Tillökning!

Idag har försvaret fått tillökning. Helikopter flottiljen har officiellt tagit emot sina första Hkp 16 enligt deras sida på Facebook, se den här. 


Kan inte låta bli att dela ett par foton från ceremonin. Fotona är hämtade från Helikopter flottiljens Facebook sida. 

Hkp 16 i luften

Överlämningsceremonin

Hkp (Helikopter) 16 är av typen Sikorsky UH60M Black Hawk och är en av västvärldens vanligaste militära helikoptrar. 


Lite oviktigt vetande.

• Igor Sikorsky började konstruera flygplan redan i början av förra seklet i hemlandet Ryssland. Emigrerade till USA efter Ryska revolutionen och grundade företaget som bygger Hkp 16. 
• 1939 flög Igor Sikorsky den första konventionella helikoptern och en modifierad variant av denna blev den första serieproducerade Helikoptern.
• Black Hawk tog i bruk av US Army redan 1979 och har byggts i mer än 2600 exemplar. 
• Känd genom filmen "Black Hawk down"
• Flyger både militärt och civilt

Juholt gör en Ljugholt igen

Håkan Juholt har inte varit tillbaka i hetluften många timmar innan första tavlan är ett faktum. Han anklagar regeringen för att ha gjort upp med SD ifråga om försvarets personalförsörjning - i ett beslut som togs INNAN valet och alltså INNAN SD kom in i Riksdagen. Till råga på allt förklarar han det hela som en slags retorisk taktik och vägrar ursäkta sig - läs artikeln här. 

Säga vad man vill om Juholt men han är underhållande. Man kan bara undra varför han inte är lite försiktigare en dag som till råga på allt medfört nya bottenrekord i opinionsmätning för S.


Tvärtom går han ut och säger på frågan om det är ok att inte tala sanning att: "Jag ser gärna drastiska ordval som en förhandlingsinvit." och på frågan om han tänker be om ursäkt "Nej, verkligen inte". 


Det måste få vara tillåtet att göra misstag, det är inget att snacka om, men att inte ha såpass normal hyfs utan att man vägrar be om ursäkt för ett klockrent sakfel när det uppdagas? Sådana fasoner kan jag aldrig ha överseende med. 


Utgångsläget för det här inlägget är därför att jag avskyr lögn i alla lägen men har överseende med misstag och kan skilja på lögn och teori. 


Hade Juholt gått ut och bett om ursäkt för sitt klaver tramp hade det här aldrig blivit skrivet...


Fascinerande retorik ändå... i den här mannens värld är det alltså helt legalt att ljuga om man kan fästa blicken på något som man anser viktigare. Att sedan trovärdigheten försvinner saknar tydligen betydelse. Tydligen är Juholt en sådan där som alltid har rätt - även när han har fel och verkar inte inse att sådant inte går hem hos en del av oss väljare.  


Man måste förstås i konsekvens ställa sig frågan - var går gränsen för vad man kan ljuga om i S och inte och framför allt - hur vet vi väljare skillnaden? 


Det är ju inte första gången vi ser sådana här dumheter signerade Juholt tyvärr. Det väcker farhågor inför framtiden. Är det en debatt som baseras på lögner vi får se även i fortsättningen? Då kanske det inte är så illa med journalisternas drev i alla fall för en politik som legaliserar lögnen är ingen politik som vi ska acceptera. Det är illa nog som det är idag med politiker som rör sig i gränslandet mellan sanning och lögn, det här förbättrar inte bilden av vårar politiker precis.   


Än en gång får vi alltså se konkreta exempel på hur en politiker försöker upphöja lögnen till en politisk sanning. Vi måste alla fråga oss om vi verkligen vill acceptera sådana politiker i svensk politik. Tappar våra politiker den lilla trovärdighet de har kvar, är det i förlängningen demokratin som sådan som får betala priset för sådant här trams.
Hade det inte varit ett så flagrant brott mot den hederlighet som vi har rätt att kräva av våra politiker, hade man möjligen kunnat betrakta det inträffade som en aning patetiskt. 

Återigen ser vi också hur S är angelägna om att fösa in SD i samma fålla som regeringen, i grunden samma taktik som man anammade när man vägrade delta i SVT:s debatt i höstas. Man vill alltså försöka skapa en bild av regeringsbildningen som inte är sann - ännu en lögn med andra ord. SD ingår inte i regeringen, alltså är de ett oppositionsparti och inget annat. Hur de sedan lägger sina röster i riksdagen har precis samma betydelse som var S lägger sina. 


I Sälen misslyckas man än en gång med sitt uppsåt - och till råga på allt på grund av en lögn... Det är anmärkningsvärt att man ser sig tvungen att anamma en sådan tarvlig taktik när det borde vara det politiska budskapet som avgör - men man kanske inte har något sådant längre....


Nåväl, såpan om S och dess partiledare verkar fortsätta, mera om det här. Man måste beundra partiets lojalitet till sin ledare - andra partiledare hade varit före detta  partiledare för länge sen.
Skall förstås tilläggas att den här gången skäller jag på S och jag ska gärna skälla lika hjärtligt på ett annat parti som försöker sig på nåt sådant här i framtiden...


Nu hoppas jag för sossarnas skull att de sparkar den där clownen från partiledarposten så fort som möjligt så vi kan börja snacka politik igen. 


Likaså hoppas jag för Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet att Håkan Juholt får sitta kvar: Mona Sahlin var en tillgång för Alliansen och det var svårt att se hur de skulle kunna få en bättre draghjälp än av "Tobleronetjejen" men Juholt slår henne med hästlängder - en bättre medarbetare lär de aldrig få. 

Om Säkerhetstänkandet i kommunen

Tragik har drabbat kommunen i allmänhet och Kinnarp i synnerhet. En hel familj utplånades i en trafikolycka på Dödens väg, E20, utanför Vara. Familjen kom från Kinnarp och tankarna går förstås till övriga anhöriga och vänner. Röster höjs förstås än en gång på att bygga den här vägen säker, läs här. Det får mig att reflektera på hur det förebyggande arbetet bedrivs i vår egen kommun. 


Frågan man ställer sig är förstås den vanliga - "Varför måste människor dö innan man gör något åt en farlig väg?"
Den här bristen på framsynthet är typisk i samhället och även i vår kommun. Vi minns hur det var med korsningen Odengatan / Holländergatan för några år sedan. Efter den första dödsolyckan muttrade man i media men ingenting hände. Det var först efter en andra dödsolycka som man till slut kom till skott och byggde om korsningen till en rondell. 


Lite hårt sagt kan man säga att värdet för den här rondellen var förutom i reda pengar också två människoliv. Kommunen hade möjligheten att undvika detta men det skedde inte. Korsningen var känd som farlig men man gjorde ingenting, inte förrän ännu en människa dött. Man måste fråga sig hur många liv nästa ombyggda trafikfara får kosta? Två eller flera liv?
Hårt sagt men för de anhöriga kan inga ord förta sorgen av det som hänt. 


Sådär - nu har jag på ett rätt hårt sätt visat på problemet. Det är dags att presentera lösningen. 


Jag återkommer till två av mina favoritbegrepp: Lean Production tänkandet och Risk Management. 



Lean bygger på tankarna om ständiga förbättringar och att ta bort onödigt slöseri. Detta borde vara en självklarhet i alla skattefinansierade organisationer.
Risk Management handlar om att identifiera de risker som går att påverka och sedan åtgärda dem. 


Kommunen borde med det snaraste skapa en arbetsgrupp (i vilken jag förstås ingår), en felsökargrupp om man så vill, vars enda uppgift är att leta i hela kommunens verksamhet och infrastruktur efter sådant som kan förbättras.
Gruppens uppgift ska vara att hitta vägar att göra verksamheten effektivare genom att jobba smartare. En besparing behöver inte handla om att sparka folk, vilket man snarare ska undvika, men det går alltid att hitta vägar att jobba på ett effektivare sätt genom att titta på hela värdekedjan i de olika processerna. Det är bara genom att skaffa sig en helhetsbild och ta ett helhetsgrepp som man kan nå dit.
Målet är också att identifiera potentiella faror i bland annat trafiken och åtgärda dem innan någon får offra livet för det. 


Ett sådant här arbete är fullt möjligt att genomföra och att avstå är egentligen rätt dumt. En sådan här grupp tjänar lätt in sina egna kostnader och har framför allt potentialen att göra en skillnad för många.  

Hur ser vi egentligen på tävlande?

Läser i media och hör på TV nyheterna om hur en pappa lämnat sin 10-åring att gå hem i minusgrader och endast iförd matchkläder efter en påstått dålig insats i en innebandycup. Läs artikeln här. Än en gång bevisar världens mest sekulariserade land hur långt man kommit från en normalt sund anständighet!


Rättelse. Nya fakta har kommit fram som berättar vad som egentligen hände,  läs artikeln här. Jag väljer ändå att inte ändra alltför mycket i texten nedan eftersom jag anser att sensmoralen i den har ett värde. 

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig förstås. Det är inte känt vilka de inblandade personerna är så i första hand tycks man ha gett sig på den aktuella idrottsklubben som om den skulle vara ansvariga för hur korkade en del föräldrar är... Inte bara den (förmodade) pappan som är osedvanligt korkad i den här affären tycks det.

Det här får mig än en gång att fundera över det här med sport och kanske framför allt över vad den gör med människor. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i den biten. 

Utgångsläget för mig är enkelt. All form av tävlan genererar EN vinnare och en himla massa förlorare. Den frälsare jag bekänner mig till tog aldrig de främstas, vinnarnas, parti utan de sista, förlorarnas, i samhället. Alla dessa gjorde Jesus till vinnare och lämnade överhögheten med skam.

Människan har tävlandet i sig, inget tvivel om det, och var vore vi utan det? Från början handlade det förstås om överlevnads instinkt och jag skulle tro att det är själva grunden som viljan att tävla bygger på och något som vi förstås alla har i oss. Utan tävlings instinkten och nyfikenheten hade vi aldrig kunnat utvecklas som vi gjort. Det är den goda sidan av tävlandet.

Den dåliga sidan handlar om förlorare, om värde, om prestationsångest och om vad man är beredd att göra för att vinna. Det handlar också om hur vi ser på de som tävlar. Ta skidtävlingarna som frun envisas med att se på dagarna i ända som ett bra exempel. Hon som många andra kan säkert räkna upp namnen på de främsta av de tävlande men vem sjutton vet vem som kom sist?

Detta är lite ironiskt på sitt sätt för alla som deltar har ändå gett allt de har i loppet och gjort sitt bästa, men ändå räcker det tydligen inte. Alltså handlar det inte om prestationen som sådan, vilket man kan tycka att det borde göra, utan om hur man är utrustad att använda den. Budskapet är enkelt - de starkaste är de bästa, de svagaste räknas inte.

Lite hårt uttryckt, men visar på den sensmoral jag är ute efter för självklart fattar jag också att det handlar om träning och allt det där, men faktum kvarstår att alla utom ett fåtal aldrig vinner. 

Nå, det är väl för all del trevligt att se en spännande match (har jag hört) och visst kan det vara roligt att spela några kronor på den där kusen också, men ändå... vad är det som det här gör med en del av oss?

Det ger näring till en syn på människor som går ut på att det bara är vinnaren som räknas och inte alla de andra. Det påverkar hur vi ser på misslyckande och bidrar till att skapa prestationsångest. Det påverkar hur vi behandlar de som deltar i tävlandet.
Detta bekräftas av varenda fotbollshuligan som någonsin beträtt en arena. Med dessa kommer också våldet, det meningslösa våldet som utövas av alla de som egentligen inte bryr sig ett dugg om vad det egentligen var man tävlade om. Det bekräftas av den här idioten till pappa som valde att straffa sin son för att han inte ansträngde sig tillräckligt. Not. Notera enligt ovan att incidenten med pappan och sonen enligt ursprungliga uppgifter inte har hänt. Jag behåller dock skrivningen eftersom jag menar att sensmoralen i vad jag skriver har ett värde. 
Straffet för att inte vinna är förlorarens belöning. Det påverkar vår syn  på hur en "vinnare" skall vara och får oss i förlängningen att se ner på de som inte passar in i vår ram för detta. 


Det borde inte vara så förstås. Tacka vet jag den brittiska synen på "playing the game for the game sake", alltså spela spelet för dess egen skull. Det är också min syn för tävlar jag någonsin mot någon, så är det bara mot mig själv. Jag har inget behov av att vara bäst, bara av att förbättra mig. 

Livet är egentligen en tävlan om så oerhört mycket mer än bara en innebandymatch eller en distanstävlan på skidor. Det handlar om status, om hur vi ser på andra och hur andra ser oss, hur vi "lyckas" i våra liv. Det handlar om att just att "lyckas" - vad nu det är för något.

Ja, vad är det egentligen det handlar om? Den som har mest när han dör vinner eller?

För oss som verkligen tror att döden endast är en episod i livet, handlar det om något helt annat. För oss handlar det inte bara om några få år på jorden, om en obetydligt kort tid i evigheten utan om något betydligt större - om evigheten och om vår plats i den.

Ingen tar plånboken med sig i graven, men om vi tar med oss något så är det förmodligen det samlade värdet av våra handlingar. 

Vi tar med oss värdet av hur vi har behandlat våra medmänniskor. Vi tar med oss värdet av hur vi levt våra liv och vad vi lämnar efter oss. Vi tar med oss värdet av hur vi blir ihågkomna. 

Oavsett om du är troende eller inte så har bibeln mycket att lära oss om det här med etik. Mitt favoritstycke ur den kommer från Lukas Evangelium, kap. 21, v 1-4. Texten finns enkelt att läsa på Bibeln Online. Utgångsläget för följande händelse är att Jesus befinner sig i Templet i Jerusalem med sina lärjungar. 

Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.  

2.

Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.  

3.

Då sade han: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.  

4.

Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo."  

Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på att det är prestationen som räknas, inte resultatet. Vem var vinnaren vid det här tillfället? Ja, inte var det de som hade mycket, den saken är klar... För min del har jag hellre den här fattiga änkan för 2000 år sen som föredöme och inspiration än en rik finansvalp på Wall Street...

Vad har vi för nytta av att försöka leva rätt då? Tja, din gissning är lika bra som någons. Änglar och harpor, få vila ut på salighetens ängar, vandra i paradiset eller... whatever - kalla det vad du vill. Det är i alla fall en evighet vi tror på och en god sådan och vill du inte tro på det så har det förstås ändå ett värde i att tro på att leva sitt liv rätt. Den som gör gott, gör aldrig fel.
För mig är alla lika värdefulla oavsett sin tro eller brist på den. . 

Ändå är jag likadan som så många andra. Jag tror på Vinnarna, för en sak är i alla fall säker. Lever vi våra liv i omsorg för våra medmänniskor, oavsett om de är de främsta eller de sista i samhället, oavsett om de kommer först eller sist i den där tävlingen och om vi ser värdet i prestationen hellre än till resultatet, har vi levt våra liv väl. Det gör oss, inspirerade av Jesus eller inte, alla till Vinnare och då har vi vunnit just det som verkligen betyder något.


Det är DE vinnarna jag tror på - det vill säga OSS ALLA!

Hur ser vi på extrema riksdagspartier?

I dagarna pågår vänsterns kongress och det får förstås sin rättmätiga uppmärksamhet i media. Demokrati är som bekant viktigt för mig, liksom yttrande-, åsikts- och religionsfrihet. Förutsättningen för att dessa ska fungera är att det finns en balans och ett lika värde i hur vi hanterar politiken i media. Så är det tyvärr inte alltid och Vänsterns kongress får mig än en gång att notera att alla partier inte behandlas lika. Låt mig förklara. 

Det politiska klimat och den debatt som rått i media sedan valet har fått mig att fundera litet. Det som hände var som bekant att vi fick ett nytt parti, Sverigedemokraterna, i riksdagen. Bra på sitt sätt för det bekräftar att vi har en demokrati där man fortfarande har friheten att ha en egen åsikt och till och med att starta ett parti. SD fick 5,7 % av rösterna och det blev förstås ett himla väsen både i media och på andra partier. 
Jag påstår att det pågått ett media drev mot SD men också att det lugnat sig på sista tiden. En viss Håkan Juholt har som bekant lagt beslag på medias uppmärksamhet.

Jag har en väldigt liten förståelse för denna hets mot vare sig SD, Juholt eller någon annan. Vare sig media eller övriga politiker har någon som helst rätt att, i det här fallet,  trampa på SD:s väljares rätt till en egen åsikt. Nu är detta för all del inte unikt, vi har sett hets i media förut. Den här gången SD, i framtiden något annat, men det gör det inte mer rätt för det. 

Detta går emot både vår syn på demokrati och vår yttrande- och åsiktsfrihet och är något som vi inte borde acceptera. Man omvänder som bekant heller aldrig en människa bara för att man tystar henne… ofta blir det bara tvärtom.

Jag är ingen anhängare av SD, tvärtom. Jag tycker snarare att vi har för många partier i riksdagen som det är nu och skulle gärna se åtminstone fyra partier färre i riksdagen än vad vi har idag, för som det är nu med så många partier i riksdagen, har vi fått ett parlamentariskt läge som är rätt instabilt.

Nå, det är min åsikt. Som alla andra har jag dock en skyldighet att, om inte gilla läget så, i alla fall respektera det. Det är så vårt samhälle fungerar helt enkelt. 

Jag hade gärna sett att SD inte kom in i riksdagen alls men är inte förvånad över att de gjort det. Deras frågor, särskilt de om invandring, har inte varit någon hemlighet precis och opinionsundersökningar har tydligt visat vart vi var på väg innan valet. Övriga partier mötte de här frågorna med tystnad vilket med facit i hand var den bästa hjälp som SD kunde få.  

Hade de etablerade partierna haft modet att lägga beslag på några av dessa frågor, så hade man med sin politiska förmåga säkert också kunna anpassa dem efter synen på vad som är politiskt gångbart. Hade man tagit de här väljarnas åsikter på allvar är det föga troligt att SD någonsin hade kommit in i riksdagen.

Vad har detta med vänsterns kongress att göra då? 


Det som är intressant är hur vi ser på de olika partierna. I det här fallet har vi riksdagens båda extremaste partier men två totalt olika sätt att se på dem.

SD anklagas för kopplingar till en rad rasistiska och nazistiska organisationer. Detta har sin riktighet i viss mån eftersom många av dess tidiga förgrundsgestalter haft ett förflutet i sådana. Den hets som förekommit mot partiet har i viss mån grundats på det och inte utan en viss rätt som jag ser det. Det finns alltid ett värde i att känna till historien. 

Man slår alltså gärna mynt av SD:s indirekta koppling till högerextrema grupper. Sådana kopplingar sker sällan och aldrig med vänstern, trots att de fanns där i partiets ungdom och rentav i högre grad än för SD.

Partiet grundades redan 1917 och var redan från början kopplat till kommunismen. Man försökte inte distansera sig till kommunismen som SD med nazismen, utan sökte istället närmare kontakt med den, främst genom Komintern vars mål förstås var att sprida kommunismen över hela världen. Det faktum att partiet senare var det enda av partierna som inte ingick i andra världskrigets samlingsregering, säger en del.
Kopplingarna till kommunismen och Sovjet höll i sig genom hela Sovjetstatens levnad och det är först sedan dess fall som man försökt att tvätta av sig kommunist stämpeln.

Jag tycker synen på detta är lite märklig. Under min levnad har jag inte hört V, eller Vpk som det hette under större delen av min tid, betraktas som annat än ett accepterat politiskt parti. Detta trots sin koppling till kommunismen med all dess vidriga och mordiska historia. Den har man framgångsrikt lyckats tona ner.

Samtidigt ska man ha klart för sig att bekräftade uppgifter om kommunismens brott mot mänskligheten var få och omfattningen av det blev egentligen inte känd förrän efter Sovjetunionens fall, alltså 73 år efter V:s bildande. Rykten fanns förstås och fakta sipprade ut men de fick aldrig något officiellt erkännande, åtminstone inte av Sverige. Ett känsligt strategiskt läget hade säkert en del med det att göra.
Kunskapen om kommunismens brott blev istället en slags officiell hemlighet. Synen på kommunismen som ett fullgott politiskt alternativ får därför snarare anses som både godtroget naivt av väljarna och som en klok politik av de aktuella regeringarna.

I skolorna lade man ner mycket energi på att lära ut om Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Helt riktigt och måtte vi aldrig glömma den tiden i historien.
Problemet för min och många andra generationer är bara att vår syn på historien haltat lite på grund av utelämnandet av kommunismen, något som självklart underlättat acceptansen av V.
Nåja... man pratade i alla fall med rätta väldigt mycket om nazismens hemskheter men nära nog inget om kommunismen. Varför ska jag nog inte spekulera i. 

Konsekvensen är följaktligen att vi har en acceptans för ett parti (V) med kopplingar till en ideologi (kommunism) som har en minst lika kriminell historia som nazismen samtidigt som vi fördömer ett parti (SD) med kopplingar till det sistnämnda. Det säger sig självt att det uppstår en snedvridning i synen på politiken på grund av detta.

Å andra sidan kan det också vara så att V faktiskt haft sin tid av motstånd och har förtjänat  sin plats i vår politik idag. Bra för V men det betyder också att en liknande utveckling är fullt möjlig även för SD...

Så långt historia. I verkligheten är det förstås en skillnad mellan partierna, fattas bara annat. V har varit med länge samtidigt som SD är nya och V kan givetvis betraktas som en självklar del av det politiska spektret och knappast som extremt – även enligt min uppfattning, men det är inte riktigt det som den här texten handlar om.

I den här texten torde det framgå att jag inte har någon större sympati vare sig för V eller SD, men det är inte detsamma som att jag förnekar deras rätt att existera eller väljares rätt att rösta på dem.

Respekten för demokrati, yttrande-, åsikts- och religionsfrihet måste alltid vara det viktigaste målet för oss. Vi måste värna detta med all kraft och inte låta vare sig höger eller vänsterkrafter lägga beslag på de begreppen, för de tillhör oss alla - oavsett var i det politiska spektrat vi finns.

Historien beror alltid på vem som skriver den och varför. Det är därför viktigt att den skrivs av skribenter och författare som opartiskt kan betrakta det som hänt och se alla sidor av det som hänt. Det är först då som vi, i enlighet med Churchills klassiska ordspråk, kan förstå varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Detta gäller i högsta grad även för politiken.  

Släpp snuset fritt!

Årsskiftet innebär som vanligt en del förändringar, inte minst när det gäller skatter. Det är väl både bra och dåligt antar jag. För mig är dock alltid en höjd skatt ett kvitto på att man inte använder de skatter som redan betalats optimalt, vilket aldrig är ett bra betyg för våra politiker. Den skatt som får mig att skriva den här gången är att man höjer den på tobak. Det berör för all del inte mig men särskilt snusets ställning i Europa har länge retat mig så nu tar jag skattehöjningen som en anledning att skriva lite om det.

Snus… gott! Jag älskar prillan som man lägger in precis efter kaffet på maten… det där härliga suget som uppstår av hjärnans belöningssystem. Känslan av välbefinnande med den där portionen under läppen, särskilt när det är en rejält stor portion och man känner trycket mot tandköttet. Härligt helt enkelt.

Nå, det där är inte för mig längre. Tisdagen den 31:e maj 2011 vid 10-tiden på förmiddagen spottade jag ut min sista (hoppas jag) pris snus någonsin och sedan dess är jag fri från eländet. Det var slutet på en resa som hade tagit fem månader.

Tanken på att lägga av med snuset hade funnits med ett antal år. Anledningen till att jag började en gång var rätt patetisk. Första frun snusade nämligen och jag tyckte det var utomordentligt äckligt att kyssa henne när hon hade snus inlagt vilket var i stort sett jämt. Jag provade för att få bort känslan och det hjälpte. Vilket rus det var första gången jag lade in en ordentlig pris snus! Härligt!
Med åren kom dock insikten om hjärtfelen som finns i familjen, om det faktum att vikten ökade och motionen minskade. Efter att ha kommit in i äktenskap nummer två med en fru som inte snusade (och inte krävde att jag skulle sluta heller) var tiden mogen. I mellandagarna 2010 kändes det bara absolut rätt och jag valde att minska intaget med minst 50 %. Det var tufft. Frun fick i uppdrag att avdela ett antal portioner som sedan skulle räcka resten av dagen för att sedan gömma resten av snuset för mig.  I slutet på maj var det alltså dags att lägga av helt.

Ja, jag erkänner. Jag är stolt för att jag lyckats lägga av.

Däremot har jag inte ändrat åsikt om snusets ställning i Europa. I resten av EU är snuset nämligen förbjudet. Det har retat mig länge och retar mig fortfarande.

Det är allmänt känt att nikotin inte är särskilt nyttigt och snus är nästan värre än cigaretter i det avseendet. Andra menar i sin sida att det är tvärtom och att det är bättre att fasa över rökarna till snus och därmed göra en del hälsovinster. Det får vara hur det vill med det där.

Det finns en orättvisa i EU:s behandling av snuset som växer till ett hyckleri av rang när man har mage att tala om hälsorisker.

Hur stora skador orsakar all denna alkohol som vi importerar ifrån EU länder? Hur många liv har exempelvis franska viner eller skotsk whisky tagit? Hur stort elände i form av alkoholism har inte det där skräpet orsakat? Säkerligen betydligt mer än av snus skulle ställa till.

Jag är måhända ingen nykterist och jag tar gärna ett glas vin, gärna då med låg alkoholhalt så man kan dricka mer i förhållande till påverkan. Effekten av alkohol gillar jag nämligen inte men däremot smaken. Det skulle aldrig falla mig in att dricka alkohol för rusets skull.

Jag är alltså inte emot alkohol eller importen av den, men det är en rättvisefråga. Ska vi behöva köpa deras viner som tillverkas med EU stöd, kan de lika gärna köpa vårt snus! Det är uppenbarligen upp till var och en att välja om han eller hon vill dricka enligt EU och det är samma sak, eller borde vara det, med snus.

Det torde också stå utom allt tvivel om att vårt svenska snus skulle bli en exportframgång av rang om det släpptes fritt i EU. Det får mig att tro att talet om hälsorisker som skäl för att förbjuda det inte är annat en rent skitsnack. Med så stora ekonomiska värden inblandade tvivlar jag på att man bryr sig särskilt mycket om hälsa. Man struntar ju uppenbarligen redan i den när det gäller alkohol.

Det här är en rättvisefråga om jämställd handel i Europa. Jag anser att man snarast bör överväga en bojkott av bland annat vin och whisky med mål att utöva påtryckning på beslutsfattarna i EU och visa på det orättvisa i detta. Därför är min uppmaning till EU enkel – Släpp snuset fritt och låt alla Europeer få möjligheten att njuta av svenskt snus! 

Not. Man kan välja att vara fanatisk också och helt förbjuda både tobak och alkohol, vilket skulle göra underverk med hälsan i hela EU, men man kan för all del välja att tro på tomten också!

Ett flygplan föds?

Funderat över hur flygplan blir till? De kan vara riktigt... hm... biologiska faktiskt! Så här går det till.


Här gör flygplan flygplan... hmm, verkar bli lite blandras av det där...

...och här är resultatet... och nog blev det annorlunda alltid. 

Nä, det går nog inte riktigt till så även om det ser ut som UH60M Black Hawk ovan föds ut buken på ett större plan. 


I själva verket är det leveransen av de första båda av femton Hkp 16 som levererades till försvaret den 15:e december. De flögs till Malmen av US Air Force i en Lockheed C 17 Globemaster, ett transportflygplan som är tillräckligt stort för att frakta två av dessa helikoptrar åt gången.

Helikopterflottiljen meddelade på sin Facebook sida att även om leveransen skedde en torsdag, så hade man för avsikt att flyga dem redan påföljande måndag. Nu följer ett antal tester och flygningar åt Försvarets Materielverk innan försvaret officiellt tar emot flygplanen i mitten på januari.