Forserum

Under sista veckan i augusti får vi nyheter om "rasist-dåd" i Forserum. En flock huliganer har tydligen kastat sten och trakasserat ett antal Somalier, varpå dessa förstås hojtar "rasist", håller sina ungar hemma från skolan osv.

Situationen har gått från ett vanligt huligantrams till att bli rent skrattretande. 

Kommunledningen försäkrar att detta inte har något med rasism att göra utan att det handlar om vanliga huliganer som hittat en svag grupp att ge sig på - de talar för döva öron förstås. Media och politiker VILL att detta ska vara rasism och pumpar ut information om att det är så. 

Vi har sett sådan här skit i alla samhällen. Vi har sett hur ungdomsgäng, som antagligen bara har för lite att göra, ägnar sig åt lite skadegörelse, djäklas med både andra och varandra och går sin omgivning på nerverna i största allmänhet. Inte sällan finns det inslag i de här gängen av svenskar med utländsk härkomst. 

Det här är inget att tramsa om. 

Integrationsministern som sitter 40 mil därifrån och förmodligen vet väldigt lite om huliganer i Forserum håller inte med. När Somalier inte vågar låta sina barn gå till skolan, MÅSTE det vara rasism och hatbrott verkar han säga....

Bra rutet herr mininstern. Hur är det med alla svenskar som av olika liknande anledningar inte vill låta sina barn gå själva till skolan? Är de också utsatta för hatbrott och rasism - eller är det som vanligt att vi alla är jämlika, men vissa är mera jämlika än andra?

Någon dag senare framgår det föga överraskande att ministern aldrig varit i Forserum - någon som blev förvånad?

I andra medier dyker rykten upp om att det bland huliganerna i Forserum skulle finnas individer av utländsk härkomst - skulle inte förvåna mig om det stämmer för jag tror inte heller att detta handlar om rasism. Hatbrott mot samhället som går ut över en svag grupp möjligen men inte rasism. 

Vem katten tror förresten på raslära nu för tiden förresten? Det gör ju knappt ens nazzarna längre vetja - nåja, de dårarna har väl bara lindat in det i en ny förpackning kan jag tro, men ändå....

Nej, ministern har fått sin stund i rampljuset - bra för honom - nu kan han lika gärna hålla truten och låta Forserum ta hand om det här själva. 

Dags att skriva här igen

Nu var det länge sen jag skrev här. Sommaren har varit intensiv och jag skriver en del i en annan blogg på en kontakt sida också. Alltid spännande med nya kontakter. 

Jadå, jag är på den sidan med fruns goda minne - i vad mån hon har något kvar. 

Min kära hustru bor numera hos mig varannan vecka och resten av tiden på ett demensboende. 

Lite tankar en av de dagar när Eva inte bor hemma.

Längtar efter dig

Så sitter jag här, helt själv utan dig

Du är på ett särskilt boende

Undrar om du alls tänker på mig,

eller kommit in i ett beroende.

Bort från hemmets trygga vrå,

bort från all vår lycka.

Ändå är det dit du måste gå.

Så tragiskt kan man tycka.

Att stilla vila i lugn och ro,

sakta krafterna få trygga.

Utan att tänka på var du ska bo,

ej skrämt inför problemet rygga.

All din oro, all din rastlöshet,

sjukdomen helt dig präglar.

Det är vår verklighet, jag vet,

Undrar ändå över Herrens vägar.

Jag saknar dig ofta ändå,

trots all din oro, vilsna person.

Mer av dig vill jag ändå få,

Demensen ger ej nå’n pardon.

Saknar så den älskling som du var,

saknar livet som var vårt.

Gläds åt det som än finns kvar,

som sakta tynar bort - så hårt.

Vi får inte alla dessa år,

så orättvist, det kan man tycka

Längs kinden rinner det en tår,

över det som borde va’ vår lycka.

Du är ofta borta men jag älskar dig ändå,

trots all förvirring, trasigt sinne.

Vet ej vart du i din tanke måste gå,

men du finns för alltid i mitt minne.

Var är du?

Att leva med någon som är demenssjuk är att leva i en serie av ständiga möten. Den drabbade blir förändrad till sin personlighet och man kan utan överdrift konstatera att till slut har den man kände och älskade helt försvunnit. Sådant är mitt liv sedan en tid tillbaka.

Försvunnit men inte helt. Ibland klarnar det och den jag älskar kommer tillbaka som en påminnelse om vem hon egentligen är. Det blir en serie av korta möten om några få minuter åt gången.
Det händer dock alltmera sällan allteftersom sjukdomen fortskrider och hon blir allt sämre, men när det händer är det så mycket mera värdefullt. 

Såhär tänker jag om det i ett infall av inspiration.

Var är du?

Var är du min älskade?
Jag saknar dig så.
Det blev inte som det verkade,
varför måste du gå?

Längre och längre bort ifrån mig.
Min Gud vad jag saknar Dig!
Iväg till ett land som inte finns.
Vi hade det så fint – jag minns.

Det händer dock ibland,
att du kommer tillbaks till vårt ”land”.
En stund då hela värden ler,
salig en skymt av Dig jag ser

Då är det åter lugnt och stilla,
känns som att inget kan gå illa.
Åh vad jag älskar dessa stunder,
njuter av alla dess sekunder.

Det är dock sällan detta händer,
men alltid till nåt gott det länder.
Jag ser igen hur fin du är,
när Du än en gång vill vara här.

Underbart med dig blir alltid kort,
och än en gång har Du gått bort.
Jag vet ej vart Du går,
bort från stunden som blev vår. 

Sorgsen, knäpper händerna och ber,
till Herren, Han som allting ser.
Att Han för dig till den lugna hamn,
där Du får vila i Hans trygga famn.

Alternativa bilbränslen

Ser på en dokumentär med titeln "Who killed the electric car?", en dokumentär som får mig att fundera lite över det här med andra bränslen än fossila. Framför allt undrar jag - vad ska till för att få bort de fossila?


Det är lätt att tro att oljeindustrin motarbetar det här med alternativa bränslen och även utveckling av motorer och teknik för att drivas av dem. Fattas bara annat - alternativa bränslen är den största konkurrenten till detta. Sådana saker som miljön ser man självklart inte som en konkurrent, såna hemskheter får nästa generation ta hand om. Huvudsaken är i egoismens anda att man tjänar pengar här och nu. Framtiden får andra ta hand om - även om människor dör på grund av vad vi gör idag. När det kommer till "Big Business" är ett människoliv inte särskilt mycket värt. 


Man kan undra vad som ska behövas för att ändra på detta? Marknaden måste kräva det är det logiska svaret och det gör den inte. 
Inte ens med ett bensinpris på över 15 kr/litern så hörs rösterna tillräckligt högt om detta. 


Behövs det krav från politiskt håll? Självklart, men vem skulle våga ställa dem? Gör vi energin för dyr så rubbas konkurrensförmågan gentemot andra länder och skapar arbetslöshet. Det vore ett politiskt självmord att göra så om man inte får med sig åtminstone resten av EU och det lär knappast räcka vare sig 10 eller 20 år för att lyckas med det....


Större satsning på alternativa energikällor? Ja men med det som står till buds idag lär det bli en dyr utbyggnad - alltför dyr. 


Kärnkraft? Försök med det med den opinion vi har här, inte minst efter Fukoshima, den som vågar. 


Svaret på vad som behövs är förstås forskning, forskning och åter forskning. Det är inte intressant egentligen vilka energikällor vi använder om 20 år - vi behöver dem nu. 
När väl tekniken finns, kan våra politiker börja ställa krav. 

Radiodisciplin? Vadförslag?

Jag var mycket ung och omogen när jag började segelflyga. Eftersom jag har min födelsedag på senvintern kunde jag börja flyga redan samma år som jag fyllde femton. Här följer en anekdot från den tiden om hur man inte ska uttrycka sig i radion.

Vi i Flygklubben höll till på Redberga Flygplats på den tiden, för detta var några år innan Falköpings Flygplats togs i bruk. Redberga var egentligen ett litet läskigt fält och bestod i en 30 meter bred och drygt 600 meter lång gräsbana som var allt utom jämn. Det var en svacka ungefär  halvvägs längs banan och det var inte smart att vare sig lätta eller landa i den svackan. Ett par hundra meter bortom fältets södra gräns låg dessutom en gård som tvang oss till undanmanövrer på låg höjd varenda gång vi startade åt det hållet. Norr om fältet löpte en kraftledning så när man kom in från det hållet gällde det att vara noga med höjden. Minst ett haveri hade med de där ledningarna att göra. 
I fältets norra ända fanns uppställningsplatser, hangarer, klubblokal och bränsleförråd. 

Det var egentligen ett ganska perfekt fält att lära sig att flyga på för man var tvungen att flyga med en viss precision redan från början. Jag tror generellt att vi var bättre flygare när vi flög från Redberga än senare från Falköping med sin 1300 meters permanentade bana med 60 meter breda grässtråk på vardera sidan. Man hann med att starta och landa ett par gånger innan man fick slut på flygfält där. Kom man in för högt landade man helt enkelt bara lite längre in på banan. På Redberga flög man rätt eller också gick man om och satt man i ett segelflygplan flög man alltid in på rätt höjd för någon andra chans fick man inte. 

Naturligtvis hade vi god hjälp av kommunikationsradion. De gamla apparater vi använde höll då som nu till på VHF bandet och hade på sin höjd en fyra - fem frekvenser att välja mellan. De var rätt antika jämfört med de nya som började komma då med sina mer än 700 kanaler. 

Vi elever fick förstås inte babbla i radion i onödan. Det krävdes ett särskilt certifikat för att prata i radio och sådana fick vi ta först senare under utbildningen. 
Jag har alltid haft svårt att hålla truten och det hördes förstås även i radion från första början. 

En kväll när vi höll på att skolflyga startade vi från söder mot norr kom jag i ordentligt förtret på grund av truten. 
Till det hela hör att vi hade ett par äldre gentlemän som brukade hålla till ute på klubben. Ingen av dem hade något certifikat längre och den ena av dem hade aldrig haft det. Han var en blid gammal man som börjat hjälpa till en gång på klubben när hans son börjat flyga men det var evigheter sedan och sonen såg man knappt till där längre, men Anton som han hette var alltid där och de journaler han skrev var minutöst väl skötta. 
Den andre "gubben" var hans totala motsats. Om någon bänk kunnat kallas ljugarbänk så var det de han satt på ute på klubben. Inte så att han for med osanning men ibland hade man svårt att ta honom på allvar. Han var också ständigt där, antingen puffade han på sin pipa eller fanns den i ena handen, väl synlig när han gestikulerade och det gjorde han mycket. 
De här båda hörde till inventarierna i klubben och när senare åldern tog ut sin rätt och de inte orkade vara därute, var det något som saknades och den känslan följde med i ganska många år. Man pratade om dem ibland över kaffet i klubbstugan förstås och alltid med tillgivenhet. 

Den här kvällen hade vi vårt startplats i södra ändan av fältet. Vi hade förstås en bärbar radio med oss som vanligt för det var viktigt att vi kunde höra planens anrop när de kom in i landningsvarvet. 
Plötsligt bröts rutinsnacket i etern av att en pilot började göra anrop på en av instruktörerna från klubbstugan. Instruktören ifråga var uppe i luften med en av sina elever. Konversationen över radion blev till slut rätt störande för verksamheten och "gubben på ljugarbänken" tröttnade till slut och utbrast: "Den där XXX bara pratar skit!" han vände sig till mig och sa (som jag trodde) med fullt allvar: "Säg åt han att hålla käften".
 
Godtrogen och ivrig att visa god vilja tog jag upp mikrofonen och gjorde just det... Av någon anledning kom min ungdomliga rösta att låta betydligt grövre och äldre, när jag muttrade "Håll käften" rakt ut i etern, åtminstone om man får tro det som sedan hände. 

XXXX blev naturligtvis ursinnig, kom farande i sin bil på vägen som gick längs banan och väntade. Det var uppenbart för oss alla att han inte var på sitt soligaste humör. Jag var närmast förvånad över att han inte gick framtill mig direkt och levererade den reprimand som jag förstod var på väg. Istället stod han lite avsides och tycktes vänta på något. Kanske ville han ha instruktören med sig när han skällde ut mig. Jag, som vid det här laget hade fattat hur korkad jag varit, försökte göra mig så osynlig som möjligt bland de andra och önskade att jag var på ett helt annat ställe just då. 

När instruktören landat med sin elev gick XXXX med bestämda steg fram till denne och gav honom en rejäl utskällning för bristande radiodisciplin! 
Jag bestämde mig för att det var klokt att hålla sig ur vägen för XXXX en tid framåt. 

Någon berättade senare för XXXX vad som egentligen hänt men denne skrattade bara gott och tyckte att instruktören ändå gjort sig förtjänt av en utskällning. Vad det var för var tydligen inte så noga. Mig skällde han aldrig på utan tog med mig upp på en tur i klubbens Cessna. Han var kanske tacksam att jag gett honom möjligheten att skälla till litet...

Jag hade en betydligt bättre radiodisciplin efter den dagen. 
Nåja - åtminstone för en tid i alla fall. 

Sjuk massmördare

Diskussionerna om huruvida massmördaren i Norge är sinnessjuk eller inte fortsätter, läs en av artiklarna här. Personligen anser jag att sådana diskussioner är ett enda slöseri med tid. 


Klart att karln är sjuk, vem kan tvivla på det?


Vi får lära oss från barnsben i vårt samhälle, läs de flesta samhällen, om hur fel det är att ha ihjäl folk, hur fel det är att stjäla och att bryta mot diverse lagar. Vi får definitivt lära oss att mord är bland det värsta man kan göra. 


För de flesta av oss finns det inga problem med den detaljen. Vi har det i våra instinkter att vi inte har ihjäl våra med människor. En del av oss kan inte ens tänka sig att skada en annan människa överhuvudtaget. 


Hur man överhuvudtaget kan tro att en mördare är frisk är för mig en gåta. Oavsett om en sådan har en diagnos som säger psykisk sjukdom eller inte så är agerandet då rakt inte normalt i alla fall. Skulle tro att de flesta håller med mig om att vi i allmänhet, utan att ha åratal av juridisk eller medicinsk utbildning bakom oss, betraktar detta som sjukt och inget annat. 


Därför känns spekulationerna om huruvida den här massmördaren är sjuk eller inte bara löjliga. 

Antisemitismen i det mångkulturella samhället

Läser med fasa ännu en artikel om antisemitismen i Malmö, läs artikeln här. Anmärkningsvärt är att brotten tydligen kan härledas till angrepp från invandrare gärna med Israels utrikespolitik som slagträ. Detta är bara ännu ett bevis på hur man misslyckas med integrationen och skapandet av det så kallade mångkulturella samhället. 


Vi som inte bor i Malmö får gärna intrycket av en stad som närmast är ett enda stort laglöst invandrarghetto. Den bilden är förstås inte sann men ibland tror man nästan att det är den media vill att vi ska tro på. Oavsett vilket kommer det så mycket negativa nyheter därifrån att det är svårt att i längden blunda för det som verkar pågå i vissa delar eller kretsar av stan. 


Helt klart är i alla fall att det finns en viss invandrartäthet och stadsdelen Rosengård omnämns ofta. När det dessutom talas om antisemitism i Sverige är det också i stort sett bara Malmö som nämns. Det ligger alltså nära till hands att tro att Malmö har en hög invandrartäthet och en, i jämförelse med resten av landet, utbredd antisemitism. Att USA:s regering skickar ett sändebud till en enskild svensk kommun på det här sättet bekräftar bilden om antisemitism och det känns fruktansvärt att en ort i Sverige uppmärksammas på det sättet. 


Min slutsats är att detta är följden av att man släppt det här med det mångkulturella samhället på tok för långt, fast frågan är ändå om det är kulturen som sådan som är boven i dramat, snarare då det som frodas inom kulturen och inom de olika folkgrupperna. 


Oavsett anledning kan man ändå konstatera att hatet finns där - även om vissa politiker tycks inbilla sig att de kan tiga bort problemet. Frågan är hur länge man kommer att kunna blunda för problemet. Vad ska behöva hända innan man slår näven i bordet och sätter stopp för sådana här dumheter?


Visst ska vi välkomna andra kulturer i vårt samhälle, men bara om är anpassade efter vårt samhällsklimat och våra värderingar. Lät jag rasistisk nu? Låt mig förklara och var inte så snabb att döma i så fall. 


Antisemitism, rasism, främlings fientlighet och elände av sådant slag hör inte hemma i Sverige oavsett vilka som gör sig skyldiga till det. 


Religionsfrihet, yttrande- och åsiktsfrihet däremot är, eller borde vara, den självklara normen - även i Malmös Rosengård eller på Hisingen i Göteborg, men detta innebär också ett ansvar att ta. Det innebär att man r skyldig att respektera andra folkgrupper, andras åsikter, andras religion och andras rätt att yttra sig. Antisemitism är inget av detta. 
Motargumentet är förstås att det också förekommer rasism men i min värld är det bara skitsnack för antisemitism är en form av rasism, i varje fall om man ska gå på den "moderna" definitionen av begreppet. Enda skillnaden är att den riktas mot en specifik folkgrupp och bara för att denna är judar har rasismen fått ett eget namn...
Skit samma vilket - antisemitism/rasism - kalla det vad du vill - har inte i Sverige att göra!


Jag tror att det är viktigt - för att inte säga vitalt - att de som flyttar hit får lära sig att anamma den svenska synen på konflikter, får lära sig av vår fredsförmåga (vi har inte varit i krig sedan 1814) och också får lära sig våra traditioner. Detta behöver inte stå i konflikt med att man behåller sina egna. Det är det som innebär en anpassning efter vårt samhällsklimat och våra värderingar. 
Jag har svårt att se att detta skulle komma i konflikt med den enskildes kultur för när det kommer till värderingar så fanns det ju faktiskt en orsak till att man flyttade hemifrån ifrån första början. Hade man i hemlandet levt i den situation man eftersträvade med sin flytt, hade man ju inte kommit hit, eller hur?
Jag tror att det i sammanhanget är farligt att blunda för att våra värderingar, på gott och ont, är en del av det samhälle som vi byggt upp genom åren. De är alltså något som den nyinflyttade bör ta till sig för att på det sättet bidra till att bevara det som man faktiskt valt att flytta till.

Jag vågar påstå att hemlandets värderingar och i vissa fall till och med kultur var en anledning till att man flyttade, så varför behålla något som uppenbarligen inte är bra? Därför bör våra värderingar komma immigranten tillgodo så tidigt som möjligt som en del av vad det innebär att leva i det samhälle de velat komma till. Givetvis förstår jag att detta inte gäller flyktingar som ju kommer hit som lite av en nödlösning. 


Problemet är att om man flyttar från en region där det förekommer ett utbrett hat mot andra folkgrupper - som Hamas syn på Israel till exempel, religiösa spänningar och annat elände, finns också risken att man utan att tänka på det tar med sig det i flytten. Konflikten i hemlandet följer alltså med till det nya landet, samma konflikt som man förmodligen velat lämna från första början. Det är förstås inte bra.
Människor som kommer från konflikt drabbade områden har ofta präglats av den miljön och en del har hemska trauman bakom sig. Det är tyvärr bara att konstatera att ett människoliv är inte lika mycket värt i ett sådant samhälle som i vårt.  
De här människorna måste få den hjälp som behövs för att de ska kunna leva i ett samhälle som vårt och inte minst i vissa fall den hjälp de behöver för att också återupprättas som människor.
Får istället det hat en del har med sig i bagaget leva vidare uppstår också spänningar i samhället och den upprättelse som den enskilde måste få för att komma vidare ter sig alltmera avlägsen. 


Likaså känns det viktigt att man motverkar att man bosätter sig geografiskt i vad som nästan blir ghetton av invandrare. Det är de inte hjälpta av och det främjar uppenbarligen inte deras vilja att leva i ett fredligt samhälle. Grupptryck och hat gör sitt för att motverka det och har en perfekt jordmån för att växa i en sådan miljö.
Likaså bidrar sådant till att skapa en känsla av vi och dom vilket inte heller är bra för oss som bott här lite längre och det är alltid lätt att hitta syndabockar hos "de andra" oavsett vilken grupp man talar om. Bara det att man kallar en viss gata här i stan för Gazaremsan signalerar klart och tydligt hur det är. 
Utifrån de värderinga som råder är det också viktigt att de nya svenskarna lever sida vid sida med "befintliga" (?) svenskar, får kontakt med dessa, för att på det sättet växa in i det svenska samhället. Samtidigt förstås som de själva tillför något nytt till de som de möter. 
Ja, jag avslöjar gärna att jag beklagar att jag inte har några nya svenskar i mitt umgänge. Definitivt något jag önskar att jag hade. 


Tvärtom behöver vi ett samhälle där vi möts över folkgruppernas gränser, där vi lär känna varandra och lär oss respekt och samförstånd. Ett samhälle där vi deltar i varandra kulturer utan hat eller misstänksamhet. Det är först när olika kulturer kan existera sida vid sida utan spänningar, utan rasism och antisemitism som ett mångkulturellt samhälle kan bli verklighet. Det där måste dock guidas fram. Det går inte som idag inbilla sig att ett sådant samhälle växer fram utan att man stöttar individerna med rätt ledning på vägen dit. 


Visst ska vi ha ett mångkulturellt samhälle i Sverige, men bara på det fredliga svenska sättet!
Det här är ett typiskt läge där det inte räcker att göra saker rätt - man måste göra rätt saker.