Berättelsen om hur jag sköt sönder en antik kaffekvarn!

Visst gör man bort sig så det står härliga till ibland. Du vet, såna där dagar när inget verkar stämma, situationer när du glömmer allt du lärt dig och gör precis tvärtom med, i bästa fall, dråpliga konsekvenser. Nu ska jag berätta om en sådan händelse – om den dagen när jag sköt sönder mormors kaffekvarn.  

Jag vet hur man hanterar ett vapen på ett säkert sätt. När jag var ung var jag med och sköt kajor och kråkor när de blev för många och när jag gjorde lumpen sköt jag till mig ett skyttemärke med k-pist. Jag sköt lerduvor på fritiden och ägde två gamla hagelgevär och ett salongsgevär av kaliber 22. När jag muckade från lumpen hade jag emellertid fått nog av vapen och sålde mina egna, något som jag ångrat sedan dess. Jag hade två gamla Husqvarna hagelgevär med piporna sida vid sida. Den ena hade piporna förlängda med en dm. Träffade man en lerduva med den slog det inga flisor ur den precis utan antingen pulvriserades den eller också missade man. 22:an av märket Bingham var härlig att skjuta prick med. Ett billigt vapen men det dög åt mig. 

Den här dagen verkade det dock som om jag, åtminstone för en stund, glömde bort allt jag lärt mig och gjorde allt totalt fel, eller också hade jag bara ingen vana vid vapen längre för det hade hunnit gå nära femton år sedan jag ryckte in i det militära. Jag hade knappt hållit i ett vapen sedan dess. 


Det som hände sedan torde vara preskriberat nu och de vittnen till min dumhet som var närvarande är tyvärr döda. Det vapen som kom till ofrivilligt bruk lämnades inom några månader in till polisen och dess vidare öde är okänt men jag antar att det förstördes. När detta skrivs har det gått 18 år sedan den här egentligen rätt så dråpliga händelsen.  

Låt mig beskriva vad som hände.

Pappa låg på sjukhus och vi hade förstått att han inte hade långt kvar att leva (och det hade han inte heller skulle det visa sig). Vi, det vill säga jag och min syster, visste att han hade ett antal vapen i sin bostad. Det handlade om sådant som gått i arv både i pappas och mammas släkt. Under min uppväxt hade jag kommit i kontakt med de här vapnen ideligen. Inte för att de användes men de förvarades i en vindsgarderob bredvid mitt rum och det var alltid spännande att titta på de där. Ett par av dem var fullt funktionsdugliga. Ett par av dem var gevär av mausertyp och det ena var riktigt välhållet. Ett gevär hade samma kaliber som ett hagelgevär men var till skillnad från sådana försett med ett konventionellt slutstycke. Jag har aldrig sett något liknande vare sig förr eller senare och det var det här geväret som kom att spela sin roll i vandaliseringen av mormors kaffekvarn. De övriga vapnen var antagligen 22:or men saknade slutstycken och var därför inte funktionsdugliga.

Väl medvetna om att några av dem, om inte alla rentav, kom från mammas släkt, kom vi fram till att vi borde få bort dem från pappas bostad innan hans bortgång för att eventuella släktingar skulle kunna göra anspråk på dem. Vi ville inte att de skulle fastna i ett dödsbo, så att säga, på fel sida släkten. Därför kom vi överens med mormor om att förvara dem hos henne.

Mormor hade fyllt 90 och var en riktig krutgumma, den sorten som inte tillverkas längre. Du vet de här gamla fina tanterna med en ödmjukhet som bara ett livslångt slit kan skapa, men samtidigt rakryggade och med en klockren känsla för vad som är rätt och fel. Tänk om vi lärde oss att lyssna lite mer på våra äldre, vad mycket roligare vårt samhälle skulle vara då. Hon bodde vid den här tiden i byn Slöta ett par kilometer från pappas hem i Vartofta.

Både jag och syrran kände till de här vapnen från hela vår uppväxt och visste att de aldrig kommit till användning. Det var i alla fall vad vi trodde.

Vi lastade in dem i baksätet på min bil och åkte iväg till Slöta. Vi mötte mormor som parkerat sig i en soffa ute i trädgården och njöt av det fina vädret. Hon visste varför vi kommit och vi slösade ingen tid utan där fick vi in vapnen i mormors kök. Från köket gick en extremt smal trappa ner till källaren i vilken vi kommit överens om att förvara gevären. Det är nu som allt jag lärt mig om vapen med ens försvann.

Syrran gick ner i källaren för att ta emot vapnen som jag i min tur langade ner till henne. Om någon vapenkunnig varit där hade han fått skrämselhicka redan då. Utan mankemang tog jag gevären i pipan och räckte ner dem i trappan med kolven riktade mot syrran som i sin tur lätt kunde ta emot dem. Jag tänkte faktiskt inte ett jota på det där med säkerhet för både jag och syrran visste ju sen barnsben att de där vapnen var ofarliga. Jag hade nog tryckt på avtryckaren på mausergevären i något slags föreställning om en blindavfyrning men det var mera omedvetet än ett seriöst säkerhets tänkande.

Så kom turen till det här vapnet som hade kaliber som ett hagelgevär men försett med vanligt slutstycke. När jag tog det i händerna lade jag märke till att slutstycket var utdraget och då vaknade jag till något ur min nonchalans, men inte tillräckligt. Något sa mig i alla fall att jag inte ville räcka ett till synes funktionsdugligt vapen med utdraget slutstycke till min syster, allra minst med pipan riktad mot mig, för med hennes vapenförmåga, eller rättare sagt frånvaron av sådan… Nej, även om jag visste att bössan var oladdad så ville jag inte ha det så.
Utan att tänka närmare på det skickade jag in slutstycket i en mantelrörelse och tryckte till på avtryckaren.

Hela världen tycktes explodera! Jag blev så paff att jag bara stod där och märkte inte ens om vapnet rekylerade eller inte. Det hade i alla fall stannat kvar i händerna på mig så det var ingen vidare kraft i skottet. Det var dock mer än tillräckligt skulle det visa sig. Mormors kök var med ens fyllt av blågrå rök och jag stod som förstenad och bara stirrade på den här tingesten som jag höll i mina händer. Man kan bara föreställa sig scenen… egentligen såg det nog rätt kul ut. Jag skulle ge mycket för att ha fått se mitt ansiktsuttryck i det läget... 

Ett skratt som närmade sig det hysteriska ryckte upp mig och fick igång hjärnan igen. Det var syrran som var på väg upp för trappan, gapflabbande. ”Jisses, hon har fått spelet totalt” tänkte jag som instinktivt insett vad som hänt. Jag var nära att smälla till henne för att få henne lugn men hon hann lugna sig innan som väl var och vi kunde bilda oss en uppfattning om vad som hänt.

Jag kom ihåg att pappa, som bodde i Västsvenska Lantmäns gamla lokal, klagat på att han trodde att han haft påhälsningar om nätterna av inbrottstjuvar. Han hade lovat mig att han skulle möta dem ”med en laddning salt i röven” nästa gång de kom. Jag hade aldrig hört talas om att det skulle finnas ammunition med salt istället för bly, så jag tolkade det som skitsnack och tänkte inte närmare på det. Tydligen hade han ändå gjort verklighet av sitt hot men det var ingen ända som fick smaka… vad det nu var för något – för något hagel hittade vi aldrig.

När röken lagt sig, syrran lugnat sig och jag börjat tänka klart – kunde vi konstatera att min tabbe resulterat i en totalförstörd kaffekvarn som hängde på väggen i andra ändan av köket samt en mer eller mindre perforerad dörr bredvid. Det låg kaffebönor över hela golvet och en angenäm arom blandade sig med lukten från krutet.

Vi tyckte att vi haft en oerhörd tur att mormor befunnit sig utomhus. Hon hade väl fått slaget och stupat på fläcken om hon varit i köket. Vi fick ner bössan i källaren, utan ytterligare skottlossning och gick ut till henne. Vi satte oss hos henne och förklarade så försiktigt vi kunde vad som hänt. Som väl var hörde hon lite illa så hon hade inte förstått vad det var som smällt.
Mormor hyste ingen större kärlek till pappa och var i själva verket rätt arg på honom, något som inte förbättrats sedan mamma dog. Hon smälte vad vi sagt ett par sekunder innan hon konstaterade knastertorrt: ”Han djävlas med oss än…”

Vi kunde förstås inte annat än skratta åt det dråpliga i situationen och gick tillsammans in för att inspektera skadorna.

Mitt uppe i detta kommer plötsligt grannen som bodde ovanpå in. Syrran börjar genast babbla och hälsar honom med orden: ”Du undrar säkert vad vi har för oss…”
Aj tusan, tänkte jag, det är nog smart att hålla käften om det här så jag avbröt henne: ”Ja, kan du tänka dig – jag lyckades ha en tung vas i golvet!”
”Jassså” kom svaret släpigt, ”var det det som lät så…?”Nu kunde jag inte hålla mig och knappt för skratt heller. ”Ja, kan du tänka dig – det lät precis som ett bösse-skott!” Tablå.

Under återstoden av sitt liv pratade alltid mormor om detta som ”dan när Jan sköt sönder kaffekvarnen” och hon hade särskilt roligt åt att hon hittade kaffebönor på golvet när hon städade i månader efteråt.
Gevären? Jodå, några fler incidenter inträffade inte och när pappa dött och släkten sagt sitt, lämnade jag in dem till polisen i Falköping och jag antar att man förstörde dem.

Mina drömmar om att skaffa vapen igen och skjuta lite lerduvor kom på skam den där dagen. De försvann i en explosion av krut, hagel (?) och kaffebönor. Jag har aldrig skaffat några fler vapen och tur är väl kanske det…