Hur ser vi på extrema riksdagspartier?

I dagarna pågår vänsterns kongress och det får förstås sin rättmätiga uppmärksamhet i media. Demokrati är som bekant viktigt för mig, liksom yttrande-, åsikts- och religionsfrihet. Förutsättningen för att dessa ska fungera är att det finns en balans och ett lika värde i hur vi hanterar politiken i media. Så är det tyvärr inte alltid och Vänsterns kongress får mig än en gång att notera att alla partier inte behandlas lika. Låt mig förklara. 

Det politiska klimat och den debatt som rått i media sedan valet har fått mig att fundera litet. Det som hände var som bekant att vi fick ett nytt parti, Sverigedemokraterna, i riksdagen. Bra på sitt sätt för det bekräftar att vi har en demokrati där man fortfarande har friheten att ha en egen åsikt och till och med att starta ett parti. SD fick 5,7 % av rösterna och det blev förstås ett himla väsen både i media och på andra partier. 
Jag påstår att det pågått ett media drev mot SD men också att det lugnat sig på sista tiden. En viss Håkan Juholt har som bekant lagt beslag på medias uppmärksamhet.

Jag har en väldigt liten förståelse för denna hets mot vare sig SD, Juholt eller någon annan. Vare sig media eller övriga politiker har någon som helst rätt att, i det här fallet,  trampa på SD:s väljares rätt till en egen åsikt. Nu är detta för all del inte unikt, vi har sett hets i media förut. Den här gången SD, i framtiden något annat, men det gör det inte mer rätt för det. 

Detta går emot både vår syn på demokrati och vår yttrande- och åsiktsfrihet och är något som vi inte borde acceptera. Man omvänder som bekant heller aldrig en människa bara för att man tystar henne… ofta blir det bara tvärtom.

Jag är ingen anhängare av SD, tvärtom. Jag tycker snarare att vi har för många partier i riksdagen som det är nu och skulle gärna se åtminstone fyra partier färre i riksdagen än vad vi har idag, för som det är nu med så många partier i riksdagen, har vi fått ett parlamentariskt läge som är rätt instabilt.

Nå, det är min åsikt. Som alla andra har jag dock en skyldighet att, om inte gilla läget så, i alla fall respektera det. Det är så vårt samhälle fungerar helt enkelt. 

Jag hade gärna sett att SD inte kom in i riksdagen alls men är inte förvånad över att de gjort det. Deras frågor, särskilt de om invandring, har inte varit någon hemlighet precis och opinionsundersökningar har tydligt visat vart vi var på väg innan valet. Övriga partier mötte de här frågorna med tystnad vilket med facit i hand var den bästa hjälp som SD kunde få.  

Hade de etablerade partierna haft modet att lägga beslag på några av dessa frågor, så hade man med sin politiska förmåga säkert också kunna anpassa dem efter synen på vad som är politiskt gångbart. Hade man tagit de här väljarnas åsikter på allvar är det föga troligt att SD någonsin hade kommit in i riksdagen.

Vad har detta med vänsterns kongress att göra då? 


Det som är intressant är hur vi ser på de olika partierna. I det här fallet har vi riksdagens båda extremaste partier men två totalt olika sätt att se på dem.

SD anklagas för kopplingar till en rad rasistiska och nazistiska organisationer. Detta har sin riktighet i viss mån eftersom många av dess tidiga förgrundsgestalter haft ett förflutet i sådana. Den hets som förekommit mot partiet har i viss mån grundats på det och inte utan en viss rätt som jag ser det. Det finns alltid ett värde i att känna till historien. 

Man slår alltså gärna mynt av SD:s indirekta koppling till högerextrema grupper. Sådana kopplingar sker sällan och aldrig med vänstern, trots att de fanns där i partiets ungdom och rentav i högre grad än för SD.

Partiet grundades redan 1917 och var redan från början kopplat till kommunismen. Man försökte inte distansera sig till kommunismen som SD med nazismen, utan sökte istället närmare kontakt med den, främst genom Komintern vars mål förstås var att sprida kommunismen över hela världen. Det faktum att partiet senare var det enda av partierna som inte ingick i andra världskrigets samlingsregering, säger en del.
Kopplingarna till kommunismen och Sovjet höll i sig genom hela Sovjetstatens levnad och det är först sedan dess fall som man försökt att tvätta av sig kommunist stämpeln.

Jag tycker synen på detta är lite märklig. Under min levnad har jag inte hört V, eller Vpk som det hette under större delen av min tid, betraktas som annat än ett accepterat politiskt parti. Detta trots sin koppling till kommunismen med all dess vidriga och mordiska historia. Den har man framgångsrikt lyckats tona ner.

Samtidigt ska man ha klart för sig att bekräftade uppgifter om kommunismens brott mot mänskligheten var få och omfattningen av det blev egentligen inte känd förrän efter Sovjetunionens fall, alltså 73 år efter V:s bildande. Rykten fanns förstås och fakta sipprade ut men de fick aldrig något officiellt erkännande, åtminstone inte av Sverige. Ett känsligt strategiskt läget hade säkert en del med det att göra.
Kunskapen om kommunismens brott blev istället en slags officiell hemlighet. Synen på kommunismen som ett fullgott politiskt alternativ får därför snarare anses som både godtroget naivt av väljarna och som en klok politik av de aktuella regeringarna.

I skolorna lade man ner mycket energi på att lära ut om Förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Helt riktigt och måtte vi aldrig glömma den tiden i historien.
Problemet för min och många andra generationer är bara att vår syn på historien haltat lite på grund av utelämnandet av kommunismen, något som självklart underlättat acceptansen av V.
Nåja... man pratade i alla fall med rätta väldigt mycket om nazismens hemskheter men nära nog inget om kommunismen. Varför ska jag nog inte spekulera i. 

Konsekvensen är följaktligen att vi har en acceptans för ett parti (V) med kopplingar till en ideologi (kommunism) som har en minst lika kriminell historia som nazismen samtidigt som vi fördömer ett parti (SD) med kopplingar till det sistnämnda. Det säger sig självt att det uppstår en snedvridning i synen på politiken på grund av detta.

Å andra sidan kan det också vara så att V faktiskt haft sin tid av motstånd och har förtjänat  sin plats i vår politik idag. Bra för V men det betyder också att en liknande utveckling är fullt möjlig även för SD...

Så långt historia. I verkligheten är det förstås en skillnad mellan partierna, fattas bara annat. V har varit med länge samtidigt som SD är nya och V kan givetvis betraktas som en självklar del av det politiska spektret och knappast som extremt – även enligt min uppfattning, men det är inte riktigt det som den här texten handlar om.

I den här texten torde det framgå att jag inte har någon större sympati vare sig för V eller SD, men det är inte detsamma som att jag förnekar deras rätt att existera eller väljares rätt att rösta på dem.

Respekten för demokrati, yttrande-, åsikts- och religionsfrihet måste alltid vara det viktigaste målet för oss. Vi måste värna detta med all kraft och inte låta vare sig höger eller vänsterkrafter lägga beslag på de begreppen, för de tillhör oss alla - oavsett var i det politiska spektrat vi finns.

Historien beror alltid på vem som skriver den och varför. Det är därför viktigt att den skrivs av skribenter och författare som opartiskt kan betrakta det som hänt och se alla sidor av det som hänt. Det är först då som vi, i enlighet med Churchills klassiska ordspråk, kan förstå varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Detta gäller i högsta grad även för politiken.