Lufthavets mäktiga kraft – Termiken

Att se atmosfären som ett hav? Det känns rätt långsökt kan man tycka men det är det egentligen inte. Atmosfären består av en ”massa” lika väl som havet och som landmassan, det är bara densiteten som skiljer dem åt. Skillnaden mellan gas, vatten och jord. Tänk bara om en fisk kunde förklara skillnaden. Den skulle förmodligen känna på samma sätt för atmosfären som vi känner för de övre delarna av atmosfären där vi inte kan existera. Vi tänker bara inte på att vi lever i och rör oss i en massa, för vi är vana vid det motstånd och den friktion vi möter. Tänk då bara på hur det är att vistas utomhus i hård blåst – visst märks det att det är en massa det handlar om?

Faktum är alltså att atmosfären ÄR en massa där trycket i den avtar med att höjden i den ökar. Det är precis som i havet fast tvärtom där trycket ökar med ökande djup. Vi kan vistas i flygplan upp till 4000 meter utan särskild skyddsutrustning – högre än så måste man ha syrgas med sig och allra helst befinna sig i en trycksatt kabin. Förr i tiden flög man betydligt högre än så utan tryckkabin och till att börja med också utan syrgas men det medförde också många olyckor. 

Jämför man med havet med sin tätare massa och sitt snabbt ökande tryck innebär det förstås att du inte kan dyka alltför många meter innan du måste ha specialutrustning och att klara sig utan syrgas är förstås inte att tänka på. Med detta i bakhuvudet är det mindre förvånande att atmosfären kallas för lufthavet i vissa sammanhang.

Det händer mycket i lufthavet, säkert minst lika mycket som i havet. Där finns djurliv, luftströmmar, vatten, värme, kyla m.m. Det är sällsynt att det är helt stilla i luften utan den är istället ständigt i rörelse.

Det som kanske fascinerar mest ändå är de krafter som finns i lufthavet. Vem har väl inte fascinerats och kanske skrämts av ett åskväder, beundrat ett vackert moln eller irriterats av en regnskur? För min del tycker jag bäst om åskväder, både på avstånd och rakt under det. Bara att se formen på ett Cumulunimbus moln som åskmolnen kallas, med dess typiska form av ett städ på toppen hänför. Denna form kommer av att molnet byggts upp på höjden med krafter som är enorma. De vertikala vindarna i ett cumulonimbus kan uppgå till 20-30 m/s eller ca 70-100 km/h. Den städliknande formen bildas när molnet når tropopausen vilken är skiljelinjen mellan Troposfären, i vilken vi lever i, och Stratosfären ovanför den. Temperaturen sjunker stadigt upp till tropopausen där den ligger på cirka 50-60 minusgrader. Ovanför den ökar temperaturen igen varför tropopausen lägger sig som lite av ett lock eller spärrskikt mellan troposfären och stratosfären. På våra breddgrader ligger tropopausen på cirka 10 000 meters höjd och molnen kan inte växa över den. 

I mina ögon är ett välskapt cumulonimbus med en klarblå himmel som bakgrund ett av de vackraste naturfenomen man kan se.  

Att befinna sig mitt i, eller rättare sagt under, ett åskväder är också något som jag tycker om. Skrämmande för en del och jag har också en hälsosam respekt för det, men framför allt är det en nyttig lektion i ödmjukhet, en repetition om hur liten människan är inför naturens krafter och en påminnelse om att vi bör behandla naturen med respekt.

Det som lärde mig respekt och beundran för naturen på allvar, var kanske inte så förvånande min tid som segelflygare. Förutsättning för segelflygning är förstås uppvinden och det vanliga är att man utnyttjar ”termiskt betingad uppvind”, allmänt kallat Termik. Det går också att segelflyga på Hangvind och Lävågor, men det får du googla på i så fall, för här tar jag bara upp det här med termik.

Termik är, för att komma med en enkel förklaring, soluppvärmd luft som stiger och när luften inte är för torr bildar den Cumulusmoln genom konvektion. Cumulus är f ö vad som allmänt kallas för ”vackert-väder-moln”. Termik förekommer i begränsade områden som kallas termikblåsor bland segelflygare.

Det som fascinerar är kraften i termiken. Det är inte ovanligt att en termikblåsa förmår att lyfta segelflygplan med mer än 3-4 meter per sekund och mer. Jag minns när jag flög motorseglare hur jag hamnade i blåsor som fick planet att stiga med mer än tre meter per sekund. Kommer man sedan ihåg att flygplanet med mig och bränsle ombord hade en totalvikt på 800-850 kg, så får man en tanke om vilka krafter det handlar om.

Tänk dig att lyfta 850 kg med tre meter per sekund – det går åt kraft till sådant.

Jag minns särskilt en flygning när jag var ute med motorseglaren. Jag startade från Falköpings flygplats och tog mig upp till termiken med motorns hjälp. Sedan flög jag till Herrljunga, därifrån till Timmele och sedan tillbaka till Falköping. Det tog mig en och en halv timma och jag tog mig upp på 1600 meters höjd som mest. Jag höll rentav på att kollidera med en rovfågel över Sämsjön. Den hade precis som jag utnyttjat termiken för att ta sig upp och under bråkdelen av en sekund hamnade vi på kollisionskurs innan den försvann ur sikt. Motorn startade jag igen först när jag landat för att taxa fram till hangaren. Total motorflygtid på den här flygningen blev sex minuter.

Denna fantastiska kraft – termiken – höll alltså ett 800+ kg flygplan i luften i en och en halv timma samtidigt som det flög cirka 100 kilometer. I praktiken betydligt längre förstås på grund av allt kretsande i de olika termikblåsorna. Landade gjorde jag av eget val, inte på grund av vädret. 

Jag kan inte annat än att känna mig mycket liten och ödmjuk inför detta. Samtidigt ska man komma ihåg att jag var ganska medelmåttig som pilot och att alla dessa utomordentligt skickliga segelflygare har förmågan att få ut ännu mer av termiken än så här.

Här följer några svenska rekord, satta med riktiga segelflygplan, alltså inte med motorseglare:

• Man har lyckats flyga mer än 1000 km.
• Man har lyckats flyga 100 km med en genomsnittshastighet på 177 km/h.
• Man har varit uppe på mer än 10 000 meters höjd (men det var inte med termikens hjälp utan i s k Lävågor).

Källa: Segelflyget

Tänk gärna på detta varje gång du ser ett segelflygplan i luften över bygden och ägna en tanke åt den mäktiga kraft som håller det uppe, på lufthavets mäktiga kraft - Termiken.