Vi i Flygklubben höll till på Redberga Flygplats på den tiden, för detta var några år innan Falköpings Flygplats togs i bruk. Redberga var egentligen ett litet läskigt fält och bestod i en 30 meter bred och drygt 600 meter lång gräsbana som var allt utom jämn. Det var en svacka ungefär halvvägs längs banan och det var inte smart att vare sig lätta eller landa i den svackan. Ett par hundra meter bortom fältets södra gräns låg dessutom en gård som tvang oss till undanmanövrer på låg höjd varenda gång vi startade åt det hållet. Norr om fältet löpte en kraftledning så när man kom in från det hållet gällde det att vara noga med höjden. Minst ett haveri hade med de där ledningarna att göra.
I fältets norra ända fanns uppställningsplatser, hangarer, klubblokal och bränsleförråd.
Det var egentligen ett ganska perfekt fält att lära sig att flyga på för man var tvungen att flyga med en viss precision redan från början. Jag tror generellt att vi var bättre flygare när vi flög från Redberga än senare från Falköping med sin 1300 meters permanentade bana med 60 meter breda grässtråk på vardera sidan. Man hann med att starta och landa ett par gånger innan man fick slut på flygfält där. Kom man in för högt landade man helt enkelt bara lite längre in på banan. På Redberga flög man rätt eller också gick man om och satt man i ett segelflygplan flög man alltid in på rätt höjd för någon andra chans fick man inte.
Naturligtvis hade vi god hjälp av kommunikationsradion. De gamla apparater vi använde höll då som nu till på VHF bandet och hade på sin höjd en fyra - fem frekvenser att välja mellan. De var rätt antika jämfört med de nya som började komma då med sina mer än 700 kanaler.
Vi elever fick förstås inte babbla i radion i onödan. Det krävdes ett särskilt certifikat för att prata i radio och sådana fick vi ta först senare under utbildningen.
Jag har alltid haft svårt att hålla truten och det hördes förstås även i radion från första början.
En kväll när vi höll på att skolflyga startade vi från söder mot norr kom jag i ordentligt förtret på grund av truten.
Till det hela hör att vi hade ett par äldre gentlemän som brukade hålla till ute på klubben. Ingen av dem hade något certifikat längre och den ena av dem hade aldrig haft det. Han var en blid gammal man som börjat hjälpa till en gång på klubben när hans son börjat flyga men det var evigheter sedan och sonen såg man knappt till där längre, men Anton som han hette var alltid där och de journaler han skrev var minutöst väl skötta.
Den andre "gubben" var hans totala motsats. Om någon bänk kunnat kallas ljugarbänk så var det de han satt på ute på klubben. Inte så att han for med osanning men ibland hade man svårt att ta honom på allvar. Han var också ständigt där, antingen puffade han på sin pipa eller fanns den i ena handen, väl synlig när han gestikulerade och det gjorde han mycket.
De här båda hörde till inventarierna i klubben och när senare åldern tog ut sin rätt och de inte orkade vara därute, var det något som saknades och den känslan följde med i ganska många år. Man pratade om dem ibland över kaffet i klubbstugan förstås och alltid med tillgivenhet.
Plötsligt bröts rutinsnacket i etern av att en pilot började göra anrop på en av instruktörerna från klubbstugan. Instruktören ifråga var uppe i luften med en av sina elever. Konversationen över radion blev till slut rätt störande för verksamheten och "gubben på ljugarbänken" tröttnade till slut och utbrast: "Den där XXX bara pratar skit!" han vände sig till mig och sa (som jag trodde) med fullt allvar: "Säg åt han att hålla käften".
Godtrogen och ivrig att visa god vilja tog jag upp mikrofonen och gjorde just det... Av någon anledning kom min ungdomliga rösta att låta betydligt grövre och äldre, när jag muttrade "Håll käften" rakt ut i etern, åtminstone om man får tro det som sedan hände.
XXXX blev naturligtvis ursinnig, kom farande i sin bil på vägen som gick längs banan och väntade. Det var uppenbart för oss alla att han inte var på sitt soligaste humör. Jag var närmast förvånad över att han inte gick framtill mig direkt och levererade den reprimand som jag förstod var på väg. Istället stod han lite avsides och tycktes vänta på något. Kanske ville han ha instruktören med sig när han skällde ut mig. Jag, som vid det här laget hade fattat hur korkad jag varit, försökte göra mig så osynlig som möjligt bland de andra och önskade att jag var på ett helt annat ställe just då.
När instruktören landat med sin elev gick XXXX med bestämda steg fram till denne och gav honom en rejäl utskällning för bristande radiodisciplin!
Jag bestämde mig för att det var klokt att hålla sig ur vägen för XXXX en tid framåt.
Någon berättade senare för XXXX vad som egentligen hänt men denne skrattade bara gott och tyckte att instruktören ändå gjort sig förtjänt av en utskällning. Vad det var för var tydligen inte så noga. Mig skällde han aldrig på utan tog med mig upp på en tur i klubbens Cessna. Han var kanske tacksam att jag gett honom möjligheten att skälla till litet...
Jag hade en betydligt bättre radiodisciplin efter den dagen.
Nåja - åtminstone för en tid i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar