser det här att man försöker föreställa sig ett synsätt på en social struktur som är fjärran från den frigjorda syn vi har idag. Man ska också komma ihåg skillnaden mellan stad och landsbygd och det är troligt att gamla synsätt levde kvar längre på vischan än i stan. Därför är det också risk att de ur min generation som vuxit upp i städer har svårt att känna igen sig i detta. 

Detta med synen på klasskillnader var särskilt tydligt hos min mor som nog ansåg att hon gift sig uppåt i den sociala hierarkin, men så kom hon också från en generation där sådant faktiskt betydde något.
Hennes pappa var statare och alltså väldigt lågt på den sociala rangskalan. Modern hade dött i samband med hennes födelse och eftersom pappan omöjligen kunde ta hand om henne själv bodde hon hos ett par olika släktingar innan hon till slut adopterades av sin faster. Hon växte inte upp som oäkting men det var inte så himla långt ifrån. De trakasserier hon utsattes för som barn på grund av detta, kom att förfölja henne resten av livet. Tillmälen som "statareunge" kom att ringa i hennes öron från skolåren och under resten av livet och det roade henne omättligt att demonstrera den perfekta fasaden för sina forna plågoandar. Det var hennes sätt att ge igen. Därför tror jag också att äktenskapet med far var viktigt för henne av flera orsaker än bara kärlek, även om de andra orsakerna kom så att säga som lite grädde i moset. 

Fastern bodde i den by som kom att bli mammas hem under större delen av hennes liv och var gift med byns smed. Jag lärde aldrig känna honom för han gick bort bara några år efter jag föddes. Själv arbetade hon som mjölkerska på det närbelägna godset men hade kunnat sluta med det när maken blev by smed och hon fick ta hand om mamma.

Att som statareunge gifta sig med en bondson i den tid som hon växte upp var definitivt att gifta sig över sin samhällsklass och hon var därför noga med hur familjen framstod för andra. I dagens samhälle skulle hon möjligen uppfattas som lite av en uppkomling men med tanke på hennes bakgrund är det lätt att förstå att hon var nöjd med livet. Någon uppkomling var hon förstås inte, inte medvetet i alla fall, det var hon var alldeles för äkta för. Det är inte heller konstigt att hon var väldigt engagerad i byns kyrka med tanke på kyrkans status i byn och i gemenskapen.

Det där var ingen nyhet i familjen. I början på förra seklet hade farfar, som var bondson, förälskat sig i en av gårdens pigor. På den tiden var detta en sådan skandal att de fick flytta från bygden och under några år drev de en gård ca. 6-7 mil från hemmet, innan de flyttade tillbaka först till grannbyn och efter ytterligare fem år till det som kom att bli hembyn. Så gick det till när farfar var ung i början på 1900-talet.

Mamma hade dock fått betala ett pris för tillvaron. Hon hörde till den sista generationen som drabbades av polio och kom att lida av hemska smärtor och haltade svårt under resten av livet. Hon avstod för det mesta från att dricka alkohol på grund av alla de starka tabletter hon måste ta och var följaktligen ovan vid sådana drycker. Detta har en viss betydelse för resten av berättelsen. Hon var sannerligen lite av ett människoöde min stackars mor…

Med den bakgrunden är det lite lättare att förstå innebörden i följande anekdot.

Det var sommar och en varm söndagseftermiddag i slutet på 70-talet. Jag var någonstans i yngre tonåren vid den här tiden. Min syster som i vanliga fall bodde i Borås var hemma över helgen. Sonen till kyrkoherden i byn var över på besök. Han var lite förtjust i syrran (eller om det var i gården) och var en flitig gäst hemma. Vi satt och kopplade av tillsammans i trädgården bakom huset, behagligt nersjunkna i baden baden, hammock och allt vad det nu var. Sällskapet bestod av pappa, hans kompanjon, syrran, prästsonen, en granne och så lilla jag. Mamma var iväg tillsammans med mormor någonstans. Det var riktigt gemytligt och så bra som bara barndomsminnen kan vara.

Det var några timmar kvar tills det var dags för eftermiddagens pass i ladugården och den här dagen, givetvis för att det var söndag också, lät man andra arbeten vara.
Jag vet inte vem som fick infallet men syrran hade provat en ny likör och hon hade tagit med sig en flaska av den hem. Varför inte provsmaka på den? Sagt och gjort. Syrran gick in i huset för att göra i ordning det hela och vi övriga satt och flinade mot varandra lite konspiratoriskt, för att plocka fram sponken mitt på dagen och på en söndag till råga på allt, gick ju förstås inte alls för sig. Vad skulle kyrkorådet säga om de visste?
Respekten för den sortens överhöghet var djupt rotad i sällskapet.

Syrran kom snart ut från huset bärande på en bricka full med glas och en flaska innehållande den ädla drycken och förstås ett glas saft till mig. Hon slog upp en rejäl tuting åt var och en och jag minns att likören hade ungefär samma färg som min saft men också att man sade det var starkt, rejält starkt, och jag lade märke till att man smuttade ytterst försiktigt på det. Någon sade att det var närapå lika starkt som rent brännvin. 

Plötsligt hörs ett motorljud och ett knastrande i gruset på framfarten på andra sidan huset och det var uppenbart att vi höll på att få besök. 

Ajdå – det skulle inte se något vidare ut att prästgårdsarrendatorn satt och "söp" på tidiga eftermiddagen. Nu gällde det att handla och förekomma eventuellt skvaller. Man hann precis gömma undan flaskan innan ett äldre par visade sig vid husknuten. Det visade sig att besökaren var den pensionerade komminister som den nuvarande kyrkoherden efterträtt. 

Jaha, det var ju typiskt. Här sitter man en söndagseftermiddag på prästgårdsarrendet och pimplar likör och så kommer det en präst av alla på besök!

Sällskapet fann sig dock snabbt och bjöd välkomnande besökarna att slå sig ner. Roligt att ses! Ville man möjligen ha en kopp kaffe? Annars fanns det mera av den saft vi drack, bjöd syrran helt fräckt.
Herrskapet tackade ja till ett glas saft och förklarade att det skulle man uppskatta i den härliga sommarvärmen för de hade kört rätt många mil.  

Detta blev för mycket för prästsonen som i ett tappert försök att dölja hur generad han var kom med någon lam ursäkt om att han var tvungen att titta till de får som kyrkoherden hade i anslutning till prästbostället. Grannen tog tillfället i akt och följde hans exempel och kom plötsligt ihåg att han lovat att hjälpa honom med fåren. Bääääh, tänkte jag men sa inget.  

Övriga höll masken utmärkt utom jag som egentligen inte fattade vad som hände och därför inte hade någon mask att dölja. För mig var det inga konstigheter att man bjöd besökarna på saft och inte likör, de körde ju bil bevars och jag hade ändå aldrig fått bilden av att även prästen kunde ta sig ett glas som alla andra – men så var jag också mycket ung.

Besöket var uppskattat för detta var både gamla och omtyckta vänner av familjen. Vi satt där och småpratade, jag och prästparet med vår saft och övriga med sin likör och ingen funderade nämnvärt över vad den andre egentligen drack.

Så hörs ännu mera knaster i gruset tillsammans med motorljud. Ännu en bil som kommer. Den här gången var det mamma som kom haltande runt husknuten. Hon sken upp i uppriktig glädje över att se besökarna. ”Tänk att ni har vägarna förbi” och ”vad roligt att se er” fjäskade hon och strålade med hela ansiktet.

Hon linkade fram till bordet och utbrast till syrran: ”Dricker ni saft? Jag är så törstig. Får jag ta lite av dig?”

Utan att vänta svar sträckte hon fram handen mot syrrans glas, förde det till munnen och svepte innehållet i ett enda drag.

Hur hon, som nära nog aldrig drack alkohol, lyckades hålla masken när hon fick spriten i strupen var det aldrig någon som förstod. Min mor var lite av en gnällig hypokondriker i vanliga fall men när anseendet stod på spel kunde hon vara tuff som få. Hon samlade anletsdragen blixtsnabbt och fällde någon kommentar om att syrran gott kunde hällt i lite mera vatten i saften…
Hennes självbehärskning den gången blev omtalat i familjen under många år efter hennes alltför tidiga frånfälle, dels i beundran men också för att man tyckte att man ofrivilligt lyckats spela henne ett riktigt gott spratt. Man skrattade gott och tillgivet åt det för det var så typiskt min kära mor. 

Detta är förstås en svunnen tid med en syn på högkyrklighet som jag hoppas försvann med den generationen. I varje fall har inte jag stött på den även om dess moderna motsvarigheter kan irritera mig ganska ordentligt. Självgod, religiös präktighet hör aldrig hemma i äkta kristna sammanhang.

Kanske fungerade det med högkyrklighet förr i tiden på något sätt, för även om man störde sig på den ibland, så var den åtminstone äkta och passade på något sätt in i den tidens sociala hierarki. Samtidigt får vi komma ihåg att nyckelpersonerna i den här berättelsen föddes på 20-talet eller tidigare, alltså i en tid med helt andra uppförande koder än vad som gällde 50 år senare i trädgårdenoch som är nära nog okända idag.

Nå, det får vara som det vill med det, för minnet av min högkyrkliga mor som just ovetande har svept ett glas med brännvinsliknande likör inför en besökande präst i tron att det var vanlig saft, är en syn som jag aldrig glömmer. 

När Färg TV kom på modet

Sveriges Television, numera SVT, började sina sändningar 1956. Vår familj var tidig med att skaffa TV, bland de första hemma i byn rentav. När jag var barn fick jag ofta höra talas om hur man skaffat sin första apparat under sista halvan av 50-talet och hur grannarna gärna samlades hos mina föräldrar och syster för att se de få sändningar som fanns.

Det var förstås svartvita apparater som gällde innan färg TV:n började bli vanlig i -början på 70-talet. Visserligen hade man gjort ett försök med färg TV ute i stugorna i början på 60-talet. Man hade nämligen fått veta att om man trädde en nylonstrumpa över mottagaren skulle man kunna se bilden i färg. Många lär ha gått på detta innan det uppdagades att det var ett aprilskämt.

Utvecklingen gick framåt ändå och när jag var en 5-6 år gammal köptes den första färg TV:n in. Visserligen var vi de första hemma i byn som skaffade en sådan men nu var det så vanligt med TV apparater så någon by-samling hemma hos oss blev det inte för den sakens skull. Trevligt var det i alla fall, åtminstone så länge den funkade.

Till historien hör förresten att det i släkten fanns en gentleman som var delägare i och arbetade med en radio och tv butik. Låt oss kalla honom Sven. 

Han var säkert en bidragande orsak till att vi var tidigt ute med detta i kombination med att pappa alltid var väldigt tekniskt intresserad och öppen för tekniska nyheter.

En kväll började TV:n krångla och färgen försvann helt i den och bilden som var kvar var inte mycket att se på heller. Detta var förstås en katastrof i familjen. 

Nåja, jag brydde mig nog inte så mycket om det i den åldern som jag var men för min syster som var i övre tonåren var det annorlunda förstås. Det var en ren katastrof! Bästa väninnan skulle ha sett programmet som hon missade och det gillade hon förstås inte alls. 

Vi undrade förstås alla över vad som hänt och särskilt syrran gnällde om det förstås. Pappa fick ett av sina infall, fick oss att tro att han kollade något på baksidan av apparaten och sade åt syrran: 

”Jag tänkte väl det. Det här är inga problem, det är bara färgtuberna som tagit slut i den . Du får ringa till Sven och be att han kommer hit med ett par nya imorron!”

Så långt var det ett utmärkt skämt men det blev bättre. Någon teknisk förmåga hade hon inte fått med sig i livet så hon svalde därför påståendet med hull och hår: Hon ringde faktiskt Sven och förklarade att färgtuberna i TV:n tagit slut... 
Det hade varit riktigt roligt att få se hans ansiktsuttryck när han tog emot samtalet och jag undrar om denne äkta gentleman verkligen klarade av att hålla sig för skratt... 

Skämtet om syrrans färgtuber till TV:n blev en klassiker i familjen och ett som fortfarande tål att berättas 40 år senare. 

Lite korta fakta – källa SVT:s företagsfakta.

• 1956, SVT börjar sina sändningar den 4:e september efter beslut i riksdagen.
• 1968, beslutar riksdagen om införandet av reguljär färg TV.
• 1969, SVT får en andra kanal när TV2 startas.
• 1970, reguljära färg TV sändningar börjar.

Hur jag flög till Axamo och skrämde slag på en besökare

Jag hade mycket roligt med motorseglaren under mina 15 år som segelflygare. Den var av typen Grob 109b med registrerings beteckningen SE-UAO och det flygplanet är fortfarande 20 år senare är en välbekant syn över Falbygden. Här kommer en historia som inte är utan dråpliga inslag.

Jag och en kamrat hade länge pratat om att ge oss ut på en lite ”längre” tur med motorseglaren. Nåja, längre… oerfaren som jag var på den tiden betydde en lite längre tur egentligen bara en flygning till en flygplats som inte låg alltför långt bort från hemma fältet i Falköping. Jag hade redan flugit till de närmaste flygfälten men de var samtliga i stort sett bara små fält för sportflygning.

En Grob 109:a

Jag hade varit nere på Tidaholms flygplats, jag hade flugit till Skövde, jag hade varit över Herrljunga, landat i Timmele och Lidköping. Ålleberg hade jag förstås varit nere på men det räknade jag knappast eftersom det ligger bara några få kilometer från Falköpings Flygplats. Erfarenhetsmässigt var däremot Ålleberg nog så nyttigt. Ett kort fält med vindförhållanden som kan vara rätt knepiga under vissa förhållanden.

Tiden hade dock kommit för en annan slags utmaning. Inget av dessa flygfält låg nämligen i kontrollerat luftrum med egen trafikledning. Det vill säga luftrum i vilket man inte får flyga utan tillstånd via radio från olika trafikledningsorgan. Lidköping ligger visserligen inom Såtenäsbasens luftrum men jag hade flugit dit på tider när denna inte varit bemannad.

De flygfälten jag nämnt ovan ligger så till att man inte behöver prata med trafikledare över radion för att flyga dit. Falköping har visserligen ett ”flygledar” torn men det fungerar inte som ett sådant. Det bemannas bara på beställning och man leder inte trafiken därifrån utan lämnar bara information om väderläge, trafik i närheten osv. När man flyger till fält som inte ens har den servicen så har man skyldighet att själv lyssna av radion för att få reda på om det finns trafik i närheten och fatta sina beslut utifrån det man hör. Man gör helt enkelt ett anrop till flygplatsen oavsett om den är bemannad eller inte och berättar om sina avsikter. Det kan ju vara bra för ett flygplan som tänker taxa ut på startbanan för att lyfta att få höra på radion att ett annat plan är på väg att landa på densamma…

Nu tyckte jag alltså att var det dags att prova på att flyga in i kontrollerat luftrum med allt vad det innebär med att hantera radion och ta emot information och order genom den.

Valet föll på Axamo, Jönköpings Flygplats. Nu är det fina med just motorseglare att de kan flygas som ett motorplan och motorflygare som flyger den kan tillgodoräkna sig flygtiden på den som på ett vanligt motorflygplan. Man kan därför flyga dem till flygplatser som normalt trafikeras av trafikflygplan - flygfält som Axamo, Landvetter, Säve och allt vad de heter, ställen där vanliga segelflygplan inte är tillåtna.

Jönköpings Flygplats Axamo, vy från sydväst. 

Axamo är ingen stor flygplats i sådana sammanhang så det kändes som att det kunde vara en lagom utmaning att prova med den. Det var det också, men inte på det sätt som jag trott.

Vi kom iväg i alla fall, kamraten och jag i Groben. Han var inte influgen på typen så det blev jag som svarade för hela flygningen. Jag var van vid rutinen men följde ändå checklistor för säkerhets skull. Jag hade varit noga med att plocka ur det papper jag behövde ur publikationen Svenska Flygfält om Axamo så jag visste i förväg vilka frekvenser på radion jag behövde och vilka inflygningspunkter som gällde. Det pappret förvarade jag inom bekvämt räckhåll tillsammans med kartan. Det blev förstås inte tal om någon som helst blindflygning eller ens nämnvärd flygning efter kompasskurs utan det var navigering efter landmärken som gällde. Kartan var dock bra att ha för att kunna orientera sig, särskilt när det gällde att ha koll på gränser både geografiskt och i höjd för kontrollerat luftrum.

Första brytpunkten i navigeringen blev att ta sig in i Axamos så kallade Terminalområde (TMA), en luftmassa som sträckte sig från 2200 fot (ca. 650 meter) över havsytan till Flight Level 95 (ca. 9500 ft eller 2800 m) och den inpasseringspunkten låg rakt över Ljunga Motell vilket ligger längs med väg 47 mellan Falköping och Jönköping någon mil söder om Mullsjö.

Vi lade oss på ett tusental meter, bekvämt och säkert ifall något skulle hända med motorn och var snart i närheten av Mullsjö. Vi kretsade något varv över en lägerplats vid sjön Stråken som vi övernattat på under en kanothajk tidigare på sommaren, mindes litet, njöt av utsikten och hade det gott i största allmänhet.

Flygningen var bra och strax innan Stråken hade jag bytt frekvens på radion för att kunna avlyssna eventuell radiotrafik för att få en uppfattning om det var mycket trafik till och från Axamo eller inte, men det lät rätt lugnt. I närheten av Ljunga var det dags för allvaret i flygningen och jag anropade Trafikledningen på Axamo.

Nu gällde det förstås att kunna hantera radion också. Dessutom ska man ju kunna språket, det vill säga flygets fikonspråk med beteckningar, förkortningar och allt vad det är. Det kan till exempel komma en order från trafikledaren som säger: ”Adam Olof, klart in i varvet via Ljunga till höger bas ett nia, bibehåll trea nolla nolla till kontrollzon, Q N Helge nia nia tvåa. Rapportera basen”

Det vill förstås inte bara till att veta vad det betyder utan också kunna agera på det.

Va? Ska jag förklara vad tugget ovan betyder också till råga på allt? Ok då. Trafikledaren på Jönköpings flygplats ger Groben, vars sista två bokstäver i registreringsbeteckningen är AO tillstånd att flyga direkt in till en av färdlinjerna i landingsvarvet efter att ha passerat in i TMA:t via Ljunga. Man använder vanligen bara de två sista bokstäverna i beteckningen under samtalets gång. Hela beteckningen har man läst upp vid första anropet och sedan kortar man det för att spara tid. Trafikledaren ger mig färdtillstånd till den linje som ligger 90 grader i förhållande till banan vilken i sin tur ligger i riktning 190 grader, i dagligt tal refererar man till start och landning i den riktningen som bana 19. Han avser att planet ska flyga i ett landningsvarv där man gör högersvängar. Planet får order att passera in i TMA:t via Ljunga och hålla sig på 300 meters höjd fram till kontrollzonen, för att sedan sjunka ner till baslinjen som i Groben hamnar på ett hundratal meters höjd. Han ger också rätt lufttryck över havet vilket jag ställer in på höjdmätaren. Eftersom trycket säkerligen har ändrat sig sedan starten fån Falköping vill det till att jag ligger på rätt höjd, särskilt om det är andra flygplan i luftrummet. Slutligen får jag order att rapportera via radion när jag kommer till baslinjen.

Med en sådan omfattande förklaring på några få ord, är det inte konstigt att man skapat det här flygspråket för att spara tid.

Jag flög riktigt bra och inflygningen mot flygplatsen gick hur bra som helst. Självförtroendet ökade något. Vi flög igenom TMA:t och in i Kontrollzonen som omger flygplatsen från markhöjd och upp till TMA:ts undersida. Det dröjde inte länge förrän jag satte ner Groben i en nära nog perfekt trepunktslandning. Jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag svängde av banan och in på taxibanan. Det skulle jag inte ha varit för nu gick i stort sett allt åt pipan.

Återigen, precis som under flygningen till Visingsö som jag tidigare berättat om, hade jag missat en detalj i Svenska Flygfält – var man parkerar ett flygplan på Axamo Flygplats! Det fanns inte tid att stanna mitt på taxibanan och läsa på så ungefär följande instruktion kommer från Trafikledaren: ”…Fortsätt taxa framåt…. Lite till… Sväng nittio grader höger…. Rulla framåt… Stopp – nu kan du slå av motorn för nu har du parkerat!”.
Jag kände mig minst sagt generad när jag tackade Trafikledaren för hjälpen. Nåväl, nog med pinsamheter, nu tänkte vi oss till Flygplatsens restaurang för att få i oss lite lunch.

Vi hade fått parkera en bit bort från trafikflygets ”platta” och mycket riktigt stod en av SAS Boeing 737:or parkerade utanför terminalen. Vi såg till att Groben stod säkert och traskade iväg till terminalen.

Jaha, genast dök nästa problem upp. Vi kunde inte ta oss in i den! Till slut visade ett par tjänstemän på resgodsavdelningen oss rätt och vi kom in genom en luftsluss i närheten av SAS maskinen.

Vi kände oss rätt malplacerade när vi kom in i byggnaden, men stolta över det. Folk som vi mötte var uppklädda som folk gärna är när de ska ut och resa. Personal bar uniform förstås och de piloter vi mötte bar förstås skärmmössa och en massa galoner. Vi för vår del var klädda i slitna jeans, skinnjackor och solbrillor. Vi kände oss som riktiga gräsrotsflygare och såg ut som det också, vilket ingen av de vi mötte lade märke till förstås.

Vi gick en rundtur för att titta på terminalen och för att känna igen oss litet från tidigare besök innan vi parkerade oss i restaurangen och åt vår lunch. Vi tog tid på oss men till slut tyckte vi att det var dags att stiga till väders igen och gick tillbaka till den luftsluss vi kommit in genom.

Låt mig beskriva scenen som mötte oss där. Där var en hall, stor som yvå vardagsrum ungefär, med fönster som utgjorde väggen ut mot ”plattan”. Vid sidan om hallen låg den luftsluss genom vilken vi skulle ta oss ut.

Hallen var fylld av en grupp människor. Vi förstod att de var där för att vinka av sina nära och kära som tydligen gått ombord på SAS planet som stod kvar utanför. Alla hade ögonen på detta och man anade en förväntan i luften och att de säkert tänkte vänta till det startade. Spännande värre. 

En bra bit åt sidan stod en tankbil parkerad och bakom den skymtade fenan på Groben. Vi visste förstås var hon stod men någon annan lade knappast märke till henne.

Jag tänkte inte närmare på detta utan ringde på den snabbtelefon som satt vid luftslussen, presenterade mig och förklarade att vi ville komma ut till vårt flygplan. Motfrågan kom genast: ”Har du certifikat?”
Va’ katten tänkte jag, driver karln med mig? Jag hade ju inte på plattan att göra annars och än mindre någon anledning att ringa på den där telefonen. Jag svarar därför lite svävande och med ett stänk av galghumor i rösten att det hade jag haft när jag flög dit i alla fall. Svaret blev ett klick följt av tystnad. Dörren förblev låst.

En Boeing 737 tillhörande SAS

Under tiden hade en gentleman i gruppen med ”av-vinkare” börjat prata med min kamrat. Jag hade lyssnat med ett halvt öra men varit upptagen av mitt men jag förstod att det här var en gosse som minsann visste hur man skulle bära sig åt på en flygplats, jojomän! Jag brydde mig inte om honom men rådet att kontakta informationen lät inte helt fel så vi traskade iväg dit.

Väl där får jag veta att det förutom snabbtelefonen vid luftslussen också finns en optisk läsare på vilken man ska lägga sitt certifikat för att visa att man faktiskt är pilot och kan tillåtas gå ut på ”plattan”. Med så mycket folk i rörelse på Flygplatsen som varken är personal eller piloter var det lätt att förstå det kloka med det. Jag förklarade mitt misstag och vi skrattade gott tillsammans åt det innan vi gick tillbaka.

Scenen är det samma när vi kommer tillbaka till luftslussen – flocken med besserwissern, 737:an utanför, tankbilden och den dolda Groben bakom. Jag anropar via snabbtelefonen samtidigt som herr Van-på-Flygplatsen börjar med sina goda råd igen. Precis som dörren går upp hör jag honom hojta: ”Nu får ni sno er på annars missar ni planet”.

Nu gick det upp ett litet ljus för mig och jag insåg att den här karln faktiskt försökte säga något till mig. Samtidigt som dörren öppnas, tittar jag upp från telefonen och svarar till synes lätt förvirrat: ”Det är ingen fara, det är jag som flyger det!”

Han tappade bokstavligt hakan, något jag inte sett hända förut och bara stirrade på mig med öppen mun. Jag blev lite förbryllad över detta men tänkte inte mer på det utan skyndade mig ut genom dörren som jag nu äntligen fått öppen.

En bit ute på plattan förstod jag med ens… Det enda plan han kunde se var SAS planet, på vilket säkert en av hans anhöriga just klivit ombord och blotta tanken på att det skulle flygas av någon så uppenbart förvirrad och därtill klädd som jag, måste tett sig vansinnigt för att säga det minsta! Stackars man – jag undrar om han någonsin hämtade sig. Kanske förstod han sammanhanget när han såg en liten Grob 109:a taxa ut efter den i jämförelse gigantiska 737:an…

Väl ute på banan gick åter allt som det skulle. Det var tydligen bara på marken som jag gjorde bort mig, väl uppe i luften klarade jag mig bättre. Det sägs ju att - en gås på marken blir som en örn bara den kommer upp i luften - och det verkade onekligen som om det stämmer. Vi fick en härlig flygning, ut genom TMA:t och flög vidare norrut längs Vätterns strand ända upp till Hjo innan vi flög hem igen. Det var tydligen bara på marken som det gick åt pipan den här dagen.

En minnesvärd händelse inträffade när vi stod på taxibanan och väntade på vår tur att starta. Plötsligt kommer två Viggenplan dundrande i hög fart längs startbanan, uppenbarligen efter ett övningsanfall mot flygplatsen. Kanske hade de just simulerat fällning av ett par bomber för att slå ut banan innan de försvann på låg höjd. Det var en rätt häftig syn och vi kunde höra deras motorer trots oväsendet från vår egen.

Det var en nyttig erfarenhet den där flygningen till Axamo, men det jag kommer ihåg mest är inte min första flygning i kontrollerat luftrum utan den där stackaren som trodde att jag tänkte spaka en 737:a!  

Med snuset som krock kudde

Några gånger i livet ha jag försökt att förverkliga mina drömmar. Jag har varit segelflygare, jag har varit frilansjournalist och medförfattare till en av segelflygets årsböcker. Till slut förverkligade jag också drömmen att bli seglare. Lär man sig på mitt sätt, det vill säga på egen hand, är det dock som bäddat för en och annan dråplighet. Här kommer en.

Den finaste drömmen av dem alla hade jag förverkligat ett par år tidigare. Jag hade blivit pappa och nu höll grabben på att växa upp. ”Livet blir inte mer spännande än VVV” sade någon, alltså Villa, Volvo och Vovve. Inte nog med att jag och frun hade varsin Volvo, vi hade villa också och till råga på allt var jag statsanställd också, hos SJ av alla dessutom! En hund också och det blir inte mera medelsvensson än så. Vi ville dock inte helt motsvara fördomarna så vi skippade vovven och skaffade några katter istället.

Tanken kom trots detta till slut på ännu en komponent i Svensson-livet. Man skulle ju fira semester också bevars och gärna en som gav barnet en upplevelse. Detta föräldraansvar! Tanken kom, om än mot min vilja, på att skaffa en husvagn! Nej, nej och åter nej! Det ville jag inte men vad gör man?

Inget fel med husvagnslivet förresten och jag förstår glädjen för de som lever så men det passade inte oss. Tvärtom hade vi dragit på oss alla fördomar man kan tänka sig mot det och kryddat på med några egna för säkerhets skull. Det var inte utan att vi hade anledning.
Alldeles i början på vårt förhållande hade jag skaffat ett sådant där åbäke, lika mycket för mina föräldrars skull som för vår. Mest för deras skulle det visa sig för vi var bara ute med den en gång, det räckte för oss. Föräldrarna använde den flitigt däremot. Husvagnslivet passade definitivt inte fästmön och jag var inte alltför ledsen över det.

”Man kanske skulle skaffa en båt”

Fruns ord formligen exploderade i skallen på mig – en båt! Den dröm jag burit på i så många år men inte trott att jag skulle få uppleva. En av orsakerna till att jag slutat flyga några år tidigare var just att det tog för mycket resurser från familjen. Nu föreslog från ett alternativ som involverade hela familjen och till råga på allt råkade sammanfalla med en dröm. Jag trodde inte mina öron och frågade två gånger för att vara säker på att jag verkligen hört rätt. Jag svävade som på små moln de närmaste dagarna och missade inte ett nummer av annonstidningen Båtbörsen de kommande fyra åren!

Till slut hade vi kommit fram till att det var segling vi skulle hålla på med och att det vore vettigt att börja med någon enklare jolle eller något liknande. Crescent kombibåtar lockade förstås men inte priserna när vi inte visste riktigt om det var något vi ville satsa på. Man är ju Västgöte bevars och vi är snålare än Smålänningar. Vi ställer aldrig frågan: ”Vad kostar det?” Vi frågar istället: ”Kôstar dä nôt?”

Till slut dök en bekant upp och hade en kontakt på vad han kallade för en ”Blixtjolle” för en billig peng. Sagt och gjort, vi stack och tittade på den där och for därifrån med en träjolle för ett par tusenlappar som det skulle innebära många svettiga timmar att få i sjön. Det blev det också men till slut blev hon riktigt fin. Det var faktiskt riktigt roligt att renovera henne även om det skedde med amatörens entusiasm.

Blixtjollen kommer förresten från Holland och har byggts i ett okänt antal exemplar som hembyggen. Holländarna håller typen, eller Flits som de kallar den, vid liv genom ständiga tävlingar. I Holland är den vanlig som lite av en ungdomsbåt. 

Så kom den stora dagen när vi släpade med henne ner till Ulricehamn och sjön Åsunden. Vi hade inga tankar på att ge oss ut med henne (vi hade döpt henne till Jolly förstås) men väl att lägga henne i sjön för att få en idé om huruvida hon läckte eller inte. Det gjorde hon förstås men flera tuber silikon senare hade vi fått stopp på det mesta.

Någon motor hade vi inte och enda sättet att ta sig fram med henne utom med segel var med paddel. Nu gällde det att lära sig att segla också. 

Vi var helt inne på att lära oss på egen hand. Jag hade läst på en del och som gammal segelflygare förstod jag att det fanns några likheter mellan aero- och hydrodynamik. Det skulle nog klara sig.

När jag väl stod där på bryggan med jollen i sjön var jag dock mindre kaxig. Det är en sak att snacka om att ge sig ut på sjön men att verkligen göra det utan att egentligen veta ett skit om det är inte riktigt detsamma. 

Bäst som vi stod där och försökte bestämma oss om vi skulle våga oss ut eller inte, kom ett par damer fram till oss. De kom från segelbåtsklubben som låg några hundra meter bort. De hade sett våra förehavanden och entusiastiska över att se en ny båt i sjön var de tvungna att komma och titta. De var väldigt uppmuntrande och påhejade av deras entusiasm och en vind som blivit helt stilla, gav vi oss faktiskt ut på sjön.  

Styrkta av den här turen kom vi tillbaka någon vecka senare och gav oss ut igen. Det blåste väl någon sekundmeter eller två så det blev till att träna segling lite bättre den här gången.

Vi hade slörat iväg med vinden några hundra meter när vi vände och började kryssa mot vinden. Det var spännande värre och det här med att gå över stag och allt vad det hette var helt nya begrepp för oss.

”Slöra”, ”Kryssa mot vinden” och ”gå över stag”… såna begrepp jag slänger mig med! Det här blir ju nautiskt värre vetja! Nå, jag hoppas du inte tror att jag försöker skryta men eftersom de möjligen är okända för en del av er som läser får jag försöka mig på en förklaring eftersom de ändå förekommer i texten. Låt oss börja med det här med att kryssa.

Man kan faktiskt segla mot vinden och inte bara med (vilket är att slöra). Mot vinden kryssar man. Seglen som nästan smeks av vinden som far över dem fungera med sin välvda form faktiskt som en flygplansvinge som ställts på högkant. Undertrycket över dess välvda yta drar fram båten genom vattnet, precis som lyftkraften lyfter ett flygplan enligt samma princip. Beroende på typ av båt och segel kan man gå olika ”högt” mot vinden men det finns alltid död vinkel rakt mot vinden på tio grader eller mer. Därför får man sicksacka sig fram och det kallar man för att kryssa.

När man svänger fram och tillbaka i kryssandet heter det att man ”går över stag”. Då man går snett mot vinden kommer därför vinden mot en från ena sidan. Därför ligger också förseglet, vi hade ett slags försegel som kallas fock, på vindsidan längs båten och hålls på plats av två rep som löper längs båten till sittbrunnen, de så kallade fockskoten. Likaså ligger storseglet vinklat ut från masten mot vindsidan med undersidan av seglet fäst i bommen, vilken hålls på plats i sin rätta vinkel av det rep som kallas storskot.

Vid stagvändning byter man kurs så att vinden kommer mot andra sidan av fören. Det gör man av flera orsaker. Kanske har man ett möte framför sig och vill hålla undan, kanske ligger det grund eller någon form av hinder föröver eller också kommer man helt enkelt för långt ur kursen för att seglingen ska bli effektiv.

På den här turen var det träning som gällde och stagvändningarna blev många. Det var trial and error som gällde – och rätt många error om jag ska vara helt ärlig. Ja förresten, du kan ju räkna ut vem av oss som var lat och parkerade sig vid rorkulten från första början – eller också var det bara så att jag läst på mest och följaktligen och bokstavligen styrde skutan. Det gällde också att få ”gasten” (alltså frun) att fatta vad som gällde vilket var nog så svårt när jag knappt begrep något själv. Du kan föreställa dig att det rådde ett visst kaos i den där lilla båten. Mitt i allt detta fanns förstås också vår sexåriga son som mest bara hade roligt, särskilt när jag en stund då och då lämnade rorkulten till honom.

När man går över stag gäller det att vara vaken på det här med skoten. Det är ganska smart att dra till sig ordentligt med rep från storskotet, annars lär bommen komma farande och ju hårdare vind, desto högre fart kommer den med och då vill det till att man duckar snabbt om man inte vill ha en ofrivillig simtur. Nåja, vi hade självklart flytvästar på oss.
Samtidigt får man vara vaken på fockskoten, släppa efter på vindsidan och ”skota hem”, alltså dra till sig rep på läsidan. Detta samtidigt som man lägger om rodret och båten med sin fart svänger över den döda vinkeln och får ny kraft. En erfaren seglare fixar förstås det där med ett minimum av fartförlust.

Vi var förstås inte erfarna och det hände flera gånger att vi blev sittande i den döda vinkeln med segel som fladdrade, en båt som tappade fart med oss i som inte riktigt fattade vad som hänt. Ibland hände det att det kom en vindpust och drog iväg med båten innan vi hann reagera vilket fick oss att desperat rycka i alla rep och manövrera rodret i ett desperat försök att återfå kontrollen. Alltför ofta hände det att vi fick gira ett helt varv innan vi hamnade på rätt kurs. Det var riktigt spännande och såg förmodligen rätt kul ut, särskilt ur den erfarne seglarens perspektiv.

Man kan bara föreställa sig vad som hänt om det skett vid något fiskeläge på kusten. Fattas bara den gamle fiskaren, komplett med en krans med skägg runt ansiktet, pipan i munnen och båtsmössan på huvudet, muttrande något om landkrabbor som borde hålla sig kvar på landbacken och sådant. Gudskelov ligger inte Ulricehamn vid kusten så den pinsamheten slapp vi, men vi var duktiga på att göra bort oss ändå.

Det dröjde innan jag lärde mig att skota hem storskotet ordentligt och en av de vändningar som fick mig att dra en och annan slutsats blev minnesvärd.

”Är du färdig att gå över stag?” frågade jag frun, vilket samtidigt betydde ungefär att passa dig för bommen för jag vill inte att du drullar i så jag får vända tillbaka efter dig, för jag vet knappt hur man gör.
”Ja” svarade hon. Bra tänkte jag, släppte på fockskotet, lade över rodret och duckade. Jag märkte hur bommen kom farande över mig och genast hördes en duns följt av ett gapskratt!

Jag tittade förskräckt upp och upptäcker att frun inte hade duckat, men som väl var satt kvar i båten. Skrattande förklarade hon att ”bommen träffade mig precis under näsan” och när hon såg min oroade min tillade hon snabbt ”men det är ingen fara. Jag har en pris snus under läppen. Den fungerade precis som en krockkudde!”

Jag lärde mig sedermera att hantera storskotet och samma höst, stärkta av våra seglingar, eller snarare av misstagen i dem, skaffade vi oss en segelbåt av typ Ohlson 22. Det var en 22 fots segelbåt på ett och ett halvt ton som fick Lidköping som hemma hamn.

Under åren som följde hade vi mycket roligt i vår båt och vi ångrade aldrig att vi börjat segla. Vi glömde dock aldrig vår segling i Blixtjollen med en pris General portionssnus som krockkudde!

Lufthavets mäktiga kraft – Termiken

Att se atmosfären som ett hav? Det känns rätt långsökt kan man tycka men det är det egentligen inte. Atmosfären består av en ”massa” lika väl som havet och som landmassan, det är bara densiteten som skiljer dem åt. Skillnaden mellan gas, vatten och jord. Tänk bara om en fisk kunde förklara skillnaden. Den skulle förmodligen känna på samma sätt för atmosfären som vi känner för de övre delarna av atmosfären där vi inte kan existera. Vi tänker bara inte på att vi lever i och rör oss i en massa, för vi är vana vid det motstånd och den friktion vi möter. Tänk då bara på hur det är att vistas utomhus i hård blåst – visst märks det att det är en massa det handlar om?

Faktum är alltså att atmosfären ÄR en massa där trycket i den avtar med att höjden i den ökar. Det är precis som i havet fast tvärtom där trycket ökar med ökande djup. Vi kan vistas i flygplan upp till 4000 meter utan särskild skyddsutrustning – högre än så måste man ha syrgas med sig och allra helst befinna sig i en trycksatt kabin. Förr i tiden flög man betydligt högre än så utan tryckkabin och till att börja med också utan syrgas men det medförde också många olyckor. 

Jämför man med havet med sin tätare massa och sitt snabbt ökande tryck innebär det förstås att du inte kan dyka alltför många meter innan du måste ha specialutrustning och att klara sig utan syrgas är förstås inte att tänka på. Med detta i bakhuvudet är det mindre förvånande att atmosfären kallas för lufthavet i vissa sammanhang.

Det händer mycket i lufthavet, säkert minst lika mycket som i havet. Där finns djurliv, luftströmmar, vatten, värme, kyla m.m. Det är sällsynt att det är helt stilla i luften utan den är istället ständigt i rörelse.

Det som kanske fascinerar mest ändå är de krafter som finns i lufthavet. Vem har väl inte fascinerats och kanske skrämts av ett åskväder, beundrat ett vackert moln eller irriterats av en regnskur? För min del tycker jag bäst om åskväder, både på avstånd och rakt under det. Bara att se formen på ett Cumulunimbus moln som åskmolnen kallas, med dess typiska form av ett städ på toppen hänför. Denna form kommer av att molnet byggts upp på höjden med krafter som är enorma. De vertikala vindarna i ett cumulonimbus kan uppgå till 20-30 m/s eller ca 70-100 km/h. Den städliknande formen bildas när molnet når tropopausen vilken är skiljelinjen mellan Troposfären, i vilken vi lever i, och Stratosfären ovanför den. Temperaturen sjunker stadigt upp till tropopausen där den ligger på cirka 50-60 minusgrader. Ovanför den ökar temperaturen igen varför tropopausen lägger sig som lite av ett lock eller spärrskikt mellan troposfären och stratosfären. På våra breddgrader ligger tropopausen på cirka 10 000 meters höjd och molnen kan inte växa över den. 

I mina ögon är ett välskapt cumulonimbus med en klarblå himmel som bakgrund ett av de vackraste naturfenomen man kan se.  

Att befinna sig mitt i, eller rättare sagt under, ett åskväder är också något som jag tycker om. Skrämmande för en del och jag har också en hälsosam respekt för det, men framför allt är det en nyttig lektion i ödmjukhet, en repetition om hur liten människan är inför naturens krafter och en påminnelse om att vi bör behandla naturen med respekt.

Det som lärde mig respekt och beundran för naturen på allvar, var kanske inte så förvånande min tid som segelflygare. Förutsättning för segelflygning är förstås uppvinden och det vanliga är att man utnyttjar ”termiskt betingad uppvind”, allmänt kallat Termik. Det går också att segelflyga på Hangvind och Lävågor, men det får du googla på i så fall, för här tar jag bara upp det här med termik.

Termik är, för att komma med en enkel förklaring, soluppvärmd luft som stiger och när luften inte är för torr bildar den Cumulusmoln genom konvektion. Cumulus är f ö vad som allmänt kallas för ”vackert-väder-moln”. Termik förekommer i begränsade områden som kallas termikblåsor bland segelflygare.

Det som fascinerar är kraften i termiken. Det är inte ovanligt att en termikblåsa förmår att lyfta segelflygplan med mer än 3-4 meter per sekund och mer. Jag minns när jag flög motorseglare hur jag hamnade i blåsor som fick planet att stiga med mer än tre meter per sekund. Kommer man sedan ihåg att flygplanet med mig och bränsle ombord hade en totalvikt på 800-850 kg, så får man en tanke om vilka krafter det handlar om.

Tänk dig att lyfta 850 kg med tre meter per sekund – det går åt kraft till sådant.

Jag minns särskilt en flygning när jag var ute med motorseglaren. Jag startade från Falköpings flygplats och tog mig upp till termiken med motorns hjälp. Sedan flög jag till Herrljunga, därifrån till Timmele och sedan tillbaka till Falköping. Det tog mig en och en halv timma och jag tog mig upp på 1600 meters höjd som mest. Jag höll rentav på att kollidera med en rovfågel över Sämsjön. Den hade precis som jag utnyttjat termiken för att ta sig upp och under bråkdelen av en sekund hamnade vi på kollisionskurs innan den försvann ur sikt. Motorn startade jag igen först när jag landat för att taxa fram till hangaren. Total motorflygtid på den här flygningen blev sex minuter.

Denna fantastiska kraft – termiken – höll alltså ett 800+ kg flygplan i luften i en och en halv timma samtidigt som det flög cirka 100 kilometer. I praktiken betydligt längre förstås på grund av allt kretsande i de olika termikblåsorna. Landade gjorde jag av eget val, inte på grund av vädret. 

Jag kan inte annat än att känna mig mycket liten och ödmjuk inför detta. Samtidigt ska man komma ihåg att jag var ganska medelmåttig som pilot och att alla dessa utomordentligt skickliga segelflygare har förmågan att få ut ännu mer av termiken än så här.

Här följer några svenska rekord, satta med riktiga segelflygplan, alltså inte med motorseglare:

• Man har lyckats flyga mer än 1000 km.
• Man har lyckats flyga 100 km med en genomsnittshastighet på 177 km/h.
• Man har varit uppe på mer än 10 000 meters höjd (men det var inte med termikens hjälp utan i s k Lävågor).

Källa: Segelflyget

Tänk gärna på detta varje gång du ser ett segelflygplan i luften över bygden och ägna en tanke åt den mäktiga kraft som håller det uppe, på lufthavets mäktiga kraft - Termiken.