Det jag skriver här förtjänar säkert mothugg så kom gärna med sådant. Inget är hugget i sten och jag vill hellre diskutera det än stå oemotsagd - för jag kan ju ha fel.
Artikeln ifråga publicerades i SvD 130822 under rubriken "Kristna har ingen framtid i Mellanöstern" och skrevs av ledarskribenten Ivar Arpi.
Han hade fog för att skriva om det ämnet för under en vecka innan hade 70 kyrkor i Egypten vandaliserats, 53 av dem bränts ner och ett antal Egyptiska s k Kopter mördats, detta i samband med oroligheterna efter att militären avsatt den folkvalde muslimske presidenten.
Han beskriver hur förföljelser av kristna ökat i regionen alltsedan första världskriget, något som vi vet väldigt lite om här i Sverige. Vi har under århundraden varit ett så kallat kristet land vilket för all del kan ifrågasättas idag. Man kunde dock tycka att det skulle finnas något intresse att följa denna tragedi. Arpi skriver:
"Trots den svåra situationen är engagemanget för kristna svalt i Sverige. Jag gjorde en mediesökning, och från år 2000 till i dag har kopter nämnts 422 gånger, syrianer 557 gånger och assyrier 783 gånger i Sveriges sju största tidningar. Som jämförelse har det skrivits om palestinier 21 408 gånger."
Hur kan detta komma sig? Tyvärr har vi ju fått lite av en tradition i vårt land av att se ner på kristendomen och det är inte ovanligt att man häcklar och hånar oss kristna i media. Bibeln har kallats för "sagobok" otaliga gånger och häcklar man Jesus har man valt den enkla vägen att få skrattarna med sig. Vi har ett lite märkligt förhållande till kristendomen och det vore naivt att tro att journalistkåren inte skulle ha bidragit till detta. Siffrorna ovan bekräftar snarare detta.
Visst, vi grumsar lite när vi ser vidrigheter som utställningen ecce-homo för en del år sedan men sen är vi lika beskedliga som vi svenskar brukar vara.
Visst, vi grumsar lite när vi ser vidrigheter som utställningen ecce-homo för en del år sedan men sen är vi lika beskedliga som vi svenskar brukar vara.
De bekräftar också hur vi matas med information om palestinier och där finns som bekant en rätt självklar koppling till islam. Skulle vara intressant att se motsvarande siffror om just islam men jag antar att kopplingen till palestinierna säger vad man behöver veta där...
Jämför man de här båda religionerna så ser man att vi har två väldigt olika förhållanden till dem. Arrogansen mot kristendomen har jag redan berört men ifråga om Islam är vi väldigt annorlunda.
Man anar rädslan för Islam i frånvaron av kritik mot den och den är väl välbefogad antar jag. Om någon skriver något nedsättande om deras religion eller profet blir det genast ett himla, eller snarare djävulskt, väsen. I bästa fall blir det väsen enbart på hemmaplan men har man gått riktigt långt så kommer dödshot från någon iransk mulla eller vad dom kallar sig, följt av folkmassor som skriker ut sitt hat och bränner flaggor.
Västvärlden skräms effektivt till tystnad mot islam men fortsätter glatt och entusiastiskt att håna oss kristna men det är det ingen, knappt ens vi själva, som märker längre.
Hur kommer det sig att kristendomen, som är så vital i vårt kulturarv uppmärksammas så lite? Det känns som att det vore alldeles för enkelt att skylla bara på ateistiska krafter, oavsett vilken ideologi de tillhör. Krafter som till synes av goda anledningar försöker få bort religionen, i vårt fall Kristendomen.
Vad dessa inte verkar förstå är att de samtidigt skapar ett andligt tomrum, en vilsenhet och vi ser hur andliga sökare verkar bli mer och mer förvirrade när propagandan indirekt lärt dem att Kristendomen bara är förlegade sagor. Rätt eller fel, bra eller dåligt - Kristendomen försåg oss i alla fall med svar på de existentiella frågor vi oundvikligen hamnar inför någon gång i livet.
Vi är generellt duktiga i Sverige på att uppmärksamma utsatta grupper men hur kommer det sig då att vi tycks ignorera när kristna förföljs?
Kristna förföljs i en aldrig tidigare anad omfattning i världen idag men det är inget som vi tydligen vill kännas vid här i Sverige. Vi bryr oss mer om vad som händer med andra religioner som exempelvis Islam - i varje fall är det de som hörs i media, oavsett om det är bra eller dåliga saker man rapporterar om. Vad gäller Egypten så är det tydligen allvarligare att militären gått in i en moské som för övrigt fortfarande står kvar, än att man bränt mer än femtio kyrkor...
Det tragiska är att om man inte rapporterar om det, så är det som att det inte finns, som om det aldrig hänt.
Har vi verkligen blivit så cyniska? Är det verkligen det Sverige som lyckats leva i fred i nära 200 år att agera så? Jag känner inte igen mig längre.
Ovanstående är bara ett exempel på vad propaganda kan ställa till och det finns förstås fler.
Ett annat är vårt märkliga förhållande till kommunism kontra nazism under det kalla kriget, där den förra accepterades och den senare med all rätt föraktades. Det rätta hade varit att förakta båda men propagandan och rädslan för Sovjet såg till att det inte blev så.
Jag vill med den här texten visa på att vi faktiskt har något som kan kallas propaganda och jag vill uppmana var och en att se upp med dem. Exemplen ovan visar att detta är en verklighet och inte bara en myt eller konspirationsteori. Propagandan finns i vår tid och är mäktigare än någonsin.
En klyftig författare skrev en gång att "historien beror på vem som skriver den och varför". Vilken historia är det som skapas åt oss idag? Den som skapas av propaganda eller av sanning? Det är upp till var och en att avgöra.
Vad dessa inte verkar förstå är att de samtidigt skapar ett andligt tomrum, en vilsenhet och vi ser hur andliga sökare verkar bli mer och mer förvirrade när propagandan indirekt lärt dem att Kristendomen bara är förlegade sagor. Rätt eller fel, bra eller dåligt - Kristendomen försåg oss i alla fall med svar på de existentiella frågor vi oundvikligen hamnar inför någon gång i livet.
Vi är generellt duktiga i Sverige på att uppmärksamma utsatta grupper men hur kommer det sig då att vi tycks ignorera när kristna förföljs?
Kristna förföljs i en aldrig tidigare anad omfattning i världen idag men det är inget som vi tydligen vill kännas vid här i Sverige. Vi bryr oss mer om vad som händer med andra religioner som exempelvis Islam - i varje fall är det de som hörs i media, oavsett om det är bra eller dåliga saker man rapporterar om. Vad gäller Egypten så är det tydligen allvarligare att militären gått in i en moské som för övrigt fortfarande står kvar, än att man bränt mer än femtio kyrkor...
Det tragiska är att om man inte rapporterar om det, så är det som att det inte finns, som om det aldrig hänt.
Har vi verkligen blivit så cyniska? Är det verkligen det Sverige som lyckats leva i fred i nära 200 år att agera så? Jag känner inte igen mig längre.
Ovanstående är bara ett exempel på vad propaganda kan ställa till och det finns förstås fler.
Ett annat är vårt märkliga förhållande till kommunism kontra nazism under det kalla kriget, där den förra accepterades och den senare med all rätt föraktades. Det rätta hade varit att förakta båda men propagandan och rädslan för Sovjet såg till att det inte blev så.
Jag vill med den här texten visa på att vi faktiskt har något som kan kallas propaganda och jag vill uppmana var och en att se upp med dem. Exemplen ovan visar att detta är en verklighet och inte bara en myt eller konspirationsteori. Propagandan finns i vår tid och är mäktigare än någonsin.
En klyftig författare skrev en gång att "historien beror på vem som skriver den och varför". Vilken historia är det som skapas åt oss idag? Den som skapas av propaganda eller av sanning? Det är upp till var och en att avgöra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar