Jag och familjen bodde i Kinnarp vid den här tiden. Sonen var väl åtta år eller nåt.
Just den här eftermiddagen var jag på väg till Falköping. En solig sommardag och den korta bilturen var inte oangenäm. Jag var faktiskt på väg till "bolaget" vilket var mitt enda ärende till Falköping den dagen.
Det var inte ovanligt att jag passade på att be när jag satt i bilen ensam. Det passade bra att syssla med bön under en stunds ensamhet.
Jag kände en stark uppmaning att åka till en viss cykelaffär i Falköping och titta på en cykel till sonen.
Detta var helt vansinnigt. Jag hade inga pengar till en ny cykel åt sonen, även om hans gamla var för liten och han verkligen behövde en ny. Jag hamnade i en slags diskussion med mig själv och kände inte frid med mig själv. Jag käftade emot och resonerade. Jag var logisk och känslomässig och till slut var jag rätt förvirrad. Inget hjälpte. När jag väl kom fram till Falköping tog jag, nästan mot min vilja, av i rondellen i alla fall - och det blev INTE mot Systembolaget.
Tankarna som kommit hade varit så tvärt emot min vilja och jag kunde inte vara säker på att de var mina egna. Kunde de rentav komma från Gud? Jag hade ingen aning. Jag kände att jag ändå var tvungen att undersöka om det fanns något i detta.
Nåväl, jag åkte till den här cykelaffären, bytte ett par ord med damen som stod bakom disken och tittade på en cykel åt sonen som jag ändå inte hade råd med och förklarade så artigt jag kunde att jag skulle tänka på saken.
Jag kände ändå att det inte var riktigt därför jag var där, att det fanns något mer i detta. Jag var tvungen att försöka med något. Jag frågade henne efter ägaren och förklarade att vi växt upp i närheten av varandra och jag tyckte att det kunde vara trevligt att säga hej. Inga problem med det och hon visade ut mig i affärens verkstad.
Min gamle vän fanns där mycket riktigt och han var i samspråk med en av sina kunder. Det var något bekant över den där kunden... kunde det vara...?
Jodå, jag kände den här killen. Jag hade inte sett honom på 20-25 år. På den tiden var han en av mina bästa vänner men vi hade inte skilts som vänner alls.
Jag hade under den senare delen av tonåren varit lite av en sökare. Jag upptäckte att det här med att hälla i sig alkohol, åka till folkets park, dansa och ha kul, inte var något för mig och jag hade sökt mig till Pingstkyrkans ungdomsverksamhet istället. Det uppskattades inte av de kretsar jag umgåtts i tidigare. En fredagskväll när jag kom ut från kyrkan för att åka hem, väntade det här gänget på mig. De flesta av dem var rejält berusade. De förklarade för mig att de kommit dit för att ge mig en omgång stryk för att jag blivit Pingstvän. Jag förklarade kort att jag inte tänkte slåss med dem, vände på klacken och gick till min bil utan att se tillbaka. Något slagsmål blev det aldrig. Det att jag inte valde konfrontation tog förmodligen udden av situationen och jag kan inte låta bli att tänka att jag nog vann en moralisk seger i alla fall.
Den här grabben hade varit med i det där gänget och hans ansikte var faktiskt det enda som jag senare kom ihåg från den kvällen. Jag hade ringt upp dagen efter och gett möjligheten till försoning men så hade det inte blivit.
Nu blev det däremot ett hjärtligt återseende. Först såg jag förvåning och sedan igenkännande hos honom och jag kände plötsligt som att en cirkel slöts, att det kom frid över relationen och att det var detta som jag kommit dit för. Ett tillstånd av ovänskap hade tydligen rått under alla år utan att jag egentligen varit medveten om det. Märkligt men helt plötsligt var det som om något lugnade sig och jag kände friden igen. Nu kunde jag åka till Systembolaget som planerat och det gjorde jag också.
Hade det nu stannat med detta hade jag nog inte funderat vidare på det. Jag hade reducerat det till en trevlig tillfällighet och vårdat minnet av den, men så blev det inte.
Några veckor senare fick vi plötsligt ett besök av en av vännerna i församlingen. Han körde fram utanför huset lastade ur en gammal pojkcykel och förklarade: - Min grabb har vuxit ur sin cykel, den är risig men den går att cykla på. Jag hörde att din son vuxit ur sin och den här borde passa honom. Den är er om ni vill ha den!
Nu stämde det helt plötsligt. Sonens cykel blev nyckeln till det här på nåt sätt. Den var bara en förevändning för att jag skulle ta mig till en viss punkt vid en viss tidpunkt för att få frid över relationen med min gamle vän, något som var trasigt men som behövde repareras.
När jag väl agerat och svarat på impulsen som tog mig till mötet gick det som var tänkt att ske i verkställighet.
Cykeln som sonen fick till slut tog jag som ett kvitto på att jag gjort rätt när jag valde att följa infallet att åka till affären.
Jag har ingen logisk förklaring till det som hänt och det tvivlar jag på att någon har. Däremot är jag förvisad om en sak. Det finns någon som har full koll på våra liv och som inte tvekar att gripa in i dem - om vi ger honom tillåtelse. Hans namn är Jesus Kristus.
Vad tror du? Jag kan inte avgöra det åt dig bara uppmana dig att öppna ditt inre och förutsättningslöst undersöka och söka den som hela tiden söker dig. Oavsett hur man misstolka kristendomen genom årtusendena så är det ändå så att den faktiskt i huvudsak bara handlar om tre saker - tro, hopp och kärlek - och förstås förutsättningen för alla tre - förlåtelse.
I det hårda samhälle som växt fram de sista åren måste jag be dig ställa dig frågan om du verkligen har råd att avstå från det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar