Tankar om rasism

Ett ämne så gott som något att börja blogga med igen efter en tids uppehåll. Läser en utmärkt debattartikel i Expressens nätupplaga idag med rubriken "Antisemitismen är Malmös mörka själ", skriven av Salomon Shulman. Artikeln är välskriven och ger en välbehövlig tankeställare. Den tar upp rasismens rätta ansikte, även om rasism riktad mot judar har ett eget namn - antisemitism. 

Det finns inte mycket som är så föraktligt som rasism. För mig är det ett av de rena uttrycken för ren ondska. Här finns inga gråzoner, inga om och men, rasismen är ondskefull helt igenom. 

Samtidigt är det ett av de mest missbrukade ord som använd av media i debatten idag. Man är så duktiga på att använda detta så att det gått inflation i ordet med följd att det när nog förlorat sin verkliga innebörd. Detta borde inte hända men det sker framför våra ögon och ingen tycks reagera. Istället är det ett så vedertaget begrepp att den ondska det verkligen är ett uttryck för reduceras till någon slags "vardags-ondska" som i förlängningen nästan framstår som mindre ond än vad den är i verkligheten.
Detta är allvarligt. Jag ser detta och en del andra missbrukade ord som en ren våldtäkt på det Svenska språket. 

Vad betyder då ordet rasism?

Bonniers Svenska Ordbok, ISBN 91-34-50983-6 :
"Rasism - det att man värderar och behandlar människor efter deras ras och förmenta egenskaper."

Nationalencykopedin på nätet:
"rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;
4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;."

Idag ser vi hur rasism fått en ny innebörd och omfattar tydligen allt som kan anses vara synpunkter på (inte ens motstånd) på invandringen. Alltför ofta blandas alltså begreppet rasism in i det som handlar om Invandrings-POLITIK och INTEGRATION, vilka egentligen inte har ett dugg med den ondskefulla rasismen att göra.
Givetvis används detta av grupper med en alldeles egen agenda som en metod för att strypa debatten och förvägra oss ens en rätt att diskutera så viktiga frågor som dessa. Vad som betraktas som politiskt korrekt blir med ens svårt, för att inte säga omöjligt att definiera. 

Vad ska man göra åt detta då?

Min lösning är enkel. Använd ordet rasism i dess rätta betydelse och våga diskutera svåra frågor som Invandringspolitik och Integration. 
Man behöver inte vara emot invandring för att prata om sådana saker. Tvärtom brukar en debatt syfta till att skapa förbättringar men om vi inte ens vågar prata om det så kan vi inte heller förvänta oss att det ska fungera. 

Rasism och Antisemitism däremot förblir för mig ett uttryck för en av den värsta sortens ondska som vår värld har skådat och är något alltigenom förkastligt. Man ska vara försiktig med användningen av dessa begrepp. 

Gå på rätt väg

Den väg skvallerkärringar och "verbala gödselspridare" vill att du ska gå är inte den rätta. Gå den väg som är din väg och ställ dig över allt skvaller och alla "goda råd" från folk som tror att de vet bättre än du. 

Låt inte skvaller bestämma den väg Du ska gå. 
Gå bara den som är Din. 
Gå den stolt och tro, 
att rätt väg ger dig ro.

Lita på att Du hamnar rätt, 
när Ditt val sker på Ditt sätt.
Lita på den ledning du fått,

av Herren, det är ej smått.

Strunta i pluralisternas tjut.
Visa att Du har lite krut.
Gå i tro och Du väljer smart,
och livet blir ganska rart.

Gå enkelt tillsammans i flock,
Herren ser något annat dock.
Han ser det unika i Dig,
han håller dig tätt intill sig.

Han ser dig, den fina du är,
i trons rustning du klär.
Du skyddas på vägen Du tar,
av den varma tro som du har.

När du tar vägen bort ifrån flocken,
blir för gruppen rena chocken.
Ljuder av kacklande skvaller,
kanske det slutar i kravaller.

Din väg är dock fin och god,
även om valet krävde lite av Ditt mod.
Din väg är den som är Du,
är stark i tron, går ej itu.

Gå den så med ro i ditt sinne,
med Herrens ledning färskt i Ditt minne.
Välsignad av det svåra valet,
på den vägen kan inget gå galet.

Forserum

Under sista veckan i augusti får vi nyheter om "rasist-dåd" i Forserum. En flock huliganer har tydligen kastat sten och trakasserat ett antal Somalier, varpå dessa förstås hojtar "rasist", håller sina ungar hemma från skolan osv.

Situationen har gått från ett vanligt huligantrams till att bli rent skrattretande. 

Kommunledningen försäkrar att detta inte har något med rasism att göra utan att det handlar om vanliga huliganer som hittat en svag grupp att ge sig på - de talar för döva öron förstås. Media och politiker VILL att detta ska vara rasism och pumpar ut information om att det är så. 

Vi har sett sådan här skit i alla samhällen. Vi har sett hur ungdomsgäng, som antagligen bara har för lite att göra, ägnar sig åt lite skadegörelse, djäklas med både andra och varandra och går sin omgivning på nerverna i största allmänhet. Inte sällan finns det inslag i de här gängen av svenskar med utländsk härkomst. 

Det här är inget att tramsa om. 

Integrationsministern som sitter 40 mil därifrån och förmodligen vet väldigt lite om huliganer i Forserum håller inte med. När Somalier inte vågar låta sina barn gå till skolan, MÅSTE det vara rasism och hatbrott verkar han säga....

Bra rutet herr mininstern. Hur är det med alla svenskar som av olika liknande anledningar inte vill låta sina barn gå själva till skolan? Är de också utsatta för hatbrott och rasism - eller är det som vanligt att vi alla är jämlika, men vissa är mera jämlika än andra?

Någon dag senare framgår det föga överraskande att ministern aldrig varit i Forserum - någon som blev förvånad?

I andra medier dyker rykten upp om att det bland huliganerna i Forserum skulle finnas individer av utländsk härkomst - skulle inte förvåna mig om det stämmer för jag tror inte heller att detta handlar om rasism. Hatbrott mot samhället som går ut över en svag grupp möjligen men inte rasism. 

Vem katten tror förresten på raslära nu för tiden förresten? Det gör ju knappt ens nazzarna längre vetja - nåja, de dårarna har väl bara lindat in det i en ny förpackning kan jag tro, men ändå....

Nej, ministern har fått sin stund i rampljuset - bra för honom - nu kan han lika gärna hålla truten och låta Forserum ta hand om det här själva. 

Dags att skriva här igen

Nu var det länge sen jag skrev här. Sommaren har varit intensiv och jag skriver en del i en annan blogg på en kontakt sida också. Alltid spännande med nya kontakter. 

Jadå, jag är på den sidan med fruns goda minne - i vad mån hon har något kvar. 

Min kära hustru bor numera hos mig varannan vecka och resten av tiden på ett demensboende. 

Lite tankar en av de dagar när Eva inte bor hemma.

Längtar efter dig

Så sitter jag här, helt själv utan dig

Du är på ett särskilt boende

Undrar om du alls tänker på mig,

eller kommit in i ett beroende.

Bort från hemmets trygga vrå,

bort från all vår lycka.

Ändå är det dit du måste gå.

Så tragiskt kan man tycka.

Att stilla vila i lugn och ro,

sakta krafterna få trygga.

Utan att tänka på var du ska bo,

ej skrämt inför problemet rygga.

All din oro, all din rastlöshet,

sjukdomen helt dig präglar.

Det är vår verklighet, jag vet,

Undrar ändå över Herrens vägar.

Jag saknar dig ofta ändå,

trots all din oro, vilsna person.

Mer av dig vill jag ändå få,

Demensen ger ej nå’n pardon.

Saknar så den älskling som du var,

saknar livet som var vårt.

Gläds åt det som än finns kvar,

som sakta tynar bort - så hårt.

Vi får inte alla dessa år,

så orättvist, det kan man tycka

Längs kinden rinner det en tår,

över det som borde va’ vår lycka.

Du är ofta borta men jag älskar dig ändå,

trots all förvirring, trasigt sinne.

Vet ej vart du i din tanke måste gå,

men du finns för alltid i mitt minne.

Var är du?

Att leva med någon som är demenssjuk är att leva i en serie av ständiga möten. Den drabbade blir förändrad till sin personlighet och man kan utan överdrift konstatera att till slut har den man kände och älskade helt försvunnit. Sådant är mitt liv sedan en tid tillbaka.

Försvunnit men inte helt. Ibland klarnar det och den jag älskar kommer tillbaka som en påminnelse om vem hon egentligen är. Det blir en serie av korta möten om några få minuter åt gången.
Det händer dock alltmera sällan allteftersom sjukdomen fortskrider och hon blir allt sämre, men när det händer är det så mycket mera värdefullt. 

Såhär tänker jag om det i ett infall av inspiration.

Var är du?

Var är du min älskade?
Jag saknar dig så.
Det blev inte som det verkade,
varför måste du gå?

Längre och längre bort ifrån mig.
Min Gud vad jag saknar Dig!
Iväg till ett land som inte finns.
Vi hade det så fint – jag minns.

Det händer dock ibland,
att du kommer tillbaks till vårt ”land”.
En stund då hela värden ler,
salig en skymt av Dig jag ser

Då är det åter lugnt och stilla,
känns som att inget kan gå illa.
Åh vad jag älskar dessa stunder,
njuter av alla dess sekunder.

Det är dock sällan detta händer,
men alltid till nåt gott det länder.
Jag ser igen hur fin du är,
när Du än en gång vill vara här.

Underbart med dig blir alltid kort,
och än en gång har Du gått bort.
Jag vet ej vart Du går,
bort från stunden som blev vår. 

Sorgsen, knäpper händerna och ber,
till Herren, Han som allting ser.
Att Han för dig till den lugna hamn,
där Du får vila i Hans trygga famn.

Alternativa bilbränslen

Ser på en dokumentär med titeln "Who killed the electric car?", en dokumentär som får mig att fundera lite över det här med andra bränslen än fossila. Framför allt undrar jag - vad ska till för att få bort de fossila?


Det är lätt att tro att oljeindustrin motarbetar det här med alternativa bränslen och även utveckling av motorer och teknik för att drivas av dem. Fattas bara annat - alternativa bränslen är den största konkurrenten till detta. Sådana saker som miljön ser man självklart inte som en konkurrent, såna hemskheter får nästa generation ta hand om. Huvudsaken är i egoismens anda att man tjänar pengar här och nu. Framtiden får andra ta hand om - även om människor dör på grund av vad vi gör idag. När det kommer till "Big Business" är ett människoliv inte särskilt mycket värt. 


Man kan undra vad som ska behövas för att ändra på detta? Marknaden måste kräva det är det logiska svaret och det gör den inte. 
Inte ens med ett bensinpris på över 15 kr/litern så hörs rösterna tillräckligt högt om detta. 


Behövs det krav från politiskt håll? Självklart, men vem skulle våga ställa dem? Gör vi energin för dyr så rubbas konkurrensförmågan gentemot andra länder och skapar arbetslöshet. Det vore ett politiskt självmord att göra så om man inte får med sig åtminstone resten av EU och det lär knappast räcka vare sig 10 eller 20 år för att lyckas med det....


Större satsning på alternativa energikällor? Ja men med det som står till buds idag lär det bli en dyr utbyggnad - alltför dyr. 


Kärnkraft? Försök med det med den opinion vi har här, inte minst efter Fukoshima, den som vågar. 


Svaret på vad som behövs är förstås forskning, forskning och åter forskning. Det är inte intressant egentligen vilka energikällor vi använder om 20 år - vi behöver dem nu. 
När väl tekniken finns, kan våra politiker börja ställa krav. 

Radiodisciplin? Vadförslag?

Jag var mycket ung och omogen när jag började segelflyga. Eftersom jag har min födelsedag på senvintern kunde jag börja flyga redan samma år som jag fyllde femton. Här följer en anekdot från den tiden om hur man inte ska uttrycka sig i radion.

Vi i Flygklubben höll till på Redberga Flygplats på den tiden, för detta var några år innan Falköpings Flygplats togs i bruk. Redberga var egentligen ett litet läskigt fält och bestod i en 30 meter bred och drygt 600 meter lång gräsbana som var allt utom jämn. Det var en svacka ungefär  halvvägs längs banan och det var inte smart att vare sig lätta eller landa i den svackan. Ett par hundra meter bortom fältets södra gräns låg dessutom en gård som tvang oss till undanmanövrer på låg höjd varenda gång vi startade åt det hållet. Norr om fältet löpte en kraftledning så när man kom in från det hållet gällde det att vara noga med höjden. Minst ett haveri hade med de där ledningarna att göra. 
I fältets norra ända fanns uppställningsplatser, hangarer, klubblokal och bränsleförråd. 

Det var egentligen ett ganska perfekt fält att lära sig att flyga på för man var tvungen att flyga med en viss precision redan från början. Jag tror generellt att vi var bättre flygare när vi flög från Redberga än senare från Falköping med sin 1300 meters permanentade bana med 60 meter breda grässtråk på vardera sidan. Man hann med att starta och landa ett par gånger innan man fick slut på flygfält där. Kom man in för högt landade man helt enkelt bara lite längre in på banan. På Redberga flög man rätt eller också gick man om och satt man i ett segelflygplan flög man alltid in på rätt höjd för någon andra chans fick man inte. 

Naturligtvis hade vi god hjälp av kommunikationsradion. De gamla apparater vi använde höll då som nu till på VHF bandet och hade på sin höjd en fyra - fem frekvenser att välja mellan. De var rätt antika jämfört med de nya som började komma då med sina mer än 700 kanaler. 

Vi elever fick förstås inte babbla i radion i onödan. Det krävdes ett särskilt certifikat för att prata i radio och sådana fick vi ta först senare under utbildningen. 
Jag har alltid haft svårt att hålla truten och det hördes förstås även i radion från första början. 

En kväll när vi höll på att skolflyga startade vi från söder mot norr kom jag i ordentligt förtret på grund av truten. 
Till det hela hör att vi hade ett par äldre gentlemän som brukade hålla till ute på klubben. Ingen av dem hade något certifikat längre och den ena av dem hade aldrig haft det. Han var en blid gammal man som börjat hjälpa till en gång på klubben när hans son börjat flyga men det var evigheter sedan och sonen såg man knappt till där längre, men Anton som han hette var alltid där och de journaler han skrev var minutöst väl skötta. 
Den andre "gubben" var hans totala motsats. Om någon bänk kunnat kallas ljugarbänk så var det de han satt på ute på klubben. Inte så att han for med osanning men ibland hade man svårt att ta honom på allvar. Han var också ständigt där, antingen puffade han på sin pipa eller fanns den i ena handen, väl synlig när han gestikulerade och det gjorde han mycket. 
De här båda hörde till inventarierna i klubben och när senare åldern tog ut sin rätt och de inte orkade vara därute, var det något som saknades och den känslan följde med i ganska många år. Man pratade om dem ibland över kaffet i klubbstugan förstås och alltid med tillgivenhet. 

Den här kvällen hade vi vårt startplats i södra ändan av fältet. Vi hade förstås en bärbar radio med oss som vanligt för det var viktigt att vi kunde höra planens anrop när de kom in i landningsvarvet. 
Plötsligt bröts rutinsnacket i etern av att en pilot började göra anrop på en av instruktörerna från klubbstugan. Instruktören ifråga var uppe i luften med en av sina elever. Konversationen över radion blev till slut rätt störande för verksamheten och "gubben på ljugarbänken" tröttnade till slut och utbrast: "Den där XXX bara pratar skit!" han vände sig till mig och sa (som jag trodde) med fullt allvar: "Säg åt han att hålla käften".
 
Godtrogen och ivrig att visa god vilja tog jag upp mikrofonen och gjorde just det... Av någon anledning kom min ungdomliga rösta att låta betydligt grövre och äldre, när jag muttrade "Håll käften" rakt ut i etern, åtminstone om man får tro det som sedan hände. 

XXXX blev naturligtvis ursinnig, kom farande i sin bil på vägen som gick längs banan och väntade. Det var uppenbart för oss alla att han inte var på sitt soligaste humör. Jag var närmast förvånad över att han inte gick framtill mig direkt och levererade den reprimand som jag förstod var på väg. Istället stod han lite avsides och tycktes vänta på något. Kanske ville han ha instruktören med sig när han skällde ut mig. Jag, som vid det här laget hade fattat hur korkad jag varit, försökte göra mig så osynlig som möjligt bland de andra och önskade att jag var på ett helt annat ställe just då. 

När instruktören landat med sin elev gick XXXX med bestämda steg fram till denne och gav honom en rejäl utskällning för bristande radiodisciplin! 
Jag bestämde mig för att det var klokt att hålla sig ur vägen för XXXX en tid framåt. 

Någon berättade senare för XXXX vad som egentligen hänt men denne skrattade bara gott och tyckte att instruktören ändå gjort sig förtjänt av en utskällning. Vad det var för var tydligen inte så noga. Mig skällde han aldrig på utan tog med mig upp på en tur i klubbens Cessna. Han var kanske tacksam att jag gett honom möjligheten att skälla till litet...

Jag hade en betydligt bättre radiodisciplin efter den dagen. 
Nåja - åtminstone för en tid i alla fall.