Alla vill ha el men inte kärnkraft

Jaha - så var det kallt igen och stoppade kärnkraftverk och startade oljekraftverk. Förlorarna är som vanligt konsumenterna och miljön. Någon som är förvånad? Jag är det inte. 


Jag hör till dom som är för användandet av kärnkraft. Visst finns det problem med det och farliga sådana men jag är övertygad om att människan med sin fantastiska förmåga att över komma tekniska hinder kommer att lösa detta också förr eller senare. Det var ingen som trodde att det skulle gå att flyga heller under tusentals år...

Oavsett hur man löser problemet med elförsörjning så kvarstår ett faktum och det är att vi kommer att behöva mer av den i framtiden - mycket mer. Hur man ska kunna klara marknadens behov utan kärnkraften förstår jag inte riktigt. Det är nog lite av önsketänkande är jag rädd. 


Visst vore det fantastiskt om vi kunde slippa både kärnkraft och olja. Det vore rätt trevligt att leva i landet Utopia också men det är ännu ingen som hittat ett sådant. 


Här behövs rejält med forskning och innovationer så det står härliga till. Särskilt som oljan lär ta slut förr eller senare och en stor del av våra transporter, särskilt de med personbilar, lär ske med eldrivna fordon. Därför behöver produktionen av el öka i tid och rejält, parallellt med forskning. 


Problemet i Sverige är att politiken med kärnkraftverken skapat en situation som är en ren paradox. Vi vill helst avveckla kärnkraften (och det vill egentligen jag med om det fanns ett bra alternativ) och i detta har vi avstått från att bygga nya kraftverk. Samtidigt har produktionen av alternativ el inte ökat i tillräcklig grad utan när kylan väl slår till får vi importera el, ofta producerad i kraftverk som skitar ner eller i kärnkraftverk som är osäkrare än våra. Vår politik att sträva efter renare el bidrar alltså indirekt till att göra den skitigare. 


Vi å vår sida dras med gamla kärnkraftverk som allt oftare måste stoppas för underhåll och som därmed också är mer opålitliga. Konsekvensen blir en skakig el marknad för att säga det minsta. När detta skrivs är det -15 grader i Skaraborg och fyra reaktorer är stoppade. I går hade marknadspriset på el fördubblats. Detta vittnar om en direkt oansvarig energipolitik.  


Faktum kvarstår att vi har ett antal kärnkraftverk och lär ha dem under bra många år till. Det är direkt oansvarigt att inte driva en energipolitik som ser till att dessa är så moderna som möjligt för att de ska kunna fungera utan drifts störningar. Det säger sig självt att moderna kraftverk är säkrare än de gamla.  


Konsekvensen av den skruvade energipolitik som vi har i Sverige blir därför att kärnkraften riskerar att bli farligare än den behöver vara och farorna med den är ju som bekant det som motståndarna till dem gapar högst om. Visst är det en paradox att viljan att begränsa kärnkrafter riskerar att leda till att den blir osäkrare?


Dessutom kan man anta att det inte är någon tillfällighet att verken står stilla just på vintern. Bolagen har ett mäktigt vapen i sin hand att sätta press på politikerna med. Man anar ett maktspråk här som är fullt jämförbart med ryssarnas gaspolitik. Blir det tillräckligt oroligt på el marknaden vinter efter vinter, kanske det till slut kommer en ändring.


Det som behövs är nya reaktorer och kärnkraftverk som fungerar. Det finns ett antal reaktorer idag. Låt gärna antalet vara oförändrat men se till att de gamla ersätts. Det behövs el, mycket av den och billig, både för att samhället ska fungera och företagen utvecklas. 


Politikerna i sin tur verkar inte veta vilken energipolitik de ska driva. Man får intrycket att vi i Sverige både ska avveckla kärnkraften och ha den kvar. Så länge det råder lär vi få se avstängda reaktorer även i framtiden om vintrarna - allt för att kraftbolagen ska få politikerna att ändra sig. 


Jag ogillar den här typen av påtryckningar men som det är nu kan jag snart inte låta bli att önska att de lyckas. 

Hur jag flög till Visingsö och nästan landade på en golfbana!

Dråpligheter har man ju råkat ut för lite då och då genom livet och varför inte dela med sig av dom? En tabbe jag gjorde ett par gånger under min tid som segelflygare, var att inte titta ordentligt i publikationen ”Svenska Flygfält” innan jag gav mig iväg. Det blir följaktligen ett par berättelser av detta. Varsågod – här är en av dem.

Jag var aktiv som segelflygare åren 1980-1994 i Falbygdens Flygklubb. Det var härliga år och jag vårdar minnet ömt av dem. Kan inte låta bli att inleda med lite propaganda för klubben och uppmana de föräldrar som läser det här att… vill ni lära era barn att ta ansvar och ge dem en fostran som verkligen är värd något? Ge dem en segelflygutbildning – och läs inte resten av den här berättelsen!

Jag var femton år gammal när jag gjorde första delen av min flygutbildning. På den tiden fanns inte Falköpings Flygplats, den invigdes först 1984, utan vi höll till på ett ca 600 meter långt gräsfält utanför gården Redberga strax sydväst om Falköping.

Jag gjorde min första soloflygning efter 21 flygningar med lärare i dubbelkommando. Det skulle egentligen skett efter 20 men jag vart lite uppe i varv på den flygningen och flög mest som en skadeskjuten kråka. Det hade visst med en ung dam nere på marken att göra vill jag minnas. Under den 21:a flygningen var hon inte där och efter den släppte läraren upp mig ensam. Jag hade flugit drygt fem timmar med lärare innan dess. Det låter kanske inte mycket men det säger egentligen mer om hur enkelt det faktiskt är att lära sig att hantera ett segelflygplan.

Jag är klar för start i den Bergfalke IV som jag gjorde min första soloflygning i som femtonåring.

Tänk bara – femton bast och ensam i ett flygplan! Gissa om man mådde som en prins!

Utbildningen var primitiv på den tiden jämfört med hur det är idag. De segelflygare som får sina certifikat nu för tiden är långt mer välutbildade när de är färdiga än vad jag och mina kamrater någonsin var. På den tiden fick man bygga på sitt cert med flera kurser, idag ingår de i grundutbildningen som håller en mycket hög kvalitet.

En kurs som fortfarande är en separat utbildning är en typinflygning på så kallade motorseglare. Dessa är i praktiken ett lätt motorflygplan, om än med en enklare motorteknik än ett konventionellt sportplan, men med den trevliga egenheten att man kan slå av motorn och segelflyga med dem. Man är alltså inte beroende av ett bogserflygplan eller en vinsch för att komma upp. Till råga på allt går det utmärkt att göra rena motorflygningar med dem om vädret inte skulle vara lämpat för segelflygning vilket är ganska så perfekt för att kunna hålla sig i flygtrim året om istället för att vara begränsad till att bara segelflyga på sommaren.

Det fanns, och finns fortfarande när detta skrivs, ett sådant flygplan i Falbygdens Flygklubb och när jag var klar med min värnplikt gav jag mig själv en typinflygning på henne som ”belöning”. Jag kom sedermera att bli delägare i henne och flyga henne nära 200 timmar innan jag slutade flyga. Maskinen är tvåsitsig, tillverkad i Tyskland och av typ Grob 109b. Nåväl, så långt bakgrunden.

Motorseglare av typ Grob 109b på Falköpings Flygplats

Jag och frun hade talat ganska länge om att flyga över till Visingsö med Groben för jag visste att det fanns ett flygfält på dess norra ända. Visingsö är alltså den långsmala ö som ligger i sjön Vätterns södra del. En vacker sommardag med ett väder som inte medgav segelflygning, gav vi oss iväg. Det vill säga, vädret genererade ingen termik, alltså uppvindar som segelflygare utnyttjar, så det skulle bli en flygning enbart med motor. Himlen var helt molnfri och sikten utmärkt om än med det dis vid horisonten som är så vanligt om sommaren. 
Groben hade riktigt hyfsade prestanda med motor. Den var av typen Limbach och på 90 hkr vilken drev en ställbar tvåbladig propeller. Med marschvarv på motorn och propellern anpassad fick man ut en fart på 170 km/h och det med en bränsleförbrukning på bara 12 liter per timma. Det är alltså än idag mindre än många bilar.

Navigationen var enkel och någon kompass behövde jag egentligen inte utan tog mig efter landmärken över till Tidaholm där jag ändrade kursen och gick rakt mot Visingsö. Det fina med flygningen var att jag slapp gå in i kontrollerat luftrum eftersom jag flög väl utanför Jönköping/Axamos terminalområde. Väl framme vid Vättern hade jag sett till att stiga ganska ordentligt, jag vill minnas att jag tagit mig upp på mer än 1500 meter. Anledningen är att en motorseglare alltid måste flygas med en glidbar distans ett fält att landa på, alltså inte nödvändigtvis ett flygfält, och med ett glidtal på ca 30 visste jag att jag kunde ta mig ca 3 mil från 1000 meters höjd med en stoppad motor. Flygningen över vatten var bara en dryg mil under den här flygningen. Jag anpassade därför höjden därefter och såg dessutom till att ha en rejäl marginal. Nu räknade jag för all del inte med något motorbortfall men regler är regler och utsikten blev därefter – fantastisk.

Den rutt i följde. 

Det var följaktligen på hög höjd som vi kom in över ön och vi fick ligga och kretsa en bra stund under tiden som vi gjorde oss av med den. Det passade bra för då kunde vi passa på att ägna oss åt lite sightseeing under tiden. Vi flög över flygfältet flera gånger som låg längs strandkanten på öns nordöstra del. Till slut blev det i alla fall dags försöka sig på en landning. Jag hade klart för mig vad flygplatsen låg på för höjd över havet och hade ställt in höjdmätaren redan innan jag startade från Falköping så den biten var klar, så långt hade jag läst i ”Svenska Flygfält” i alla fall och jag hade tagit ur pappret ur pärmen för att ha det tillgängligt tillsammans med kartan under flygningen. 

Nåväl, motorn på tomgång och få ner farten till 110 km/h, rycka till i handtaget och ställa om propellern till stigläget. I det läget ”skar” propellern tunna skivor av luften och kunde gå med högre varvtal och bästa stigprestanda. På det sättet hade jag kraften tillhands om jag skulle behöva avbryta inflygningen och gå om av någon anledning.

Landningsvarvet gick i alla fall bra och jag kunde konstatera att vi hade flygfältet för oss själva. Nåja, det fanns i alla fall inga andra flygplan där.

Visingsö Flygplats och Golfbana

När jag svängde in på sista sträckan före sättningen, alltså finalen, lade jag märke till att en del av fältet, ena kanten av det, tycktes vara särskilt noggrant uppklippt. Jag påpekade detta för frun och funderade på om man hade anlagt någon slags taxibana eller något i den stilen. Dessvärre landade jag åt andra hållet så jag skulle ändå inte kunna dra nytta av det. Lite märkligt tyckte jag det var i alla fall.

Såhär blir det när man inte läser ”Svenska Flygfält” ordentligt.

Landningen gick fint och vi taxade maskinen till fältets östra del. Vi hade sett att det fanns en strand där vilket passade utmärkt för vår fikakorg. Vi säkrade planet och tog oss ner till stranden bara några få meter från det och parkerade oss själva på den pläd vi haft med oss. Snacka om idyll alltså. Jag, frun, Groben, klarblå himmel, en härlig strand att ha det lite mysigt på och fortfarande lite nykär eftersom vi bara varit gifta några få år. Vad kan man mer begära? Badkläder hade vi glömt men det gick bra utan och det blev rentav riktigt passionerat en stund. Allt var perfekt sånär som på en sak – Vättern var som vanligt fruktansvärt kall och jag hade inte blivit förvånad om jag upptäckt en istapp i ändan. Mitt i all denna idyll med kaffe i skrovet och gosigt inslingrade i pläden efter det kalla badet, nådde vi klimax i historien. Det blev dessvärre inget romantiskt klimax utan en rejäl snyting av verkligheten och av att inte ha läst ”Svenska Flygfält” ordentligt!

”Du…” säger frun plötsligt och pekade, ”…de spelar golf där borta!” Jag tittade och fick en mindre chock. Det jag trodde var en taxibana, var i själva verket en golfbana som man anlagt längs ena sidan av flygplatsen! Golfbollar i kombination med flygplan av kompositmaterial? Det är ungefär det sista man vill vara med om. Det var illa nog att närapå blivit ertappade med byxorna nere men blotta tanken på att Groben kunde träffas av en golfboll… det riskerade att förlänga vistelsen på Visingsö betydligt längre än vi tänkt oss. Gissa om jag fick fart!

Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Jag fick på mig kläderna i ett huj, rusade upp till maskinen, fick igång motorn och parkerade henne ett par hundra meter bortom räckvidden för eventuella golfbollar. Med detta avklarat kunde vi avnjuta resten av vår fikakorg men den ömma delen av utflykten kände vi nog att vi klarat av. Hemresan klarade vi av utan ytterligare incidenter eller golfbollar om än med insikten att flygning och golf är två sporter som är svåra att förena.

Sensmoralen av detta då? Läs ”Svenska Flygfält” ordentligt innan du flyger till en annan flygplats!  

Berättelsen om hur jag sköt sönder en antik kaffekvarn!

Visst gör man bort sig så det står härliga till ibland. Du vet, såna där dagar när inget verkar stämma, situationer när du glömmer allt du lärt dig och gör precis tvärtom med, i bästa fall, dråpliga konsekvenser. Nu ska jag berätta om en sådan händelse – om den dagen när jag sköt sönder mormors kaffekvarn.  

Jag vet hur man hanterar ett vapen på ett säkert sätt. När jag var ung var jag med och sköt kajor och kråkor när de blev för många och när jag gjorde lumpen sköt jag till mig ett skyttemärke med k-pist. Jag sköt lerduvor på fritiden och ägde två gamla hagelgevär och ett salongsgevär av kaliber 22. När jag muckade från lumpen hade jag emellertid fått nog av vapen och sålde mina egna, något som jag ångrat sedan dess. Jag hade två gamla Husqvarna hagelgevär med piporna sida vid sida. Den ena hade piporna förlängda med en dm. Träffade man en lerduva med den slog det inga flisor ur den precis utan antingen pulvriserades den eller också missade man. 22:an av märket Bingham var härlig att skjuta prick med. Ett billigt vapen men det dög åt mig. 

Den här dagen verkade det dock som om jag, åtminstone för en stund, glömde bort allt jag lärt mig och gjorde allt totalt fel, eller också hade jag bara ingen vana vid vapen längre för det hade hunnit gå nära femton år sedan jag ryckte in i det militära. Jag hade knappt hållit i ett vapen sedan dess. 


Det som hände sedan torde vara preskriberat nu och de vittnen till min dumhet som var närvarande är tyvärr döda. Det vapen som kom till ofrivilligt bruk lämnades inom några månader in till polisen och dess vidare öde är okänt men jag antar att det förstördes. När detta skrivs har det gått 18 år sedan den här egentligen rätt så dråpliga händelsen.  

Låt mig beskriva vad som hände.

Pappa låg på sjukhus och vi hade förstått att han inte hade långt kvar att leva (och det hade han inte heller skulle det visa sig). Vi, det vill säga jag och min syster, visste att han hade ett antal vapen i sin bostad. Det handlade om sådant som gått i arv både i pappas och mammas släkt. Under min uppväxt hade jag kommit i kontakt med de här vapnen ideligen. Inte för att de användes men de förvarades i en vindsgarderob bredvid mitt rum och det var alltid spännande att titta på de där. Ett par av dem var fullt funktionsdugliga. Ett par av dem var gevär av mausertyp och det ena var riktigt välhållet. Ett gevär hade samma kaliber som ett hagelgevär men var till skillnad från sådana försett med ett konventionellt slutstycke. Jag har aldrig sett något liknande vare sig förr eller senare och det var det här geväret som kom att spela sin roll i vandaliseringen av mormors kaffekvarn. De övriga vapnen var antagligen 22:or men saknade slutstycken och var därför inte funktionsdugliga.

Väl medvetna om att några av dem, om inte alla rentav, kom från mammas släkt, kom vi fram till att vi borde få bort dem från pappas bostad innan hans bortgång för att eventuella släktingar skulle kunna göra anspråk på dem. Vi ville inte att de skulle fastna i ett dödsbo, så att säga, på fel sida släkten. Därför kom vi överens med mormor om att förvara dem hos henne.

Mormor hade fyllt 90 och var en riktig krutgumma, den sorten som inte tillverkas längre. Du vet de här gamla fina tanterna med en ödmjukhet som bara ett livslångt slit kan skapa, men samtidigt rakryggade och med en klockren känsla för vad som är rätt och fel. Tänk om vi lärde oss att lyssna lite mer på våra äldre, vad mycket roligare vårt samhälle skulle vara då. Hon bodde vid den här tiden i byn Slöta ett par kilometer från pappas hem i Vartofta.

Både jag och syrran kände till de här vapnen från hela vår uppväxt och visste att de aldrig kommit till användning. Det var i alla fall vad vi trodde.

Vi lastade in dem i baksätet på min bil och åkte iväg till Slöta. Vi mötte mormor som parkerat sig i en soffa ute i trädgården och njöt av det fina vädret. Hon visste varför vi kommit och vi slösade ingen tid utan där fick vi in vapnen i mormors kök. Från köket gick en extremt smal trappa ner till källaren i vilken vi kommit överens om att förvara gevären. Det är nu som allt jag lärt mig om vapen med ens försvann.

Syrran gick ner i källaren för att ta emot vapnen som jag i min tur langade ner till henne. Om någon vapenkunnig varit där hade han fått skrämselhicka redan då. Utan mankemang tog jag gevären i pipan och räckte ner dem i trappan med kolven riktade mot syrran som i sin tur lätt kunde ta emot dem. Jag tänkte faktiskt inte ett jota på det där med säkerhet för både jag och syrran visste ju sen barnsben att de där vapnen var ofarliga. Jag hade nog tryckt på avtryckaren på mausergevären i något slags föreställning om en blindavfyrning men det var mera omedvetet än ett seriöst säkerhets tänkande.

Så kom turen till det här vapnet som hade kaliber som ett hagelgevär men försett med vanligt slutstycke. När jag tog det i händerna lade jag märke till att slutstycket var utdraget och då vaknade jag till något ur min nonchalans, men inte tillräckligt. Något sa mig i alla fall att jag inte ville räcka ett till synes funktionsdugligt vapen med utdraget slutstycke till min syster, allra minst med pipan riktad mot mig, för med hennes vapenförmåga, eller rättare sagt frånvaron av sådan… Nej, även om jag visste att bössan var oladdad så ville jag inte ha det så.
Utan att tänka närmare på det skickade jag in slutstycket i en mantelrörelse och tryckte till på avtryckaren.

Hela världen tycktes explodera! Jag blev så paff att jag bara stod där och märkte inte ens om vapnet rekylerade eller inte. Det hade i alla fall stannat kvar i händerna på mig så det var ingen vidare kraft i skottet. Det var dock mer än tillräckligt skulle det visa sig. Mormors kök var med ens fyllt av blågrå rök och jag stod som förstenad och bara stirrade på den här tingesten som jag höll i mina händer. Man kan bara föreställa sig scenen… egentligen såg det nog rätt kul ut. Jag skulle ge mycket för att ha fått se mitt ansiktsuttryck i det läget... 

Ett skratt som närmade sig det hysteriska ryckte upp mig och fick igång hjärnan igen. Det var syrran som var på väg upp för trappan, gapflabbande. ”Jisses, hon har fått spelet totalt” tänkte jag som instinktivt insett vad som hänt. Jag var nära att smälla till henne för att få henne lugn men hon hann lugna sig innan som väl var och vi kunde bilda oss en uppfattning om vad som hänt.

Jag kom ihåg att pappa, som bodde i Västsvenska Lantmäns gamla lokal, klagat på att han trodde att han haft påhälsningar om nätterna av inbrottstjuvar. Han hade lovat mig att han skulle möta dem ”med en laddning salt i röven” nästa gång de kom. Jag hade aldrig hört talas om att det skulle finnas ammunition med salt istället för bly, så jag tolkade det som skitsnack och tänkte inte närmare på det. Tydligen hade han ändå gjort verklighet av sitt hot men det var ingen ända som fick smaka… vad det nu var för något – för något hagel hittade vi aldrig.

När röken lagt sig, syrran lugnat sig och jag börjat tänka klart – kunde vi konstatera att min tabbe resulterat i en totalförstörd kaffekvarn som hängde på väggen i andra ändan av köket samt en mer eller mindre perforerad dörr bredvid. Det låg kaffebönor över hela golvet och en angenäm arom blandade sig med lukten från krutet.

Vi tyckte att vi haft en oerhörd tur att mormor befunnit sig utomhus. Hon hade väl fått slaget och stupat på fläcken om hon varit i köket. Vi fick ner bössan i källaren, utan ytterligare skottlossning och gick ut till henne. Vi satte oss hos henne och förklarade så försiktigt vi kunde vad som hänt. Som väl var hörde hon lite illa så hon hade inte förstått vad det var som smällt.
Mormor hyste ingen större kärlek till pappa och var i själva verket rätt arg på honom, något som inte förbättrats sedan mamma dog. Hon smälte vad vi sagt ett par sekunder innan hon konstaterade knastertorrt: ”Han djävlas med oss än…”

Vi kunde förstås inte annat än skratta åt det dråpliga i situationen och gick tillsammans in för att inspektera skadorna.

Mitt uppe i detta kommer plötsligt grannen som bodde ovanpå in. Syrran börjar genast babbla och hälsar honom med orden: ”Du undrar säkert vad vi har för oss…”
Aj tusan, tänkte jag, det är nog smart att hålla käften om det här så jag avbröt henne: ”Ja, kan du tänka dig – jag lyckades ha en tung vas i golvet!”
”Jassså” kom svaret släpigt, ”var det det som lät så…?”Nu kunde jag inte hålla mig och knappt för skratt heller. ”Ja, kan du tänka dig – det lät precis som ett bösse-skott!” Tablå.

Under återstoden av sitt liv pratade alltid mormor om detta som ”dan när Jan sköt sönder kaffekvarnen” och hon hade särskilt roligt åt att hon hittade kaffebönor på golvet när hon städade i månader efteråt.
Gevären? Jodå, några fler incidenter inträffade inte och när pappa dött och släkten sagt sitt, lämnade jag in dem till polisen i Falköping och jag antar att man förstörde dem.

Mina drömmar om att skaffa vapen igen och skjuta lite lerduvor kom på skam den där dagen. De försvann i en explosion av krut, hagel (?) och kaffebönor. Jag har aldrig skaffat några fler vapen och tur är väl kanske det…

Partiledarlön

S får betala en rejäl lön till sin nya partiledare, läs om det här. Hans lön blir densamma som statsministern vilket väl är att plocka ut segern en aning i förskott. Det må vara hur det vill med det men när man sedan läser vilken lön det handlar om, undrar man om S verkligen är inne på rätt väg eller bara gjort en miss...


Jag hör till de (borgerliga) som tyst gratulerade S till att ha fått Stefan Löfven som partiledare. Ett klokt val tycker jag som för Alliansens räkning hoppats på Jämtin. Nu har man istället fått en skicklig förhandlare som ledare som säkert kan göra ett och annat för att ta S ur svackan. Alliansen lär få se upp - om de inte redan gjort bort sig med hans lön vill säga....


Denna uppgår enligt Di till 144 000 kr/mån. Bara att gratulera till en skickligt genomförd förhandling men jag kan inte låta bli att fråga vem i all världen kan anse att han är värd sådana summor - i synnerhet om man leder S - en märklig syn på det här med att vara ett föredöme. 


Man kan anse att om man tagit över ett parti i sådan kris som S, så är man i alla fall inte värd en statsministerlön. Det är att förhäva sig rätt så mycket. 
När man sedan betänker att denne man varit ledare för IF Metall, som organiserar en så stor del av industriarbetarna, börjar man undra...


Jag hoppas för S skull att detta bara är något man glömt att se över och rättar till det med det snaraste - annars har nog Löfven börjat sin nya karriär med att trampa rätt duktigt på alla de fattiga som hoppas på honom...

Kärlekens lov - reflektioner

Bland det finaste som skrivits i något sammanhang om kärlek finns i Bibeln. Man hittar det i Nya Testamentet, Första Korintierbrevet, kapitel 13 - kapitlet är mera känt som "Kärlekens Lov". Det här är värt att fundera på oavsett hur man ser på religion. Jag  citerar kapitlet i sin helhet och välkomnar dig som redan känner det att läsa det som du känner bäst. Du som inte känner det och tycker att bibeln inte är något för dig, uppmanar jag att läsa det utan fördomar, förutsättningslöst och med ett öppet hjärta - för oavsett om det återfinns i en kristen text eller inte, är det lika viktigt och aktuellt för oss alla. 

Jag försöker mig dessutom på att skriva in en egen tolkning av texten. Därför är den citerade texten svart och i fetstil och mina egna kommentarer i färgad text. Mitt mål är alltid att Guds ord ska vara lätta att begripa och kunna tillämpas i vår verklighet istället för en som fanns för 2000 år sedan... 

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Det spelar ingen roll hur intelligent du är, hur flitig du är eller hur stark du är. Det spelar ingen roll vilka uppoffringar du gör. 

Vad du än gör utan kärlek är totalt värdelöst. Har du inte kärlek som ledstjärna i precis allt är det du gör totalt bortkastat och saknar betydelse. 

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Här beskrivs kärlekens väsen som totalt befriat från egoism, aggression och rädsla - som alltigenom god utan några som helst gråzoner. Här finns inga utrymmen för någon annorlunda tolkning utan kärlek är alltigenom god. 

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärlekens etik går ut på att vara sann, tror gott om allt och alla, trofast, hoppfull och tålmodig. Den som lever i kärlek ställer aldrig några ultimatum utan tror på det godas seger i slutändan. 

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, 
men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

Kärleken är evig och fullkomlig och kommer till slut att triumfera över ondskan. Allt utom kärleken kommer att försvinna och i slutändan är det bara kärleken som finns kvar. Syftar då "slutändan" på tidens ändå, vår tids ände eller vår personliga tids ände? På allting, allt ifrån det lilla och kortsiktiga till det stora och eviga. 

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Kärleken är en pågående mognadsprocess och vi förs sakta men säkert från egoismen till kärleken vilken förblir det slutliga målet. 

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Det här är viktigt. Det beskriver hur vår begränsade kunskap en dag ska bli fullkomlig. Det är samtidigt ett löfte från Gud att bli en del av fullkomligheten, det vill säga Gud själv. 

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

Kärleken är absolut störst men tron och hoppet är dess följeslagare. Det ena utesluter inte det andra och är istället beroende av varandra för att kunna existera. 

Vad kan man mer säga om detta? Ingenting egentligen - Kärlekens Lov säger allt. 

Förintelsens Minnesdag

Får några tankar när jag tittar på SVT:s direktsändning från Stockholms synagoga och minnes ceremonin över förintelsen. 

En symbolisk bild av rang. Två F 15 Eagle från Israeli Air Force flyger i formation över ruinerna efter Auschwitch. Symboliken med Davidsstjärnan flygande som i triumf över nazisternas värsta dödsfabrik säger egentligen allt. 

Förintelsen... Måtte vi aldrig glömma detta svarta hål i europeisk historia... När jag gick i skolan tyckte jag att det tjatades för mycket om just förintelsen. Det vill säga, man pratade inte om andra folkmord begångna av bland annat kommunismen, av turkar (eller Ottomanska riket som det var på den tiden) m.m. Detta ledde till att det saknades balans i historiebeskrivning, något som jag tyckte behövdes eftersom vi på den tiden hade Warszawa pakten så nära inpå oss med ett Sovjet som gjort sig skyldigt till mycket i den vägen. 


Samtidigt behöver det tydligen undervisas om detta mer än någonsin, om så bara för att fästa uppmärksamheten på företeelsen. Vilka som gjort vad får komma i andra hand. Anledningen är att en del politiker öppet ifrågasätter att förintelsen någonsin skulle ha ägt rum och försöker istället framställa det som judisk propaganda. Irans president är den som hörs mest ifråga om det numera, senast slängde han ur sig något i den vägen i en intervju med mexikanska journalister i förra veckan. 


En sak är lite märklig med förintelsen och det är konsekvenserna av den. Det är lite tveksamt om Israel existerat som stat utan Förintelsen vilket väl torde vara det optimala nederlaget för nazismen. Man bygger till stora delar sin ideologi på hat mot en folkgrupp, försöker utrota denna med följa att den i förlängningen får ett eget land.
Man kan bara undra hur statsbildandet hade sett ut i det forna Sovjet om demokratin och yttrandefriheten fått fäste direkt efter kriget...


Obalansen mellan information om Förintelsen och andra folkmord verkar tyvärr dock bestå. Det är förstås en fördel för Israel och judarna som folkgrupp - och det unnar jag dem eftersom jag är för den judiska staten - men det tycks ske på bekostnad av andra folkgrupper, vilket förstås inte är bra. Vem känner till folkmordet på Armenier nuförtiden eller jakten på Kulaker under 20- och 30-talen? Det här är förstås inte bra. 
Jag är för att man fortsätter att informera om Förintelsen i samma omfattning som förut, tro inget annat, men jag förordar också att man i högre grad informerar om andra lika allvarliga brott. 


Det behövs också av en annan anledning och det är det ekonomiska läget både i Sverige och Europa just nu. När det är sämre tider brukar rasister och främlingsfientliga vädra morgonluft. Anledningen är enkel. Det är alltid lätt att utse en syndabock och vad är väl enklare än att hacka på våra nya svenskar eller varför inte judarna? Det senare är tydligen populärt i Malmö har jag förstått där antisemitismen än en gång visat sitt äckliga tryne. Det allmänna missnöjet i Tyskland under 20- och 30-talen som banade väg för nazismen och Förintelsen byggde också på den principen och utnyttjades cyniskt som ett medel för att störta världen i krig. 

Folk håller aldrig ihop så bra som när man har någon gemensam att tycka illa om. 


Jämför bara med vilket snack det är på en del arbetsplatser om allt ifrån enskilda kollegor till chefen. Går det tillräckligt långt och rasism, främlingsfientlighet och övriga antidemokratiska krafter får fäste, är steget inte långt till att man skyller våra invandrare för allt. 
Dessvärre glömmer vi också gärna att folk håller ihop minst lika bra när de har någon gemensam att tycka om - vilket tål att tänkas på. 


De bästa skydden vi har mot det här skräpet är förstås Demokrati, Åsikts-, Yttrande- och religions frihet. Det är därför viktigt att det fria ordet aldrig tystnar och att överlevande från dessa ohyggligheter blir hörda. 


Det är förstås också viktigt att komma ihåg Förintelsen av 6 miljoner judar under andra världskriget. Det är lätt att påstå att det aldrig får hända igen, men ändå har det gjord precis det vid flera tillfällen. Senast Europa besudlades med folkmord var under kriget på Balkan under 90--talet men vi har också sett prov på annat runt om i världen som Pol Potts kambodja och den etniska rensningen i Rwanda. 


Hur har det kunnat ske kan man undra? Jag vet förstås inte men det visar med all önskvärd tydlighet på hur viktigt det är att vi aldrig glömmer Förintelsen.  

Jag måste bara berätta....

... en historia som möjligen får dig att råda mig att kontakta psyk eller bara sluta vara löjlig eller kanske fundera lite djupare. Jag ska berätta om sonens cykel.


Jag och familjen bodde i Kinnarp vid den här tiden. Sonen var väl åtta år eller nåt. 


Just den här eftermiddagen var jag på väg till Falköping. En solig sommardag och den korta bilturen var inte oangenäm. Jag var faktiskt på väg till "bolaget" vilket var mitt enda ärende till Falköping den dagen. 


Det var inte ovanligt att jag passade på att be när jag satt i bilen ensam. Det passade bra att syssla med bön under en stunds ensamhet. 

Bäst som jag sitter där, och jag kommer ihåg exakt var jag befann mig längs väg 46, kommer en tanke farande genom skallen. Var det en röst eller bara en stark förnimmelse? Jag vet inte. Hade de varit en röst hade man kunnat tänka tanken att det vore på sin plats att ändra destinationen till "Hispan" istället, men det var det ändå inte. Jag har faktiskt ingen vettig förklaring, ingen vetenskaplig eller logisk i alla fall. 


Jag kände en stark uppmaning att åka till en viss cykelaffär i Falköping och titta på en cykel till sonen. 


Detta var helt vansinnigt. Jag hade inga pengar till en ny cykel åt sonen, även om hans gamla var för liten och han verkligen behövde en ny. Jag hamnade i en slags diskussion med mig själv och kände inte frid med mig själv. Jag käftade emot och resonerade. Jag var logisk och känslomässig och till slut var jag rätt förvirrad. Inget hjälpte. När jag väl kom fram till Falköping tog jag, nästan mot min vilja, av i rondellen i alla fall - och det blev INTE mot Systembolaget. 
Tankarna som kommit hade varit så tvärt emot min vilja och jag kunde inte vara säker på att de var mina egna. Kunde de rentav komma från Gud? Jag hade ingen aning. Jag kände att jag ändå var tvungen att undersöka om det fanns något i detta. 

Nåväl, jag åkte till den här cykelaffären, bytte ett par ord med damen som stod bakom disken och tittade på en cykel åt sonen som jag ändå inte hade råd med och förklarade så artigt jag kunde att jag skulle tänka på saken. 
Jag kände ändå att det inte var riktigt därför jag var där, att det fanns något mer i detta. Jag var tvungen att försöka med något. Jag frågade henne efter ägaren och förklarade att vi växt upp i närheten av varandra och jag tyckte att det kunde vara trevligt att säga hej. Inga problem med det och hon visade ut mig i affärens verkstad. 


Min gamle vän fanns där mycket riktigt och han var i samspråk med en av sina kunder. Det var något bekant över den där kunden... kunde det vara...? 
Jodå, jag kände den här killen. Jag hade inte sett honom på 20-25 år. På den tiden var han en av mina bästa vänner men vi hade inte skilts som vänner alls.
Jag hade under den senare delen av tonåren varit lite av en sökare. Jag upptäckte att det här med att hälla i sig alkohol, åka till folkets park, dansa och ha kul, inte var något för mig och jag hade sökt mig till Pingstkyrkans ungdomsverksamhet istället. Det uppskattades inte av de kretsar jag umgåtts i tidigare. En fredagskväll när jag kom ut från kyrkan för att åka hem, väntade det här gänget på mig. De flesta av dem var rejält berusade. De förklarade för mig att de kommit dit för att ge mig en omgång stryk för att jag blivit Pingstvän. Jag förklarade kort att jag inte tänkte slåss med dem, vände på klacken och gick till min bil utan att se tillbaka. Något slagsmål blev det aldrig. Det att jag inte valde konfrontation tog förmodligen udden av situationen och jag kan inte låta bli att tänka att jag nog vann en moralisk seger i alla fall. 
Den här grabben hade varit med i det där gänget och hans ansikte var faktiskt det enda som jag senare kom ihåg från den kvällen. Jag hade ringt upp dagen efter och gett möjligheten till försoning men så hade det inte blivit. 


Nu blev det däremot ett hjärtligt återseende. Först såg jag förvåning och sedan igenkännande hos honom och jag kände plötsligt som att en cirkel slöts, att det kom frid över relationen och att det var detta som jag kommit dit för. Ett tillstånd av ovänskap hade tydligen rått under alla år utan att jag egentligen varit medveten om det. Märkligt men helt plötsligt var det som om något lugnade sig och jag kände friden igen. Nu kunde jag åka till Systembolaget som planerat och det gjorde jag också. 


Hade det nu stannat med detta hade jag nog inte funderat vidare på det. Jag hade reducerat det till en trevlig tillfällighet och vårdat minnet av den, men så blev det inte. 


Några veckor senare fick vi plötsligt ett besök av en av vännerna i församlingen. Han körde fram utanför huset lastade ur en gammal pojkcykel och förklarade: - Min grabb har vuxit ur sin cykel, den är risig men den går att cykla på. Jag hörde att din son vuxit ur sin och den här borde passa honom. Den är er om ni vill ha den!


Nu stämde det helt plötsligt. Sonens cykel blev nyckeln till det här på nåt sätt. Den var bara en förevändning för att jag skulle ta mig till en viss punkt vid en viss tidpunkt för att få frid över relationen med min gamle vän, något som var trasigt men som behövde repareras.
När jag väl agerat och svarat på impulsen som tog mig till mötet gick det som var tänkt att ske i verkställighet. 
Cykeln som sonen fick till slut tog jag som ett kvitto på att jag gjort rätt när jag valde att följa infallet att åka till affären. 


Jag har ingen logisk förklaring till det som hänt och det tvivlar jag på att någon har. Däremot är jag förvisad om en sak. Det finns någon som har full koll på våra liv och som inte tvekar att gripa in i dem - om vi ger honom tillåtelse. Hans namn är Jesus Kristus. 


Vad tror du? Jag kan inte avgöra det åt dig bara uppmana dig att öppna ditt inre och förutsättningslöst undersöka och söka den som hela tiden söker dig. Oavsett hur man misstolka kristendomen genom årtusendena så är det ändå så att den faktiskt i huvudsak bara handlar om tre saker - tro, hopp och kärlek - och förstås förutsättningen för alla tre - förlåtelse. 
I det hårda samhälle som växt fram de sista åren måste jag be dig ställa dig frågan om du verkligen har råd att avstå från det.