Saft? Inte min likör!

Jag växte upp i ett högkyrkligt hem – det betyder Svenska Kyrkan för er som inte vet. Föräldrarna var prästgårdsarrendatorer. Det innebar att de arrenderade gården av ägaren vilket råkade vara pastoratet, alltså Svenska Kyrkan. Familjen hade f ö kommit till gården redan 1919 och kom att arrendera den fram till 1990 när den såldes till privata intressen. Här följer en lite lustig händelse med högkyrkliga kopplingar.

Jag vet inte om det här med social ställning hade någon betydelse hemma i byn, i varje fall tror jag inte det. Däremot vet jag att mina föräldrar ansåg att anseendet var viktigt och hur man uppfattades av hyresvärden. Bilden av hur man tog hand om den gård man arrenderade var förstås viktigt för dem. Med tanken på att gården låg mitt i byn, nära kyrkan och prästbostället i en tid när kyrkoherden verkligen var en central figur och lite av just en herde, vet jag att de kände sig rätt exponerade, att de hade ögonen på sig och att det i sin tur skapade en viss prestationsångest. Hur de framstod och uppfattades var med andra ord viktigt för dem. Detta var förstås ett synsätt som gått i arv från generation till generation.
Fast det är klart - lyssnade man på kärringarnas skvaller förstod man rätt snart att det var viktigt att övertrumfa varandra, men den biten är nog inte särskilt annorlunda från idag...


Det är viktigt när man läser det här att man försöker föreställa sig ett synsätt på en social struktur som är fjärran från den frigjorda syn vi har idag. Man ska också komma ihåg skillnaden mellan stad och landsbygd och det är troligt att gamla synsätt levde kvar längre på vischan än i stan. Därför är det också risk att de ur min generation som vuxit upp i städer har svårt att känna igen sig i detta. 

Detta med synen på klasskillnader var särskilt tydligt hos min mor som nog ansåg att hon gift sig uppåt i den sociala hierarkin, men så kom hon också från en generation där sådant faktiskt betydde något.
Hennes pappa var statare och alltså väldigt lågt på den sociala rangskalan. Modern hade dött i samband med hennes födelse och eftersom pappan omöjligen kunde ta hand om henne själv bodde hon hos ett par olika släktingar innan hon till slut adopterades av sin faster. Hon växte inte upp som oäkting men det var inte så himla långt ifrån. De trakasserier hon utsattes för som barn på grund av detta, kom att förfölja henne resten av livet. Tillmälen som "statareunge" kom att ringa i hennes öron från skolåren och under resten av livet och det roade henne omättligt att demonstrera den perfekta fasaden för sina forna plågoandar. Det var hennes sätt att ge igen. Därför tror jag också att äktenskapet med far var viktigt för henne av flera orsaker än bara kärlek, även om de andra orsakerna kom så att säga som lite grädde i moset. 

Fastern bodde i den by som kom att bli mammas hem under större delen av hennes liv och var gift med byns smed. Jag lärde aldrig känna honom för han gick bort bara några år efter jag föddes. Själv arbetade hon som mjölkerska på det närbelägna godset men hade kunnat sluta med det när maken blev by smed och hon fick ta hand om mamma.

Att som statareunge gifta sig med en bondson i den tid som hon växte upp var definitivt att gifta sig över sin samhällsklass och hon var därför noga med hur familjen framstod för andra. I dagens samhälle skulle hon möjligen uppfattas som lite av en uppkomling men med tanke på hennes bakgrund är det lätt att förstå att hon var nöjd med livet. Någon uppkomling var hon förstås inte, inte medvetet i alla fall, det var hon var alldeles för äkta för. Det är inte heller konstigt att hon var väldigt engagerad i byns kyrka med tanke på kyrkans status i byn och i gemenskapen.

Det där var ingen nyhet i familjen. I början på förra seklet hade farfar, som var bondson, förälskat sig i en av gårdens pigor. På den tiden var detta en sådan skandal att de fick flytta från bygden och under några år drev de en gård ca. 6-7 mil från hemmet, innan de flyttade tillbaka först till grannbyn och efter ytterligare fem år till det som kom att bli hembyn. Så gick det till när farfar var ung i början på 1900-talet.

Mamma hade dock fått betala ett pris för tillvaron. Hon hörde till den sista generationen som drabbades av polio och kom att lida av hemska smärtor och haltade svårt under resten av livet. Hon avstod för det mesta från att dricka alkohol på grund av alla de starka tabletter hon måste ta och var följaktligen ovan vid sådana drycker. Detta har en viss betydelse för resten av berättelsen. Hon var sannerligen lite av ett människoöde min stackars mor…

Med den bakgrunden är det lite lättare att förstå innebörden i följande anekdot.

Det var sommar och en varm söndagseftermiddag i slutet på 70-talet. Jag var någonstans i yngre tonåren vid den här tiden. Min syster som i vanliga fall bodde i Borås var hemma över helgen. Sonen till kyrkoherden i byn var över på besök. Han var lite förtjust i syrran (eller om det var i gården) och var en flitig gäst hemma. Vi satt och kopplade av tillsammans i trädgården bakom huset, behagligt nersjunkna i baden baden, hammock och allt vad det nu var. Sällskapet bestod av pappa, hans kompanjon, syrran, prästsonen, en granne och så lilla jag. Mamma var iväg tillsammans med mormor någonstans. Det var riktigt gemytligt och så bra som bara barndomsminnen kan vara.

Det var några timmar kvar tills det var dags för eftermiddagens pass i ladugården och den här dagen, givetvis för att det var söndag också, lät man andra arbeten vara.
Jag vet inte vem som fick infallet men syrran hade provat en ny likör och hon hade tagit med sig en flaska av den hem. Varför inte provsmaka på den? Sagt och gjort. Syrran gick in i huset för att göra i ordning det hela och vi övriga satt och flinade mot varandra lite konspiratoriskt, för att plocka fram sponken mitt på dagen och på en söndag till råga på allt, gick ju förstås inte alls för sig. Vad skulle kyrkorådet säga om de visste?
Respekten för den sortens överhöghet var djupt rotad i sällskapet.

Syrran kom snart ut från huset bärande på en bricka full med glas och en flaska innehållande den ädla drycken och förstås ett glas saft till mig. Hon slog upp en rejäl tuting åt var och en och jag minns att likören hade ungefär samma färg som min saft men också att man sade det var starkt, rejält starkt, och jag lade märke till att man smuttade ytterst försiktigt på det. Någon sade att det var närapå lika starkt som rent brännvin. 

Plötsligt hörs ett motorljud och ett knastrande i gruset på framfarten på andra sidan huset och det var uppenbart att vi höll på att få besök. 

Ajdå – det skulle inte se något vidare ut att prästgårdsarrendatorn satt och "söp" på tidiga eftermiddagen. Nu gällde det att handla och förekomma eventuellt skvaller. Man hann precis gömma undan flaskan innan ett äldre par visade sig vid husknuten. Det visade sig att besökaren var den pensionerade komminister som den nuvarande kyrkoherden efterträtt. 

Jaha, det var ju typiskt. Här sitter man en söndagseftermiddag på prästgårdsarrendet och pimplar likör och så kommer det en präst av alla på besök!

Sällskapet fann sig dock snabbt och bjöd välkomnande besökarna att slå sig ner. Roligt att ses! Ville man möjligen ha en kopp kaffe? Annars fanns det mera av den saft vi drack, bjöd syrran helt fräckt.
Herrskapet tackade ja till ett glas saft och förklarade att det skulle man uppskatta i den härliga sommarvärmen för de hade kört rätt många mil.  

Detta blev för mycket för prästsonen som i ett tappert försök att dölja hur generad han var kom med någon lam ursäkt om att han var tvungen att titta till de får som kyrkoherden hade i anslutning till prästbostället. Grannen tog tillfället i akt och följde hans exempel och kom plötsligt ihåg att han lovat att hjälpa honom med fåren. Bääääh, tänkte jag men sa inget.  

Övriga höll masken utmärkt utom jag som egentligen inte fattade vad som hände och därför inte hade någon mask att dölja. För mig var det inga konstigheter att man bjöd besökarna på saft och inte likör, de körde ju bil bevars och jag hade ändå aldrig fått bilden av att även prästen kunde ta sig ett glas som alla andra – men så var jag också mycket ung.

Besöket var uppskattat för detta var både gamla och omtyckta vänner av familjen. Vi satt där och småpratade, jag och prästparet med vår saft och övriga med sin likör och ingen funderade nämnvärt över vad den andre egentligen drack.

Så hörs ännu mera knaster i gruset tillsammans med motorljud. Ännu en bil som kommer. Den här gången var det mamma som kom haltande runt husknuten. Hon sken upp i uppriktig glädje över att se besökarna. ”Tänk att ni har vägarna förbi” och ”vad roligt att se er” fjäskade hon och strålade med hela ansiktet.

Hon linkade fram till bordet och utbrast till syrran: ”Dricker ni saft? Jag är så törstig. Får jag ta lite av dig?”

Utan att vänta svar sträckte hon fram handen mot syrrans glas, förde det till munnen och svepte innehållet i ett enda drag.

Hur hon, som nära nog aldrig drack alkohol, lyckades hålla masken när hon fick spriten i strupen var det aldrig någon som förstod. Min mor var lite av en gnällig hypokondriker i vanliga fall men när anseendet stod på spel kunde hon vara tuff som få. Hon samlade anletsdragen blixtsnabbt och fällde någon kommentar om att syrran gott kunde hällt i lite mera vatten i saften…
Hennes självbehärskning den gången blev omtalat i familjen under många år efter hennes alltför tidiga frånfälle, dels i beundran men också för att man tyckte att man ofrivilligt lyckats spela henne ett riktigt gott spratt. Man skrattade gott och tillgivet åt det för det var så typiskt min kära mor. 

Detta är förstås en svunnen tid med en syn på högkyrklighet som jag hoppas försvann med den generationen. I varje fall har inte jag stött på den även om dess moderna motsvarigheter kan irritera mig ganska ordentligt. Självgod, religiös präktighet hör aldrig hemma i äkta kristna sammanhang.

Kanske fungerade det med högkyrklighet förr i tiden på något sätt, för även om man störde sig på den ibland, så var den åtminstone äkta och passade på något sätt in i den tidens sociala hierarki. Samtidigt får vi komma ihåg att nyckelpersonerna i den här berättelsen föddes på 20-talet eller tidigare, alltså i en tid med helt andra uppförande koder än vad som gällde 50 år senare i trädgårdenoch som är nära nog okända idag.

Nå, det får vara som det vill med det, för minnet av min högkyrkliga mor som just ovetande har svept ett glas med brännvinsliknande likör inför en besökande präst i tron att det var vanlig saft, är en syn som jag aldrig glömmer.