Dråpligheter har man ju råkat ut för lite då och då genom
livet och varför inte dela med sig av dom? En tabbe jag gjorde ett par gånger
under min tid som segelflygare, var att inte titta ordentligt i publikationen ”Svenska
Flygfält” innan jag gav mig iväg. Det blir följaktligen ett par berättelser av
detta. Varsågod – här är en av dem.
Jag var aktiv som
segelflygare åren 1980-1994 i Falbygdens Flygklubb. Det var härliga år och jag
vårdar minnet ömt av dem. Kan inte låta bli att inleda med lite propaganda för
klubben och uppmana de föräldrar som läser det här att… vill ni lära era barn
att ta ansvar och ge dem en fostran som verkligen är värd något? Ge dem en
segelflygutbildning – och läs inte resten av den här berättelsen!
Jag var femton år gammal när
jag gjorde första delen av min flygutbildning. På den tiden fanns inte
Falköpings Flygplats, den invigdes först 1984, utan vi höll till på ett ca 600
meter långt gräsfält utanför gården Redberga strax sydväst om Falköping.
Jag gjorde min första soloflygning efter 21 flygningar med lärare i
dubbelkommando. Det skulle egentligen skett efter 20 men jag vart lite uppe i
varv på den flygningen och flög mest som en skadeskjuten kråka. Det hade visst
med en ung dam nere på marken att göra vill jag minnas. Under den 21:a
flygningen var hon inte där och efter den släppte läraren upp mig ensam. Jag
hade flugit drygt fem timmar med lärare innan dess. Det låter kanske inte
mycket men det säger egentligen mer om hur enkelt det faktiskt är att lära sig
att hantera ett segelflygplan.
Jag är klar för start i den Bergfalke IV som jag gjorde min första soloflygning i som femtonåring. |
Tänk bara – femton bast och ensam i ett flygplan! Gissa om man mådde som en prins!
Utbildningen var primitiv på
den tiden jämfört med hur det är idag. De segelflygare som får sina certifikat
nu för tiden är långt mer välutbildade när de är färdiga än vad jag och mina
kamrater någonsin var. På den tiden fick man bygga på sitt cert med flera
kurser, idag ingår de i grundutbildningen som håller en mycket hög kvalitet.
En kurs som fortfarande är
en separat utbildning är en typinflygning på så kallade motorseglare. Dessa är
i praktiken ett lätt motorflygplan, om än med en enklare motorteknik än ett
konventionellt sportplan, men med den trevliga egenheten att man kan slå av
motorn och segelflyga med dem. Man är alltså inte beroende av ett bogserflygplan
eller en vinsch för att komma upp. Till råga på allt går det utmärkt att göra
rena motorflygningar med dem om vädret inte skulle vara lämpat för
segelflygning vilket är ganska så perfekt för att kunna hålla sig i flygtrim
året om istället för att vara begränsad till att bara segelflyga på sommaren.
Det fanns, och finns
fortfarande när detta skrivs, ett sådant flygplan i Falbygdens Flygklubb och
när jag var klar med min värnplikt gav jag mig själv en typinflygning på henne
som ”belöning”. Jag kom sedermera att bli delägare i henne och flyga henne nära
200 timmar innan jag slutade flyga. Maskinen är tvåsitsig, tillverkad i
Tyskland och av typ Grob 109b. Nåväl, så långt bakgrunden.
Motorseglare av typ Grob 109b på Falköpings Flygplats |
Jag och frun hade talat
ganska länge om att flyga över till Visingsö med Groben för jag visste att det
fanns ett flygfält på dess norra ända. Visingsö är alltså den långsmala ö som
ligger i sjön Vätterns södra del. En vacker sommardag med ett väder som inte
medgav segelflygning, gav vi oss iväg. Det vill säga, vädret genererade ingen
termik, alltså uppvindar som segelflygare utnyttjar, så det skulle bli en
flygning enbart med motor. Himlen var helt molnfri och sikten utmärkt om än med
det dis vid horisonten som är så vanligt om sommaren.
Groben hade riktigt hyfsade prestanda med motor. Den var av typen Limbach och på 90 hkr vilken drev en ställbar tvåbladig propeller. Med marschvarv på motorn och propellern anpassad fick man ut en fart på 170 km/h och det med en bränsleförbrukning på bara 12 liter per timma. Det är alltså än idag mindre än många bilar.
Groben hade riktigt hyfsade prestanda med motor. Den var av typen Limbach och på 90 hkr vilken drev en ställbar tvåbladig propeller. Med marschvarv på motorn och propellern anpassad fick man ut en fart på 170 km/h och det med en bränsleförbrukning på bara 12 liter per timma. Det är alltså än idag mindre än många bilar.
Navigationen var enkel och
någon kompass behövde jag egentligen inte utan tog mig efter landmärken över
till Tidaholm där jag ändrade kursen och gick rakt mot Visingsö. Det fina med
flygningen var att jag slapp gå in i kontrollerat luftrum eftersom jag flög väl
utanför Jönköping/Axamos terminalområde. Väl framme vid Vättern hade jag sett
till att stiga ganska ordentligt, jag vill minnas att jag tagit mig upp på mer
än 1500 meter. Anledningen är att en motorseglare alltid måste flygas med en
glidbar distans ett fält att landa på, alltså inte nödvändigtvis ett flygfält,
och med ett glidtal på ca 30 visste jag att jag kunde ta mig ca 3 mil från 1000 meters höjd med en
stoppad motor. Flygningen över vatten var bara en dryg mil under den här flygningen. Jag anpassade därför höjden därefter och såg dessutom till att ha en rejäl
marginal. Nu räknade jag för all del inte med något motorbortfall men regler är
regler och utsikten blev därefter – fantastisk.
Den rutt i följde. |
Det var följaktligen på hög
höjd som vi kom in över ön och vi fick ligga och kretsa en bra stund under
tiden som vi gjorde oss av med den. Det passade bra för då kunde vi passa på
att ägna oss åt lite sightseeing under tiden. Vi flög över flygfältet flera
gånger som låg längs strandkanten på öns nordöstra del. Till slut blev det i
alla fall dags försöka sig på en landning. Jag hade klart för mig vad
flygplatsen låg på för höjd över havet och hade ställt in höjdmätaren redan
innan jag startade från Falköping så den biten var klar, så långt hade jag läst
i ”Svenska Flygfält” i alla fall och jag hade tagit ur pappret ur pärmen för
att ha det tillgängligt tillsammans med kartan under flygningen.
Nåväl, motorn på tomgång och få ner farten till 110 km/h, rycka till i
handtaget och ställa om propellern till stigläget. I det läget ”skar” propellern
tunna skivor av luften och kunde gå med högre varvtal och bästa stigprestanda.
På det sättet hade jag kraften tillhands om jag skulle behöva avbryta
inflygningen och gå om av någon anledning.
Landningsvarvet gick i alla
fall bra och jag kunde konstatera att vi hade flygfältet för oss själva. Nåja,
det fanns i alla fall inga andra flygplan där.
Visingsö Flygplats och Golfbana |
När jag svängde in på sista
sträckan före sättningen, alltså finalen, lade jag märke till att en del av
fältet, ena kanten av det, tycktes vara särskilt noggrant uppklippt. Jag
påpekade detta för frun och funderade på om man hade anlagt någon slags
taxibana eller något i den stilen. Dessvärre landade jag åt andra hållet så jag
skulle ändå inte kunna dra nytta av det. Lite märkligt tyckte jag det var i
alla fall.
Såhär blir det när man inte
läser ”Svenska Flygfält” ordentligt.
Landningen gick fint och vi
taxade maskinen till fältets östra del. Vi hade sett att det fanns en strand
där vilket passade utmärkt för vår fikakorg. Vi säkrade planet och tog oss ner
till stranden bara några få meter från det och parkerade oss själva på den pläd
vi haft med oss. Snacka om idyll alltså. Jag, frun, Groben, klarblå himmel, en
härlig strand att ha det lite mysigt på och fortfarande lite nykär eftersom vi bara varit gifta några få år. Vad kan man mer begära? Badkläder
hade vi glömt men det gick bra utan och det blev rentav riktigt passionerat en
stund. Allt var perfekt sånär som på en sak – Vättern var som vanligt
fruktansvärt kall och jag hade inte blivit förvånad om jag upptäckt en istapp i
ändan. Mitt i all denna idyll med kaffe i skrovet och gosigt inslingrade i
pläden efter det kalla badet, nådde vi klimax i historien. Det blev dessvärre
inget romantiskt klimax utan en rejäl snyting av verkligheten och av att inte
ha läst ”Svenska Flygfält” ordentligt!
”Du…” säger frun plötsligt
och pekade, ”…de spelar golf där borta!” Jag tittade och fick en mindre chock. Det
jag trodde var en taxibana, var i själva verket en golfbana som man anlagt
längs ena sidan av flygplatsen! Golfbollar i kombination med flygplan av
kompositmaterial? Det är ungefär det sista man vill vara med om. Det var illa
nog att närapå blivit ertappade med byxorna nere men blotta tanken på att
Groben kunde träffas av en golfboll… det riskerade att förlänga vistelsen på
Visingsö betydligt längre än vi tänkt oss. Gissa om jag fick fart!
Vi kom undan med blotta
förskräckelsen. Jag fick på mig kläderna i ett huj, rusade upp till maskinen,
fick igång motorn och parkerade henne ett par hundra meter bortom räckvidden
för eventuella golfbollar. Med detta avklarat kunde vi avnjuta resten av vår
fikakorg men den ömma delen av utflykten kände vi nog att vi klarat av.
Hemresan klarade vi av utan ytterligare incidenter eller golfbollar om än med
insikten att flygning och golf är två sporter som är svåra att förena.
Sensmoralen av detta då? Läs
”Svenska Flygfält” ordentligt innan du flyger till en annan flygplats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar