Hur ser vi egentligen på tävlande?

Läser i media och hör på TV nyheterna om hur en pappa lämnat sin 10-åring att gå hem i minusgrader och endast iförd matchkläder efter en påstått dålig insats i en innebandycup. Läs artikeln här. Än en gång bevisar världens mest sekulariserade land hur långt man kommit från en normalt sund anständighet!


Rättelse. Nya fakta har kommit fram som berättar vad som egentligen hände,  läs artikeln här. Jag väljer ändå att inte ändra alltför mycket i texten nedan eftersom jag anser att sensmoralen i den har ett värde. 

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig förstås. Det är inte känt vilka de inblandade personerna är så i första hand tycks man ha gett sig på den aktuella idrottsklubben som om den skulle vara ansvariga för hur korkade en del föräldrar är... Inte bara den (förmodade) pappan som är osedvanligt korkad i den här affären tycks det.

Det här får mig än en gång att fundera över det här med sport och kanske framför allt över vad den gör med människor. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i den biten. 

Utgångsläget för mig är enkelt. All form av tävlan genererar EN vinnare och en himla massa förlorare. Den frälsare jag bekänner mig till tog aldrig de främstas, vinnarnas, parti utan de sista, förlorarnas, i samhället. Alla dessa gjorde Jesus till vinnare och lämnade överhögheten med skam.

Människan har tävlandet i sig, inget tvivel om det, och var vore vi utan det? Från början handlade det förstås om överlevnads instinkt och jag skulle tro att det är själva grunden som viljan att tävla bygger på och något som vi förstås alla har i oss. Utan tävlings instinkten och nyfikenheten hade vi aldrig kunnat utvecklas som vi gjort. Det är den goda sidan av tävlandet.

Den dåliga sidan handlar om förlorare, om värde, om prestationsångest och om vad man är beredd att göra för att vinna. Det handlar också om hur vi ser på de som tävlar. Ta skidtävlingarna som frun envisas med att se på dagarna i ända som ett bra exempel. Hon som många andra kan säkert räkna upp namnen på de främsta av de tävlande men vem sjutton vet vem som kom sist?

Detta är lite ironiskt på sitt sätt för alla som deltar har ändå gett allt de har i loppet och gjort sitt bästa, men ändå räcker det tydligen inte. Alltså handlar det inte om prestationen som sådan, vilket man kan tycka att det borde göra, utan om hur man är utrustad att använda den. Budskapet är enkelt - de starkaste är de bästa, de svagaste räknas inte.

Lite hårt uttryckt, men visar på den sensmoral jag är ute efter för självklart fattar jag också att det handlar om träning och allt det där, men faktum kvarstår att alla utom ett fåtal aldrig vinner. 

Nå, det är väl för all del trevligt att se en spännande match (har jag hört) och visst kan det vara roligt att spela några kronor på den där kusen också, men ändå... vad är det som det här gör med en del av oss?

Det ger näring till en syn på människor som går ut på att det bara är vinnaren som räknas och inte alla de andra. Det påverkar hur vi ser på misslyckande och bidrar till att skapa prestationsångest. Det påverkar hur vi behandlar de som deltar i tävlandet.
Detta bekräftas av varenda fotbollshuligan som någonsin beträtt en arena. Med dessa kommer också våldet, det meningslösa våldet som utövas av alla de som egentligen inte bryr sig ett dugg om vad det egentligen var man tävlade om. Det bekräftas av den här idioten till pappa som valde att straffa sin son för att han inte ansträngde sig tillräckligt. Not. Notera enligt ovan att incidenten med pappan och sonen enligt ursprungliga uppgifter inte har hänt. Jag behåller dock skrivningen eftersom jag menar att sensmoralen i vad jag skriver har ett värde. 
Straffet för att inte vinna är förlorarens belöning. Det påverkar vår syn  på hur en "vinnare" skall vara och får oss i förlängningen att se ner på de som inte passar in i vår ram för detta. 


Det borde inte vara så förstås. Tacka vet jag den brittiska synen på "playing the game for the game sake", alltså spela spelet för dess egen skull. Det är också min syn för tävlar jag någonsin mot någon, så är det bara mot mig själv. Jag har inget behov av att vara bäst, bara av att förbättra mig. 

Livet är egentligen en tävlan om så oerhört mycket mer än bara en innebandymatch eller en distanstävlan på skidor. Det handlar om status, om hur vi ser på andra och hur andra ser oss, hur vi "lyckas" i våra liv. Det handlar om att just att "lyckas" - vad nu det är för något.

Ja, vad är det egentligen det handlar om? Den som har mest när han dör vinner eller?

För oss som verkligen tror att döden endast är en episod i livet, handlar det om något helt annat. För oss handlar det inte bara om några få år på jorden, om en obetydligt kort tid i evigheten utan om något betydligt större - om evigheten och om vår plats i den.

Ingen tar plånboken med sig i graven, men om vi tar med oss något så är det förmodligen det samlade värdet av våra handlingar. 

Vi tar med oss värdet av hur vi har behandlat våra medmänniskor. Vi tar med oss värdet av hur vi levt våra liv och vad vi lämnar efter oss. Vi tar med oss värdet av hur vi blir ihågkomna. 

Oavsett om du är troende eller inte så har bibeln mycket att lära oss om det här med etik. Mitt favoritstycke ur den kommer från Lukas Evangelium, kap. 21, v 1-4. Texten finns enkelt att läsa på Bibeln Online. Utgångsläget för följande händelse är att Jesus befinner sig i Templet i Jerusalem med sina lärjungar. 

Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.  

2.

Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.  

3.

Då sade han: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.  

4.

Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo."  

Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på att det är prestationen som räknas, inte resultatet. Vem var vinnaren vid det här tillfället? Ja, inte var det de som hade mycket, den saken är klar... För min del har jag hellre den här fattiga änkan för 2000 år sen som föredöme och inspiration än en rik finansvalp på Wall Street...

Vad har vi för nytta av att försöka leva rätt då? Tja, din gissning är lika bra som någons. Änglar och harpor, få vila ut på salighetens ängar, vandra i paradiset eller... whatever - kalla det vad du vill. Det är i alla fall en evighet vi tror på och en god sådan och vill du inte tro på det så har det förstås ändå ett värde i att tro på att leva sitt liv rätt. Den som gör gott, gör aldrig fel.
För mig är alla lika värdefulla oavsett sin tro eller brist på den. . 

Ändå är jag likadan som så många andra. Jag tror på Vinnarna, för en sak är i alla fall säker. Lever vi våra liv i omsorg för våra medmänniskor, oavsett om de är de främsta eller de sista i samhället, oavsett om de kommer först eller sist i den där tävlingen och om vi ser värdet i prestationen hellre än till resultatet, har vi levt våra liv väl. Det gör oss, inspirerade av Jesus eller inte, alla till Vinnare och då har vi vunnit just det som verkligen betyder något.


Det är DE vinnarna jag tror på - det vill säga OSS ALLA!