Med snuset som krock kudde

Några gånger i livet ha jag försökt att förverkliga mina drömmar. Jag har varit segelflygare, jag har varit frilansjournalist och medförfattare till en av segelflygets årsböcker. Till slut förverkligade jag också drömmen att bli seglare. Lär man sig på mitt sätt, det vill säga på egen hand, är det dock som bäddat för en och annan dråplighet. Här kommer en.

Den finaste drömmen av dem alla hade jag förverkligat ett par år tidigare. Jag hade blivit pappa och nu höll grabben på att växa upp. ”Livet blir inte mer spännande än VVV” sade någon, alltså Villa, Volvo och Vovve. Inte nog med att jag och frun hade varsin Volvo, vi hade villa också och till råga på allt var jag statsanställd också, hos SJ av alla dessutom! En hund också och det blir inte mera medelsvensson än så. Vi ville dock inte helt motsvara fördomarna så vi skippade vovven och skaffade några katter istället.

Tanken kom trots detta till slut på ännu en komponent i Svensson-livet. Man skulle ju fira semester också bevars och gärna en som gav barnet en upplevelse. Detta föräldraansvar! Tanken kom, om än mot min vilja, på att skaffa en husvagn! Nej, nej och åter nej! Det ville jag inte men vad gör man?

Inget fel med husvagnslivet förresten och jag förstår glädjen för de som lever så men det passade inte oss. Tvärtom hade vi dragit på oss alla fördomar man kan tänka sig mot det och kryddat på med några egna för säkerhets skull. Det var inte utan att vi hade anledning.
Alldeles i början på vårt förhållande hade jag skaffat ett sådant där åbäke, lika mycket för mina föräldrars skull som för vår. Mest för deras skulle det visa sig för vi var bara ute med den en gång, det räckte för oss. Föräldrarna använde den flitigt däremot. Husvagnslivet passade definitivt inte fästmön och jag var inte alltför ledsen över det.

”Man kanske skulle skaffa en båt”

Fruns ord formligen exploderade i skallen på mig – en båt! Den dröm jag burit på i så många år men inte trott att jag skulle få uppleva. En av orsakerna till att jag slutat flyga några år tidigare var just att det tog för mycket resurser från familjen. Nu föreslog från ett alternativ som involverade hela familjen och till råga på allt råkade sammanfalla med en dröm. Jag trodde inte mina öron och frågade två gånger för att vara säker på att jag verkligen hört rätt. Jag svävade som på små moln de närmaste dagarna och missade inte ett nummer av annonstidningen Båtbörsen de kommande fyra åren!

Till slut hade vi kommit fram till att det var segling vi skulle hålla på med och att det vore vettigt att börja med någon enklare jolle eller något liknande. Crescent kombibåtar lockade förstås men inte priserna när vi inte visste riktigt om det var något vi ville satsa på. Man är ju Västgöte bevars och vi är snålare än Smålänningar. Vi ställer aldrig frågan: ”Vad kostar det?” Vi frågar istället: ”Kôstar dä nôt?”

Till slut dök en bekant upp och hade en kontakt på vad han kallade för en ”Blixtjolle” för en billig peng. Sagt och gjort, vi stack och tittade på den där och for därifrån med en träjolle för ett par tusenlappar som det skulle innebära många svettiga timmar att få i sjön. Det blev det också men till slut blev hon riktigt fin. Det var faktiskt riktigt roligt att renovera henne även om det skedde med amatörens entusiasm.

Blixtjollen kommer förresten från Holland och har byggts i ett okänt antal exemplar som hembyggen. Holländarna håller typen, eller Flits som de kallar den, vid liv genom ständiga tävlingar. I Holland är den vanlig som lite av en ungdomsbåt. 

Så kom den stora dagen när vi släpade med henne ner till Ulricehamn och sjön Åsunden. Vi hade inga tankar på att ge oss ut med henne (vi hade döpt henne till Jolly förstås) men väl att lägga henne i sjön för att få en idé om huruvida hon läckte eller inte. Det gjorde hon förstås men flera tuber silikon senare hade vi fått stopp på det mesta.

Någon motor hade vi inte och enda sättet att ta sig fram med henne utom med segel var med paddel. Nu gällde det att lära sig att segla också. 

Vi var helt inne på att lära oss på egen hand. Jag hade läst på en del och som gammal segelflygare förstod jag att det fanns några likheter mellan aero- och hydrodynamik. Det skulle nog klara sig.

När jag väl stod där på bryggan med jollen i sjön var jag dock mindre kaxig. Det är en sak att snacka om att ge sig ut på sjön men att verkligen göra det utan att egentligen veta ett skit om det är inte riktigt detsamma. 

Bäst som vi stod där och försökte bestämma oss om vi skulle våga oss ut eller inte, kom ett par damer fram till oss. De kom från segelbåtsklubben som låg några hundra meter bort. De hade sett våra förehavanden och entusiastiska över att se en ny båt i sjön var de tvungna att komma och titta. De var väldigt uppmuntrande och påhejade av deras entusiasm och en vind som blivit helt stilla, gav vi oss faktiskt ut på sjön.  

Styrkta av den här turen kom vi tillbaka någon vecka senare och gav oss ut igen. Det blåste väl någon sekundmeter eller två så det blev till att träna segling lite bättre den här gången.

Vi hade slörat iväg med vinden några hundra meter när vi vände och började kryssa mot vinden. Det var spännande värre och det här med att gå över stag och allt vad det hette var helt nya begrepp för oss.

”Slöra”, ”Kryssa mot vinden” och ”gå över stag”… såna begrepp jag slänger mig med! Det här blir ju nautiskt värre vetja! Nå, jag hoppas du inte tror att jag försöker skryta men eftersom de möjligen är okända för en del av er som läser får jag försöka mig på en förklaring eftersom de ändå förekommer i texten. Låt oss börja med det här med att kryssa.

Man kan faktiskt segla mot vinden och inte bara med (vilket är att slöra). Mot vinden kryssar man. Seglen som nästan smeks av vinden som far över dem fungera med sin välvda form faktiskt som en flygplansvinge som ställts på högkant. Undertrycket över dess välvda yta drar fram båten genom vattnet, precis som lyftkraften lyfter ett flygplan enligt samma princip. Beroende på typ av båt och segel kan man gå olika ”högt” mot vinden men det finns alltid död vinkel rakt mot vinden på tio grader eller mer. Därför får man sicksacka sig fram och det kallar man för att kryssa.

När man svänger fram och tillbaka i kryssandet heter det att man ”går över stag”. Då man går snett mot vinden kommer därför vinden mot en från ena sidan. Därför ligger också förseglet, vi hade ett slags försegel som kallas fock, på vindsidan längs båten och hålls på plats av två rep som löper längs båten till sittbrunnen, de så kallade fockskoten. Likaså ligger storseglet vinklat ut från masten mot vindsidan med undersidan av seglet fäst i bommen, vilken hålls på plats i sin rätta vinkel av det rep som kallas storskot.

Vid stagvändning byter man kurs så att vinden kommer mot andra sidan av fören. Det gör man av flera orsaker. Kanske har man ett möte framför sig och vill hålla undan, kanske ligger det grund eller någon form av hinder föröver eller också kommer man helt enkelt för långt ur kursen för att seglingen ska bli effektiv.

På den här turen var det träning som gällde och stagvändningarna blev många. Det var trial and error som gällde – och rätt många error om jag ska vara helt ärlig. Ja förresten, du kan ju räkna ut vem av oss som var lat och parkerade sig vid rorkulten från första början – eller också var det bara så att jag läst på mest och följaktligen och bokstavligen styrde skutan. Det gällde också att få ”gasten” (alltså frun) att fatta vad som gällde vilket var nog så svårt när jag knappt begrep något själv. Du kan föreställa dig att det rådde ett visst kaos i den där lilla båten. Mitt i allt detta fanns förstås också vår sexåriga son som mest bara hade roligt, särskilt när jag en stund då och då lämnade rorkulten till honom.

När man går över stag gäller det att vara vaken på det här med skoten. Det är ganska smart att dra till sig ordentligt med rep från storskotet, annars lär bommen komma farande och ju hårdare vind, desto högre fart kommer den med och då vill det till att man duckar snabbt om man inte vill ha en ofrivillig simtur. Nåja, vi hade självklart flytvästar på oss.
Samtidigt får man vara vaken på fockskoten, släppa efter på vindsidan och ”skota hem”, alltså dra till sig rep på läsidan. Detta samtidigt som man lägger om rodret och båten med sin fart svänger över den döda vinkeln och får ny kraft. En erfaren seglare fixar förstås det där med ett minimum av fartförlust.

Vi var förstås inte erfarna och det hände flera gånger att vi blev sittande i den döda vinkeln med segel som fladdrade, en båt som tappade fart med oss i som inte riktigt fattade vad som hänt. Ibland hände det att det kom en vindpust och drog iväg med båten innan vi hann reagera vilket fick oss att desperat rycka i alla rep och manövrera rodret i ett desperat försök att återfå kontrollen. Alltför ofta hände det att vi fick gira ett helt varv innan vi hamnade på rätt kurs. Det var riktigt spännande och såg förmodligen rätt kul ut, särskilt ur den erfarne seglarens perspektiv.

Man kan bara föreställa sig vad som hänt om det skett vid något fiskeläge på kusten. Fattas bara den gamle fiskaren, komplett med en krans med skägg runt ansiktet, pipan i munnen och båtsmössan på huvudet, muttrande något om landkrabbor som borde hålla sig kvar på landbacken och sådant. Gudskelov ligger inte Ulricehamn vid kusten så den pinsamheten slapp vi, men vi var duktiga på att göra bort oss ändå.

Det dröjde innan jag lärde mig att skota hem storskotet ordentligt och en av de vändningar som fick mig att dra en och annan slutsats blev minnesvärd.

”Är du färdig att gå över stag?” frågade jag frun, vilket samtidigt betydde ungefär att passa dig för bommen för jag vill inte att du drullar i så jag får vända tillbaka efter dig, för jag vet knappt hur man gör.
”Ja” svarade hon. Bra tänkte jag, släppte på fockskotet, lade över rodret och duckade. Jag märkte hur bommen kom farande över mig och genast hördes en duns följt av ett gapskratt!

Jag tittade förskräckt upp och upptäcker att frun inte hade duckat, men som väl var satt kvar i båten. Skrattande förklarade hon att ”bommen träffade mig precis under näsan” och när hon såg min oroade min tillade hon snabbt ”men det är ingen fara. Jag har en pris snus under läppen. Den fungerade precis som en krockkudde!”

Jag lärde mig sedermera att hantera storskotet och samma höst, stärkta av våra seglingar, eller snarare av misstagen i dem, skaffade vi oss en segelbåt av typ Ohlson 22. Det var en 22 fots segelbåt på ett och ett halvt ton som fick Lidköping som hemma hamn.

Under åren som följde hade vi mycket roligt i vår båt och vi ångrade aldrig att vi börjat segla. Vi glömde dock aldrig vår segling i Blixtjollen med en pris General portionssnus som krockkudde!