Var är du?

Att leva med någon som är demenssjuk är att leva i en serie av ständiga möten. Den drabbade blir förändrad till sin personlighet och man kan utan överdrift konstatera att till slut har den man kände och älskade helt försvunnit. Sådant är mitt liv sedan en tid tillbaka.

Försvunnit men inte helt. Ibland klarnar det och den jag älskar kommer tillbaka som en påminnelse om vem hon egentligen är. Det blir en serie av korta möten om några få minuter åt gången.
Det händer dock alltmera sällan allteftersom sjukdomen fortskrider och hon blir allt sämre, men när det händer är det så mycket mera värdefullt. 

Såhär tänker jag om det i ett infall av inspiration.

Var är du?

Var är du min älskade?
Jag saknar dig så.
Det blev inte som det verkade,
varför måste du gå?

Längre och längre bort ifrån mig.
Min Gud vad jag saknar Dig!
Iväg till ett land som inte finns.
Vi hade det så fint – jag minns.

Det händer dock ibland,
att du kommer tillbaks till vårt ”land”.
En stund då hela värden ler,
salig en skymt av Dig jag ser

Då är det åter lugnt och stilla,
känns som att inget kan gå illa.
Åh vad jag älskar dessa stunder,
njuter av alla dess sekunder.

Det är dock sällan detta händer,
men alltid till nåt gott det länder.
Jag ser igen hur fin du är,
när Du än en gång vill vara här.

Underbart med dig blir alltid kort,
och än en gång har Du gått bort.
Jag vet ej vart Du går,
bort från stunden som blev vår. 

Sorgsen, knäpper händerna och ber,
till Herren, Han som allting ser.
Att Han för dig till den lugna hamn,
där Du får vila i Hans trygga famn.

Alternativa bilbränslen

Ser på en dokumentär med titeln "Who killed the electric car?", en dokumentär som får mig att fundera lite över det här med andra bränslen än fossila. Framför allt undrar jag - vad ska till för att få bort de fossila?


Det är lätt att tro att oljeindustrin motarbetar det här med alternativa bränslen och även utveckling av motorer och teknik för att drivas av dem. Fattas bara annat - alternativa bränslen är den största konkurrenten till detta. Sådana saker som miljön ser man självklart inte som en konkurrent, såna hemskheter får nästa generation ta hand om. Huvudsaken är i egoismens anda att man tjänar pengar här och nu. Framtiden får andra ta hand om - även om människor dör på grund av vad vi gör idag. När det kommer till "Big Business" är ett människoliv inte särskilt mycket värt. 


Man kan undra vad som ska behövas för att ändra på detta? Marknaden måste kräva det är det logiska svaret och det gör den inte. 
Inte ens med ett bensinpris på över 15 kr/litern så hörs rösterna tillräckligt högt om detta. 


Behövs det krav från politiskt håll? Självklart, men vem skulle våga ställa dem? Gör vi energin för dyr så rubbas konkurrensförmågan gentemot andra länder och skapar arbetslöshet. Det vore ett politiskt självmord att göra så om man inte får med sig åtminstone resten av EU och det lär knappast räcka vare sig 10 eller 20 år för att lyckas med det....


Större satsning på alternativa energikällor? Ja men med det som står till buds idag lär det bli en dyr utbyggnad - alltför dyr. 


Kärnkraft? Försök med det med den opinion vi har här, inte minst efter Fukoshima, den som vågar. 


Svaret på vad som behövs är förstås forskning, forskning och åter forskning. Det är inte intressant egentligen vilka energikällor vi använder om 20 år - vi behöver dem nu. 
När väl tekniken finns, kan våra politiker börja ställa krav. 

Radiodisciplin? Vadförslag?

Jag var mycket ung och omogen när jag började segelflyga. Eftersom jag har min födelsedag på senvintern kunde jag börja flyga redan samma år som jag fyllde femton. Här följer en anekdot från den tiden om hur man inte ska uttrycka sig i radion.

Vi i Flygklubben höll till på Redberga Flygplats på den tiden, för detta var några år innan Falköpings Flygplats togs i bruk. Redberga var egentligen ett litet läskigt fält och bestod i en 30 meter bred och drygt 600 meter lång gräsbana som var allt utom jämn. Det var en svacka ungefär  halvvägs längs banan och det var inte smart att vare sig lätta eller landa i den svackan. Ett par hundra meter bortom fältets södra gräns låg dessutom en gård som tvang oss till undanmanövrer på låg höjd varenda gång vi startade åt det hållet. Norr om fältet löpte en kraftledning så när man kom in från det hållet gällde det att vara noga med höjden. Minst ett haveri hade med de där ledningarna att göra. 
I fältets norra ända fanns uppställningsplatser, hangarer, klubblokal och bränsleförråd. 

Det var egentligen ett ganska perfekt fält att lära sig att flyga på för man var tvungen att flyga med en viss precision redan från början. Jag tror generellt att vi var bättre flygare när vi flög från Redberga än senare från Falköping med sin 1300 meters permanentade bana med 60 meter breda grässtråk på vardera sidan. Man hann med att starta och landa ett par gånger innan man fick slut på flygfält där. Kom man in för högt landade man helt enkelt bara lite längre in på banan. På Redberga flög man rätt eller också gick man om och satt man i ett segelflygplan flög man alltid in på rätt höjd för någon andra chans fick man inte. 

Naturligtvis hade vi god hjälp av kommunikationsradion. De gamla apparater vi använde höll då som nu till på VHF bandet och hade på sin höjd en fyra - fem frekvenser att välja mellan. De var rätt antika jämfört med de nya som började komma då med sina mer än 700 kanaler. 

Vi elever fick förstås inte babbla i radion i onödan. Det krävdes ett särskilt certifikat för att prata i radio och sådana fick vi ta först senare under utbildningen. 
Jag har alltid haft svårt att hålla truten och det hördes förstås även i radion från första början. 

En kväll när vi höll på att skolflyga startade vi från söder mot norr kom jag i ordentligt förtret på grund av truten. 
Till det hela hör att vi hade ett par äldre gentlemän som brukade hålla till ute på klubben. Ingen av dem hade något certifikat längre och den ena av dem hade aldrig haft det. Han var en blid gammal man som börjat hjälpa till en gång på klubben när hans son börjat flyga men det var evigheter sedan och sonen såg man knappt till där längre, men Anton som han hette var alltid där och de journaler han skrev var minutöst väl skötta. 
Den andre "gubben" var hans totala motsats. Om någon bänk kunnat kallas ljugarbänk så var det de han satt på ute på klubben. Inte så att han for med osanning men ibland hade man svårt att ta honom på allvar. Han var också ständigt där, antingen puffade han på sin pipa eller fanns den i ena handen, väl synlig när han gestikulerade och det gjorde han mycket. 
De här båda hörde till inventarierna i klubben och när senare åldern tog ut sin rätt och de inte orkade vara därute, var det något som saknades och den känslan följde med i ganska många år. Man pratade om dem ibland över kaffet i klubbstugan förstås och alltid med tillgivenhet. 

Den här kvällen hade vi vårt startplats i södra ändan av fältet. Vi hade förstås en bärbar radio med oss som vanligt för det var viktigt att vi kunde höra planens anrop när de kom in i landningsvarvet. 
Plötsligt bröts rutinsnacket i etern av att en pilot började göra anrop på en av instruktörerna från klubbstugan. Instruktören ifråga var uppe i luften med en av sina elever. Konversationen över radion blev till slut rätt störande för verksamheten och "gubben på ljugarbänken" tröttnade till slut och utbrast: "Den där XXX bara pratar skit!" han vände sig till mig och sa (som jag trodde) med fullt allvar: "Säg åt han att hålla käften".
 
Godtrogen och ivrig att visa god vilja tog jag upp mikrofonen och gjorde just det... Av någon anledning kom min ungdomliga rösta att låta betydligt grövre och äldre, när jag muttrade "Håll käften" rakt ut i etern, åtminstone om man får tro det som sedan hände. 

XXXX blev naturligtvis ursinnig, kom farande i sin bil på vägen som gick längs banan och väntade. Det var uppenbart för oss alla att han inte var på sitt soligaste humör. Jag var närmast förvånad över att han inte gick framtill mig direkt och levererade den reprimand som jag förstod var på väg. Istället stod han lite avsides och tycktes vänta på något. Kanske ville han ha instruktören med sig när han skällde ut mig. Jag, som vid det här laget hade fattat hur korkad jag varit, försökte göra mig så osynlig som möjligt bland de andra och önskade att jag var på ett helt annat ställe just då. 

När instruktören landat med sin elev gick XXXX med bestämda steg fram till denne och gav honom en rejäl utskällning för bristande radiodisciplin! 
Jag bestämde mig för att det var klokt att hålla sig ur vägen för XXXX en tid framåt. 

Någon berättade senare för XXXX vad som egentligen hänt men denne skrattade bara gott och tyckte att instruktören ändå gjort sig förtjänt av en utskällning. Vad det var för var tydligen inte så noga. Mig skällde han aldrig på utan tog med mig upp på en tur i klubbens Cessna. Han var kanske tacksam att jag gett honom möjligheten att skälla till litet...

Jag hade en betydligt bättre radiodisciplin efter den dagen. 
Nåja - åtminstone för en tid i alla fall.