Forserum

Under sista veckan i augusti får vi nyheter om "rasist-dåd" i Forserum. En flock huliganer har tydligen kastat sten och trakasserat ett antal Somalier, varpå dessa förstås hojtar "rasist", håller sina ungar hemma från skolan osv.

Situationen har gått från ett vanligt huligantrams till att bli rent skrattretande. 

Kommunledningen försäkrar att detta inte har något med rasism att göra utan att det handlar om vanliga huliganer som hittat en svag grupp att ge sig på - de talar för döva öron förstås. Media och politiker VILL att detta ska vara rasism och pumpar ut information om att det är så. 

Vi har sett sådan här skit i alla samhällen. Vi har sett hur ungdomsgäng, som antagligen bara har för lite att göra, ägnar sig åt lite skadegörelse, djäklas med både andra och varandra och går sin omgivning på nerverna i största allmänhet. Inte sällan finns det inslag i de här gängen av svenskar med utländsk härkomst. 

Det här är inget att tramsa om. 

Integrationsministern som sitter 40 mil därifrån och förmodligen vet väldigt lite om huliganer i Forserum håller inte med. När Somalier inte vågar låta sina barn gå till skolan, MÅSTE det vara rasism och hatbrott verkar han säga....

Bra rutet herr mininstern. Hur är det med alla svenskar som av olika liknande anledningar inte vill låta sina barn gå själva till skolan? Är de också utsatta för hatbrott och rasism - eller är det som vanligt att vi alla är jämlika, men vissa är mera jämlika än andra?

Någon dag senare framgår det föga överraskande att ministern aldrig varit i Forserum - någon som blev förvånad?

I andra medier dyker rykten upp om att det bland huliganerna i Forserum skulle finnas individer av utländsk härkomst - skulle inte förvåna mig om det stämmer för jag tror inte heller att detta handlar om rasism. Hatbrott mot samhället som går ut över en svag grupp möjligen men inte rasism. 

Vem katten tror förresten på raslära nu för tiden förresten? Det gör ju knappt ens nazzarna längre vetja - nåja, de dårarna har väl bara lindat in det i en ny förpackning kan jag tro, men ändå....

Nej, ministern har fått sin stund i rampljuset - bra för honom - nu kan han lika gärna hålla truten och låta Forserum ta hand om det här själva. 

Dags att skriva här igen

Nu var det länge sen jag skrev här. Sommaren har varit intensiv och jag skriver en del i en annan blogg på en kontakt sida också. Alltid spännande med nya kontakter. 

Jadå, jag är på den sidan med fruns goda minne - i vad mån hon har något kvar. 

Min kära hustru bor numera hos mig varannan vecka och resten av tiden på ett demensboende. 

Lite tankar en av de dagar när Eva inte bor hemma.

Längtar efter dig

Så sitter jag här, helt själv utan dig

Du är på ett särskilt boende

Undrar om du alls tänker på mig,

eller kommit in i ett beroende.

Bort från hemmets trygga vrå,

bort från all vår lycka.

Ändå är det dit du måste gå.

Så tragiskt kan man tycka.

Att stilla vila i lugn och ro,

sakta krafterna få trygga.

Utan att tänka på var du ska bo,

ej skrämt inför problemet rygga.

All din oro, all din rastlöshet,

sjukdomen helt dig präglar.

Det är vår verklighet, jag vet,

Undrar ändå över Herrens vägar.

Jag saknar dig ofta ändå,

trots all din oro, vilsna person.

Mer av dig vill jag ändå få,

Demensen ger ej nå’n pardon.

Saknar så den älskling som du var,

saknar livet som var vårt.

Gläds åt det som än finns kvar,

som sakta tynar bort - så hårt.

Vi får inte alla dessa år,

så orättvist, det kan man tycka

Längs kinden rinner det en tår,

över det som borde va’ vår lycka.

Du är ofta borta men jag älskar dig ändå,

trots all förvirring, trasigt sinne.

Vet ej vart du i din tanke måste gå,

men du finns för alltid i mitt minne.