Jag hade mycket roligt med motorseglaren under mina 15 år
som segelflygare. Den var av typen Grob 109b med registrerings beteckningen
SE-UAO och det flygplanet är fortfarande 20 år senare är en välbekant syn över
Falbygden. Här kommer en historia som inte är utan dråpliga inslag.
Jag och en kamrat hade länge
pratat om att ge oss ut på en lite ”längre” tur med motorseglaren. Nåja,
längre… oerfaren som jag var på den tiden betydde en lite längre tur egentligen
bara en flygning till en flygplats som inte låg alltför långt bort från hemma
fältet i Falköping. Jag hade redan flugit till de närmaste flygfälten men de
var samtliga i stort sett bara små fält för sportflygning.
En Grob 109:a |
Jag hade varit nere på Tidaholms flygplats, jag hade flugit till Skövde, jag hade varit över Herrljunga, landat i Timmele och Lidköping. Ålleberg hade jag förstås varit nere på men det räknade jag knappast eftersom det ligger bara några få kilometer från Falköpings Flygplats. Erfarenhetsmässigt var däremot Ålleberg nog så nyttigt. Ett kort fält med vindförhållanden som kan vara rätt knepiga under vissa förhållanden.
Tiden hade dock kommit för
en annan slags utmaning. Inget av dessa flygfält låg nämligen i kontrollerat
luftrum med egen trafikledning. Det vill säga luftrum i vilket man inte får
flyga utan tillstånd via radio från olika trafikledningsorgan. Lidköping ligger
visserligen inom Såtenäsbasens luftrum men jag hade flugit dit på tider när
denna inte varit bemannad.
De flygfälten jag nämnt ovan ligger så till att man inte behöver prata med
trafikledare över radion för att flyga dit. Falköping har visserligen ett ”flygledar”
torn men det fungerar inte som ett sådant. Det bemannas bara på beställning och
man leder inte trafiken därifrån utan lämnar bara information om väderläge,
trafik i närheten osv. När man flyger till fält som inte ens har den servicen så
har man skyldighet att själv lyssna av radion för att få reda på om det finns
trafik i närheten och fatta sina beslut utifrån det man hör. Man gör helt
enkelt ett anrop till flygplatsen oavsett om den är bemannad eller inte och
berättar om sina avsikter. Det kan ju vara bra för ett flygplan som tänker taxa
ut på startbanan för att lyfta att få höra på radion att ett annat plan är på
väg att landa på densamma…
Nu tyckte jag alltså att var
det dags att prova på att flyga in i kontrollerat luftrum med allt vad det
innebär med att hantera radion och ta emot information och order genom den.
Valet föll på Axamo,
Jönköpings Flygplats. Nu är det fina med just motorseglare att de kan flygas
som ett motorplan och motorflygare som flyger den kan tillgodoräkna sig
flygtiden på den som på ett vanligt motorflygplan. Man kan därför flyga dem
till flygplatser som normalt trafikeras av trafikflygplan - flygfält som Axamo,
Landvetter, Säve och allt vad de heter, ställen där vanliga segelflygplan inte
är tillåtna.
Jönköpings Flygplats Axamo, vy från sydväst. |
Axamo är ingen stor flygplats i sådana sammanhang så det kändes som att det
kunde vara en lagom utmaning att prova med den. Det var det också, men inte på
det sätt som jag trott.
Vi kom iväg i alla fall,
kamraten och jag i Groben. Han var inte influgen på typen så det blev jag som
svarade för hela flygningen. Jag var van vid rutinen men följde ändå
checklistor för säkerhets skull. Jag hade varit noga med att plocka ur det
papper jag behövde ur publikationen Svenska Flygfält om Axamo så jag visste i
förväg vilka frekvenser på radion jag behövde och vilka inflygningspunkter som
gällde. Det pappret förvarade jag inom bekvämt räckhåll tillsammans med kartan.
Det blev förstås inte tal om någon som helst blindflygning eller ens nämnvärd
flygning efter kompasskurs utan det var navigering efter landmärken som gällde.
Kartan var dock bra att ha för att kunna orientera sig, särskilt när det gällde
att ha koll på gränser både geografiskt och i höjd för kontrollerat luftrum.
Första brytpunkten i
navigeringen blev att ta sig in i Axamos så kallade Terminalområde (TMA), en
luftmassa som sträckte sig från 2200 fot (ca. 650 meter) över havsytan till
Flight Level 95 (ca. 9500 ft eller 2800 m) och den inpasseringspunkten låg rakt
över Ljunga Motell vilket ligger längs med väg 47 mellan Falköping och
Jönköping någon mil söder om Mullsjö.
Vi lade oss på ett tusental
meter, bekvämt och säkert ifall något skulle hända med motorn och var snart i
närheten av Mullsjö. Vi kretsade något varv över en lägerplats vid sjön Stråken
som vi övernattat på under en kanothajk tidigare på sommaren, mindes litet,
njöt av utsikten och hade det gott i största allmänhet.
Flygningen var bra och strax
innan Stråken hade jag bytt frekvens på radion för att kunna avlyssna eventuell
radiotrafik för att få en uppfattning om det var mycket trafik till och från
Axamo eller inte, men det lät rätt lugnt. I närheten av Ljunga var det dags för
allvaret i flygningen och jag anropade Trafikledningen på Axamo.
Nu gällde det förstås att
kunna hantera radion också. Dessutom ska man ju kunna språket, det vill säga
flygets fikonspråk med beteckningar, förkortningar och allt vad det är. Det kan
till exempel komma en order från trafikledaren som säger: ”Adam Olof, klart in
i varvet via Ljunga till höger bas ett nia, bibehåll trea nolla nolla till
kontrollzon, Q N Helge nia nia tvåa. Rapportera basen”
Det vill förstås inte bara till att veta vad det betyder utan också kunna agera
på det.
Va? Ska jag förklara vad
tugget ovan betyder också till råga på allt? Ok då. Trafikledaren på Jönköpings
flygplats ger Groben, vars sista två bokstäver i registreringsbeteckningen är
AO tillstånd att flyga direkt in till en av färdlinjerna i landingsvarvet efter
att ha passerat in i TMA:t via Ljunga. Man använder vanligen bara de två sista
bokstäverna i beteckningen under samtalets gång. Hela beteckningen har man läst
upp vid första anropet och sedan kortar man det för att spara tid.
Trafikledaren ger mig färdtillstånd till den linje som ligger 90 grader i
förhållande till banan vilken i sin tur ligger i riktning 190 grader, i dagligt
tal refererar man till start och landning i den riktningen som bana 19. Han
avser att planet ska flyga i ett landningsvarv där man gör högersvängar. Planet
får order att passera in i TMA:t via Ljunga och hålla sig på 300 meters höjd
fram till kontrollzonen, för att sedan sjunka ner till baslinjen som i Groben
hamnar på ett hundratal meters höjd. Han ger också rätt lufttryck över havet
vilket jag ställer in på höjdmätaren. Eftersom trycket säkerligen har ändrat
sig sedan starten fån Falköping vill det till att jag ligger på rätt höjd,
särskilt om det är andra flygplan i luftrummet. Slutligen får jag order att
rapportera via radion när jag kommer till baslinjen.
Med en sådan omfattande
förklaring på några få ord, är det inte konstigt att man skapat det här
flygspråket för att spara tid.
Jag flög riktigt bra och
inflygningen mot flygplatsen gick hur bra som helst. Självförtroendet ökade
något. Vi flög igenom TMA:t och in i Kontrollzonen som omger flygplatsen från
markhöjd och upp till TMA:ts undersida. Det dröjde inte länge förrän jag satte
ner Groben i en nära nog perfekt trepunktslandning. Jag kände mig rätt nöjd med
mig själv när jag svängde av banan och in på taxibanan. Det skulle jag inte ha varit
för nu gick i stort sett allt åt pipan.
Återigen, precis som under
flygningen till Visingsö som jag tidigare berättat om, hade jag missat en
detalj i Svenska Flygfält – var man parkerar ett flygplan på Axamo Flygplats! Det
fanns inte tid att stanna mitt på taxibanan och läsa på så ungefär följande
instruktion kommer från Trafikledaren: ”…Fortsätt taxa framåt…. Lite till…
Sväng nittio grader höger…. Rulla framåt… Stopp – nu kan du slå av motorn för
nu har du parkerat!”.
Jag kände mig minst sagt generad när jag tackade Trafikledaren för hjälpen. Nåväl, nog med pinsamheter, nu tänkte vi oss till Flygplatsens restaurang för att få i oss lite lunch.
Jag kände mig minst sagt generad när jag tackade Trafikledaren för hjälpen. Nåväl, nog med pinsamheter, nu tänkte vi oss till Flygplatsens restaurang för att få i oss lite lunch.
Vi hade fått parkera en bit
bort från trafikflygets ”platta” och mycket riktigt stod en av SAS Boeing 737:or
parkerade utanför terminalen. Vi såg till att Groben stod säkert och traskade
iväg till terminalen.
Jaha, genast dök nästa
problem upp. Vi kunde inte ta oss in i den! Till slut visade ett par tjänstemän
på resgodsavdelningen oss rätt och vi kom in genom en luftsluss i närheten av
SAS maskinen.
Vi kände oss rätt
malplacerade när vi kom in i byggnaden, men stolta över det. Folk som vi mötte var
uppklädda som folk gärna är när de ska ut och resa. Personal bar uniform
förstås och de piloter vi mötte bar förstås skärmmössa och en massa galoner. Vi
för vår del var klädda i slitna jeans, skinnjackor och solbrillor. Vi kände oss
som riktiga gräsrotsflygare och såg ut som det också, vilket ingen av de vi
mötte lade märke till förstås.
Vi gick en rundtur för att titta på terminalen och för att känna igen oss litet
från tidigare besök innan vi parkerade oss i restaurangen och åt vår lunch. Vi
tog tid på oss men till slut tyckte vi att det var dags att stiga till väders
igen och gick tillbaka till den luftsluss vi kommit in genom.
Låt mig beskriva scenen som
mötte oss där. Där var en hall, stor som yvå vardagsrum ungefär, med fönster
som utgjorde väggen ut mot ”plattan”. Vid sidan om hallen låg den luftsluss
genom vilken vi skulle ta oss ut.
Hallen var fylld av en grupp människor. Vi förstod att de var där för att vinka
av sina nära och kära som tydligen gått ombord på SAS planet som stod kvar
utanför. Alla hade ögonen på detta och man anade en förväntan i luften och att
de säkert tänkte vänta till det startade. Spännande värre.
En bra bit åt sidan stod en tankbil parkerad och bakom den skymtade fenan på
Groben. Vi visste förstås var hon stod men någon annan lade knappast märke till
henne.
Jag tänkte inte närmare på
detta utan ringde på den snabbtelefon som satt vid luftslussen, presenterade
mig och förklarade att vi ville komma ut till vårt flygplan. Motfrågan kom
genast: ”Har du certifikat?”
Va’ katten tänkte jag, driver karln med mig? Jag hade ju inte på plattan att göra annars och än mindre någon anledning att ringa på den där telefonen. Jag svarar därför lite svävande och med ett stänk av galghumor i rösten att det hade jag haft när jag flög dit i alla fall. Svaret blev ett klick följt av tystnad. Dörren förblev låst.
Va’ katten tänkte jag, driver karln med mig? Jag hade ju inte på plattan att göra annars och än mindre någon anledning att ringa på den där telefonen. Jag svarar därför lite svävande och med ett stänk av galghumor i rösten att det hade jag haft när jag flög dit i alla fall. Svaret blev ett klick följt av tystnad. Dörren förblev låst.
En Boeing 737 tillhörande SAS |
Under tiden hade en
gentleman i gruppen med ”av-vinkare” börjat prata med min kamrat. Jag hade
lyssnat med ett halvt öra men varit upptagen av mitt men jag förstod att det
här var en gosse som minsann visste hur man skulle bära sig åt på en flygplats,
jojomän! Jag brydde mig inte om honom men rådet att kontakta informationen lät
inte helt fel så vi traskade iväg dit.
Väl där får jag veta att det
förutom snabbtelefonen vid luftslussen också finns en optisk läsare på vilken
man ska lägga sitt certifikat för att visa att man faktiskt är pilot och kan
tillåtas gå ut på ”plattan”. Med så mycket folk i rörelse på Flygplatsen som
varken är personal eller piloter var det lätt att förstå det kloka med det. Jag
förklarade mitt misstag och vi skrattade gott tillsammans åt det innan vi gick
tillbaka.
Scenen är det samma när vi
kommer tillbaka till luftslussen – flocken med besserwissern, 737:an utanför,
tankbilden och den dolda Groben bakom. Jag anropar via snabbtelefonen samtidigt
som herr Van-på-Flygplatsen börjar med sina goda råd igen. Precis som dörren
går upp hör jag honom hojta: ”Nu får ni sno er på annars missar ni planet”.
Nu gick det upp ett litet ljus för mig och jag insåg att den här karln faktiskt
försökte säga något till mig. Samtidigt som dörren öppnas, tittar jag upp från
telefonen och svarar till synes lätt förvirrat: ”Det är ingen fara, det är jag
som flyger det!”
Han tappade bokstavligt
hakan, något jag inte sett hända förut och bara stirrade på mig med öppen mun.
Jag blev lite förbryllad över detta men tänkte inte mer på det utan skyndade
mig ut genom dörren som jag nu äntligen fått öppen.
En bit ute på plattan förstod jag med ens… Det enda plan han kunde se var SAS planet,
på vilket säkert en av hans anhöriga just klivit ombord och blotta tanken på
att det skulle flygas av någon så uppenbart förvirrad och därtill klädd som jag,
måste tett sig vansinnigt för att säga det minsta! Stackars man – jag undrar om
han någonsin hämtade sig. Kanske förstod han sammanhanget när han såg en liten
Grob 109:a taxa ut efter den i jämförelse gigantiska 737:an…
Väl ute på banan gick åter
allt som det skulle. Det var tydligen bara på marken som jag gjorde bort mig, väl uppe i luften klarade jag mig bättre. Det sägs ju att - en gås på marken blir som en örn bara den kommer upp i luften - och det verkade onekligen som om det stämmer. Vi fick en härlig flygning, ut genom TMA:t och flög vidare norrut längs Vätterns strand ända upp till Hjo innan vi flög hem igen. Det var
tydligen bara på marken som det gick åt pipan den här dagen.
En minnesvärd händelse
inträffade när vi stod på taxibanan och väntade på vår tur att starta.
Plötsligt kommer två Viggenplan dundrande i hög fart längs startbanan,
uppenbarligen efter ett övningsanfall mot flygplatsen. Kanske hade de just
simulerat fällning av ett par bomber för att slå ut banan innan de försvann på
låg höjd. Det var en rätt häftig syn och vi kunde höra deras motorer trots
oväsendet från vår egen.
Det var en nyttig erfarenhet
den där flygningen till Axamo, men det jag kommer ihåg mest är inte min första
flygning i kontrollerat luftrum utan den där stackaren som trodde att jag
tänkte spaka en 737:a!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar