Kärlekens lov - reflektioner

Bland det finaste som skrivits i något sammanhang om kärlek finns i Bibeln. Man hittar det i Nya Testamentet, Första Korintierbrevet, kapitel 13 - kapitlet är mera känt som "Kärlekens Lov". Det här är värt att fundera på oavsett hur man ser på religion. Jag  citerar kapitlet i sin helhet och välkomnar dig som redan känner det att läsa det som du känner bäst. Du som inte känner det och tycker att bibeln inte är något för dig, uppmanar jag att läsa det utan fördomar, förutsättningslöst och med ett öppet hjärta - för oavsett om det återfinns i en kristen text eller inte, är det lika viktigt och aktuellt för oss alla. 

Jag försöker mig dessutom på att skriva in en egen tolkning av texten. Därför är den citerade texten svart och i fetstil och mina egna kommentarer i färgad text. Mitt mål är alltid att Guds ord ska vara lätta att begripa och kunna tillämpas i vår verklighet istället för en som fanns för 2000 år sedan... 

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Det spelar ingen roll hur intelligent du är, hur flitig du är eller hur stark du är. Det spelar ingen roll vilka uppoffringar du gör. 

Vad du än gör utan kärlek är totalt värdelöst. Har du inte kärlek som ledstjärna i precis allt är det du gör totalt bortkastat och saknar betydelse. 

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Här beskrivs kärlekens väsen som totalt befriat från egoism, aggression och rädsla - som alltigenom god utan några som helst gråzoner. Här finns inga utrymmen för någon annorlunda tolkning utan kärlek är alltigenom god. 

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärlekens etik går ut på att vara sann, tror gott om allt och alla, trofast, hoppfull och tålmodig. Den som lever i kärlek ställer aldrig några ultimatum utan tror på det godas seger i slutändan. 

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, 
men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

Kärleken är evig och fullkomlig och kommer till slut att triumfera över ondskan. Allt utom kärleken kommer att försvinna och i slutändan är det bara kärleken som finns kvar. Syftar då "slutändan" på tidens ändå, vår tids ände eller vår personliga tids ände? På allting, allt ifrån det lilla och kortsiktiga till det stora och eviga. 

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Kärleken är en pågående mognadsprocess och vi förs sakta men säkert från egoismen till kärleken vilken förblir det slutliga målet. 

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Det här är viktigt. Det beskriver hur vår begränsade kunskap en dag ska bli fullkomlig. Det är samtidigt ett löfte från Gud att bli en del av fullkomligheten, det vill säga Gud själv. 

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

Kärleken är absolut störst men tron och hoppet är dess följeslagare. Det ena utesluter inte det andra och är istället beroende av varandra för att kunna existera. 

Vad kan man mer säga om detta? Ingenting egentligen - Kärlekens Lov säger allt.