Var är du?

Att leva med någon som är demenssjuk är att leva i en serie av ständiga möten. Den drabbade blir förändrad till sin personlighet och man kan utan överdrift konstatera att till slut har den man kände och älskade helt försvunnit. Sådant är mitt liv sedan en tid tillbaka.

Försvunnit men inte helt. Ibland klarnar det och den jag älskar kommer tillbaka som en påminnelse om vem hon egentligen är. Det blir en serie av korta möten om några få minuter åt gången.
Det händer dock alltmera sällan allteftersom sjukdomen fortskrider och hon blir allt sämre, men när det händer är det så mycket mera värdefullt. 

Såhär tänker jag om det i ett infall av inspiration.

Var är du?

Var är du min älskade?
Jag saknar dig så.
Det blev inte som det verkade,
varför måste du gå?

Längre och längre bort ifrån mig.
Min Gud vad jag saknar Dig!
Iväg till ett land som inte finns.
Vi hade det så fint – jag minns.

Det händer dock ibland,
att du kommer tillbaks till vårt ”land”.
En stund då hela värden ler,
salig en skymt av Dig jag ser

Då är det åter lugnt och stilla,
känns som att inget kan gå illa.
Åh vad jag älskar dessa stunder,
njuter av alla dess sekunder.

Det är dock sällan detta händer,
men alltid till nåt gott det länder.
Jag ser igen hur fin du är,
när Du än en gång vill vara här.

Underbart med dig blir alltid kort,
och än en gång har Du gått bort.
Jag vet ej vart Du går,
bort från stunden som blev vår. 

Sorgsen, knäpper händerna och ber,
till Herren, Han som allting ser.
Att Han för dig till den lugna hamn,
där Du får vila i Hans trygga famn.