EU – ett vackert projekt som schabblas bort?

Temat för det här inlägget är att om vi inte lär av historien finns alltid risken att vi upprepar den.

Det pratas mycket om EU och både nationalistiska och isolationistiska krafter är uttalade motståndare till det. Under hösten tycks dessa ha fått vatten på sin kvarn även om de varit förvånansvärt tysta. Vi får se hur flera stater levt över sina tillgångar på ett sätt som på sikt riskerar att äventyra Euron och i förlängningen hela EU. Det är ett drama av rang som vi ser nu och ett som jag hoppas få se ett lyckligt slut på. Ett lyckligt slut för mig är ett EU som består.

Hur kan jag som svensk och lite av lokalpatriot betrakta EU som något vackert? Det borde ju rimligen strida mot mina intressen? Inget kunde vara mera fel.
Jag tror, för att citera Churchill, att för att förstå vart vi är på väg måste vi veta var vi kommer ifrån. En tillbakablick är på sin plats.

Bakgrunden

För att förstå detta får man gå långt tillbaka men låt oss nöja oss med hundra år och läget i Europa då. Vi ser hur i det läget flera stormakter växer fram, främst i form av staterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike-Ungern. Rivaliteten mellan dem ifråga om imperialism och handel är det som i förlängningen leder fram till det första världskriget.

Många trodde på en bestående fred efter 1918 men freden i Versailles ett år senare lade istället grunden för nästa krig och det gjorde man så duktigt att en del historiker numera väljer att betrakta mellankrigstiden bara som ett vapenstillestånd i en konflikt som egentligen varade 1914 – 1945. Nå, det där kan man förstås ha åsikter om även om det onekligen ligger en del i det.
Ett anmärkningsvärt misstag man begår i Versaillesfreden de orimliga krav som ställs på Tyskland. Segrarmakterna valde som bekant att hålla Tyskland ensamt ansvariga för kriget emedan andra menar att det snarare berodde på maktbalansens sammanbrott före kriget.
Kraven syftade förstås till att förhindra Tyskland från att föra krig i framtiden vilket man i och för sig väl kan förstå. Problemet blev bara att det drog med sig sådana konsekvenser för handel och utveckling att landet föll ner i en djup ekonomisk misär, något som depressionen i början på 30-talet knappast gjorde bättre. Man kan förstå att tyskarna kände sig både hunsade och trampade på vid den här tiden.

Idag borde vi veta bättre – även om man kan tvivla på det ibland. Trampa på och tryck ner någon tillräckligt mycket så blir följden förr eller senare att den utsatte reser sig och slår tillbaka på något sätt. Det gäller i konflikter mellan enskilda och det gäller definitivt ifråga om stater.
Försöker man sätta sig in i läget i Tyskland i början på 30-talet och försöker se läget med den tidens ögon, är det lätt att förstå att en sådan som Hitler vinner gehör för sina åsikter. Lever man i en stat där inflationen är så vansinnig att man behöver en hel skottkärra med pengar för att köpa en limpa bröd så är det lätt att förstå först viljan att komma ur en sådan ekonomisk situation och känslan av orättvisa. I förlängningen är det inte underligt att längtan efter revansch eller upprättelse växer fram. .
De flesta är nog överens idag om att Versaillesfreden var den verkliga orsaken till att andra världskriget bröt ut. Nazisterna förmådde att profitera på sitt lands olycka och utnyttjade missnöjet för att tillskansa sig makten och det som följer känner vi till alltför väl. Det är inte första gången något sådant händer och tyvärr knappast den sista heller. Diktatorer har alltid förstått att slita åt sig makten ur kaos.
Märk väl - det skulle kunna hända här om vi missköter vårt land tillräckligt mycket, eller påverkas av omvärlden på fel sätt även om det knappast är troligt i skrivandets stund.

Misstagen i början på förra seklet gav oss två världskrig inom loppet av 50 år med ofattbart lidande som följd. 20 miljoner dör som följd av första världskriget och 50-65 miljoner som följd av andra världskriget.

Freden

I efterhand står det klart att ingen vinner på en fred som bygger på förtryck av den besegrade. Istället vinner alla på att man hjälps åt att bygga en fred som gäller för alla inblandade. Förutsättningen för detta är en balans både ifråga om makt och ifråga om handel. Ser man med det till att folk har en dräglig levnadsnivå och välfärd så eliminerar man risken för konflikter. Därför ligger det i varje lands intresse att vidmakthålla en sund ekonomi som grund för att den egna befolkningen ska ha det så bra som möjligt, något som dock aldrig får ske på andra länders bekostnad.  

Fritt översatt – se till att folk kan äta sig mätta och har det bra, så är de inte särskilt pigga på att slåss. Förenklat förstås för det förklarar knappas vår tids huliganer som alla lever i samhällen där man knappast behöver svälta… men du förstår andemeningen i vad jag vill säga.

Faktum är att detta gäller mer än bara förhållandet mellan stater. Det gäller i hög grad ett lands inre förhållanden också. I en stat där fattigdom breder ut sig, i synnerhet om befolkningen tidigare haft det bättre, finns risken att social oro uppstår. Vi har ett visst skydd mot detta genom att ha ett välfärdssystem.
Självklart kommer klyftor alltid att finnas i ett samhälle, det är det svårt att skydda sig mot, men håller man dessa på en rimlig nivå bidrar det till att bevara lugnet. Det faktum att vi lever i en utvecklad välfärdsstat ,i alla fall än så länge, och har en någorlunda låg kriminalitet säger ett och annat.

Europeiska Unionen

Wikipedia: Kol-Stål Unionen

I den andan, den att bevara freden alltså, växer den så kallade Kol-Stålunionen fram som från början handlar om tillgångarna i Ruhrområdet. Efterhand växer detta till det EU som vi känner idag.

I debatten i Sverige glömmer man gärna att EU inte bara handlar om valutor och handel utan ytterst handlar om freden i ett Europa vilket har sett så många vidriga krig genom århundradena för att till slut kulminera i 1900-talets båda världskrig. För mig är det en självklarhet att Sverige med sin förmåga att hålla fred är en del av detta, om så bara av den orsaken.

Wikipedia: Medlemmar o potentiella
medlemmar i EU

Man skulle kunna påstå att EU på sitt sätt strävar efter en optimering av det svenska begreppet Lagom, alltså efter en balans mellan stater, i syfte att bevara tillväxt, välfärd och trygghet för flera länders medborgare, något som alla inblandade tjänar på.

Det vi ser idag är sorgligt nog hur flera länder rubbar den här balansen genom att leva över sina tillgångar och en rubbad balans är alltid farligt i Europa, det är historien bara alltför full av exempel på. Visst kan man skylla på enskilda kapitalister, på banker och andra men ytterst är det ändå ett politikeransvar att vidmakthålla denna balans och det är följaktligen där ansvaret också ligger. Nationell egoism på andra länders bekostnad ledde fram till 1900-talets katastrofer och skulle kunna göra det igen. Även om det verkar vara en osannolik konsekvens i det här läget, måste man alltid komma ihåg att vägen till katastrof börjar någonstans...

Det vore både tragiskt och farligt om EU tar alltför mycket stryk av det som händer nu. Vad staters sammanbrott kan leda till såg vi alltför tydligt på Balkan i början på 1990-talet, även om det säkert fanns anledningar som är fjärran från den problematik EU har att tas med idag. Det är dock lite av ett ödes ironi att just det området än en gång hamnade i fokus som följd av ett makt sammanbrott med tanke på att det var just där som de första skotten i första världskriget föll. Det vill till att man ser likheten och tar varning av den.

Jag vill inte framstå som någon domedagsprofet med det här, men lär vi inte av historien är risken stor att vi en dag upprepar den.

EU är kanske inte den bästa lösningen på freden och det finns säkert lösningar som är bättre. Jag väljer att inte lägga några värderingar i det, men det är den lösningen vi har och den vi har att förvalta. Därför hoppas jag också på den Europeiska gemenskapen och i förlängningen på ett Europa som förblir i fred.

Kommunen och arbetslösheten

Arbetslöshet… tvi vilket elände att hamna i!

Kan inte låta bli att fundera över vad man gör åt det. Arbetsförmedling och åtgärder i all ära men jag tycker nog att man från kommunens sida borde göra mer.

Jaha tänker någon säkert. Här har vi en äkta gråsosse som vill skylla arbetslösheten på samhället och kräver åtgärder istället för jobb. Inget kunde vara mera fel.

Förändringsarbete är en slags andra natur hos mig och så har det alltid varit. Sedan jag gått en yrkesutbildning till Logistikutvecklare har jag dessutom fått ord att sätta på vad jag alltid vetat. Jag kan sammanfatta det jag drivs av i två punkter:

• Det handlar inte om att göra saker rätt, man måste fråga sig om man gör rätt saker!
• Man ska tänka och sträva efter Lean Production, undvika onödigt slöseri och sträva efter ständiga förbättringar!

För mig vore det en självklarhet för en kommun att ha ett team på heltid som jobbar med sådana frågor med hela kommunens verksamhet i syfte att hålla kostnader och processer så effektiva som möjligt. Målet är förstås tvåfaldigt - att se till att säkerställa kvalitet och samtidigt se till att skattebetalarnas pengar används på bästa tänkbara sätt. Ett par sådana gubbar jobbar lätt in sin egen kostnad. Mycket märkligt att man inte jobbar på det viset. Mig veterligen gör man inte det i vår kommun i alla fall.

Låt mig visa på ett område som man kan göra en avgörande insats på - arbetslösheten.

Det pratas mycket om utanförskap när det gäller arbetslösa och ofta kopplas det ihop med långtidsarbetslöshet, sjukskrivningar och andra hinder för att arbeta. Jag tror att våra politiker, även om de har rätt i sak, fokuserar fel i detta för det omfattar mer än bara specifika grupper av arbetslösa, det omfattar alla som är det. Utanförskapet börjar i det ögonblicket man blir arbetslös och ökar sedan proportionellt mot den tid man är utan arbete.
Tro mig - det är hemskt att vara arbetslös. Man känner sig bortslösad, oönskad, som en belastning och allmänt värdelös. Jag vet vad det innebär för när detta skrivs är jag just arbetslös...

Det pågår ett ständigt slöseri i vårt samhälle. Vi har ett antal arbetslösa som tillsammans besitter en gigantisk bank av kunskap och yrkeserfarenhet - dessa slösas bort i arbetslöshet till absolut ingen nytta. Detta är definitvt ett exempel på ett område där man inte gör rätt saker. Alla de här människorna är en resurs och det borde ligga i kommunernas intresse att få ut dem i arbete så fort som möjligt.

Visst, man har sitt Lärcenter och man gör ett gigantiskt långsiktigt arbete för att få hit flera företag, men det hjälper inte som befinner sig i arbetslöshetens utanförskap i detta nu - och det är just detta man kan ändra på, om än bara för en tid. Det intressanta för de arbetslösa är inte vilka jobb det kanske finns om 10 år utan de man kan söka idag.

Varje kommun borde därför se till att en del arbeten i den egna verksamheten, arbeten av sådant slag att det inte kräver tre år på högskola, är vikta för just arbetslösa. Tanken är att det är tidsbegränsade arbeten som är till för att den arbetslöse ska komma ur sitt utanförskap om så bara för en tid och få uppleva gemenskapen på en arbetsplats igen. Tanken är att ge individen ett andrum i det trauma som arbetslöheten är, styrka att orka kämpa vidare i sin vilja att få ett riktigt jobb.

Naturligtvis är sådana arbeten begränsade, det säger sig självt, men med visstidsanställningar, säg tre till sex månader åt gången, kan fler dela på ett och samma arbete. Märk väl, jag är inte ute efter att dölja arbetslösheten, statistik är inte särskilt intressant i det här sammanhanget. Den sortens politik ska vi inte tillbaka till. Vad det handlar om är hur den arbetslöse mår och hur man kan få individen att må bättre samtidigt som han eller hon får chansen att visa sin vilja till arbete. Givetvis ska ett sådant här arbete betraktas som en fullvärdig merit för den enskilde samtidigt som det ses som en fördel av att ha deltagit i ett dylikt projekt.

Det kan bli mera

Jag har aldrig varit någon anhängare av att sälja ut statliga företag utan anser att en blandekonomi är att föredra när man bor i ett land som vårt med en stor yta med få invånare och därmed en liten inhemsk marknad. Det kan nämnas som jämförelse att vi i Sverige har ca. 20 invånare per kvadratkilometer jämfört med Danmarks knappa 125 eller Tysklands 233.

Det är inte konstigt att vi har ett högt skattetryck här när vi är få som gemensamt ska betala för en omfattande infrastruktur. Därför känns det som att man försöker göra besparingar in absurdum när man hela tiden säljer ut företag, särskilt sådana som går bra. Viktigt för ideologin måhända men var man ser ekonomin i det är mer än jag förstår.  

Då är det bättre att behålla en del av de där, gärna med vinstkrav för att i förlängningen hålla skattetrycket i schack. Jag kan inte se något fel i att exv. en kommun tjänar pengar på ett företag som samtidigt bidrar till den infrastruktur som behövs, självklart utan att ge avkall på den kvalitet som eftersträvas. Ett exempel på hur det inte ska gå till är förstås den senaste tidens skandal med vårdföretaget Carema. Varför skulle inte kommunerna klara av att driva vården minst lika bra som dom? Man har gjort det förut och har man det i den egna verksamheten ökar också möjligheten att säkerställa kvaliteten.

Genom att ha företag av det här slaget kvar i sin verksamhet får man också möjligheten att i omgångar sysselsätta så många arbetslösa som möjligt och underlättar därmed för deras resa mot ett jobb som består. På det här sättet bidrar man till att minska utanförskapet och vem vill väl inte bo i en kommun som tar hand om sina invånare på det viset? Det är också helt i linje med Citta Slow eftersom den press och stress som vi arbetslösa upplever inte är det.

Det råder kris i vårt land när det gäller arbetsmarknaden och ännu värre är det ute i Europa - och värre riskerar det att bli. Det är nog ingen som är så naiv att han tror att vi kan ha en nollvision ifråga om arbetslöshet men innan vi hamnar på en rimlig nivå är tillståndet att betrakta som kris.
Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida man följer en socialistisk eller borgelig ideologi. Dessa har sin tid i valrörelser, debatter och annat men mellan dessa kvittar det med sådant trams, då gäller det att ha fokus på målet och i tider av kris får man helt enkelt slänga ideologin åt sidan och ersätta dem med en enda.

Den ideologin kallas Sunt Förnuft och är trevligt nog politiskt obunden.

En rimligare idé. Falköping - Cykelkommunen

Vem av oss har väl inte varit i Skagen? Härliga nordligaste Danmark där två hav möts vid Grenen och man ser vågorna slå mot varandra, där man faktiskt vadande kan stå med en fot i varje hav. Härligt.

En sak slog mig när jag var där. Vi tog oss dit med tåg, färja och tåg och i den ordningen. Väl framme i Skagen hyrde vi cyklar och hade inga som helst svårigheter att ta oss dit vi ville. En tanke, lika given som självklar föddes där och då - "nåt sånt här borde vi ha hemma!"


Tja varför inte? Det vore väl ett härligt sätt att locka folk till Falköping?

Ta tåget hit, i anslutning till stationen finns uthyrning av cyklar och sedan har man hela härliga Falbygden under tramporna.Här finns ju möjligheter vetja! Tänk bara vilket vackert landskap vi har i kommunen och i närliggande kommuner och vilken lycka det är att få uppleva det från cykelsadeln.

Tänk att ta en tur runt Karleby och Ålleberg med en fikakorg eller en dagstur till Åsle tå. Kanske en hajk upp till Hornborgasjön tillsammans med tältet och svettas av sig lite av fläsket i backarna på billingen. Kanske lägger man hajken längs med den gamla banvallen ner till Ulricehamn. Det finns faktiskt riktigt många bra alternativ man kan sno ihop åt besökaren.

Det här vore väl något för turistnäringen och kommunen att ta tag i? Det vill ju till förstås att det finns en infrastruktur för det här där man först och främst har någon som helst kan kombinera sin befintliga verksamhet med en cykeluthyrning. Kanske driver kommunen en sådan verksamhet och skapar en massa sommarjobb åt ungdomar samtidigt - det är ju verkligen något som behövs.
Det är väl också klokt att se över det här med rastplatser längs med de naturskönare vägarna. Vill ju till att anpassa detta för både de som gör en dagsutflykt och de som tar med sig eller hyr ett tält för att vara ute en helg.

Framför allt vill det till att vi inser att vi har en hemtrakt som är värd att besökas. En av de verkliga styrkorna är som bekant vår historia i kombination med vår natur - definitivt något som man med fördel upplever från cykelsadeln.

Har vi både infrastruktur och viljan på plats är målgruppen det minsta problemet. I första han vänder man sig förstås till de som tar sig till Falköping på annat sätt än med eget fordon, i första hand de som kommer med tåg, även om bussresor kan vara intressanta.
Vi ligger precis lagom långt bort från Sveriges andra stad för att vara intressanta som resmål för en dagsutflykt. Vi ligger lagom långt bort från Stockholm för att vara intressanta för en cykelupplevelse med en eller flera övernattningar, liksom för regionen Malmö / Köbenhavn.
Bara dessa målgrupper tar ett tag att beta av innan det är dags att tänka ett steg längre.

Det här är ett exempel på hur man kan sätta Falköping på kartan, i det här fallet den som används av cyklister, men det torde väl ligga helt i linje med tankarna om Citta Slow. Det finns så många och härliga möjligheter med vår stad, mycket som väntar på att utvecklas - bara vi själva vill det.

En vild idé - Falköping Air Park

Hur kan man få Falköping att växa? Det är en fråga som jag ständigt grunnar över.
Varför då? Har jag för lite att göra? Börjar jag bli senil i förtid, eller är jag bara allmänt tokig?

Är det rentav så att jag älskar min hemstad och helt enkelt vill se den blomstra?
Visst är det så. Jag älskar Falköping, människorna som bor där, landskapet runtomkring och alla möjligheter som finns här.
Snacka om en oslipad diamant alltså! När man börjar gnugga lite på ytan så ser man allt som skulle kunna gå att göra för att dra både folk och företag till vår stad - den ena idén vansinnigare än den andra förstås... men det är ju gärna så med oss entusiaster. På 100 idéer och mer eller mindre galna infall får man vara glad om några få går att göra något av...

Låt oss ta en av dessa idéer som säkert vid första påseende verkar helt tokig men är den det egentligen? Döm själv.

Falköping Air Park

Vad katten är en Air Park för något då? Som alla storvulna eller storslagna fenomen så kommer det från USA förstås.
En Air Park är helt enkelt ett flygsamhälle där den normala infrastrukturen med vägar kompletteras med taxibanor och där varje tomt har sin egna hangar med familjens egna flygplan.

Ett utmärkt exemel är Leeward Air Ranch  i Florida, fotot nedan är från deras hemsida. Det finns f ö åtskilliga sådana här Air Parks i USA och några i Europa.

Faktum är att det faktiskt finns ett i Sverige också, nämligen Siljan Air Park  Foto nedan från Google Earth

Skulle detta kunna vara något för Falköping? Absolut! Vi har ett av Sveriges mest attraktivt belägna flygfält, om inte det attraktivaste. Det är bara märkligt att vare sig kommun eller näringsliv tycks ha insett möjligheterna med det.
Jag menar, vilka flygplatser av den här storleken ligger på gångavstånd från såväl centrum som järnvägsstation? Perfekt för den som vill ta tåget till Falköping, få en härlig promenad på ett par kilometer för att sedan kunna koppla av i ett segelflygplan över en trakt där termiken står som spön i himlavalvet, njuta ett par timmar innan man tar tåget hem igen!

Sedan kommer ju frågan förstås naturligt - varför åka hem överhuvudtaget? Varför Göteborgare borde flytta hit har jag redan redogjort för i ett annat inlägg här, men här är ett extra argument för flygande göteborgare.
Varför förresten bosätta sig i stan överhuvudtaget när det skulle kunna se ut så här:

Just det! Falköping Air Park med taxibana från banändan direkt fram till den egna hangaren på någon av alla tomter man anlagt. Kan man i Siljan så kan väl vi!

Här kan man verkligen snacka om att "Sky is the limit"... ända tills man ser ut och kommer på att vi har rätt låga moln och rätt ofta. Nå, det är en härlig tanke i alla fall.

Naturligtvis är en sådan här idé rätt högtflygande, kanske rentav på sådan höjd att man börjar lida av hypoxi. Genomförbar eller inte så är det ändå viktigt att våga tänka tanken för all verksamhet har ändå börjat med att någon har vidgat sina vyer och sett en vision och en möjlighet och haft modet att agera på den. Kanske är det som är den egentliga behållningen av den här idén.

Janne filosoferar... Lagom

Ordet Lagom - står för Balans och därmed något positivt. Den åsikten kommer från den nye amerikanske ambassadören i en intervju i TV4 den 3:e december.

Detta ord som säkert många anser som det optimala av svensk tråkighet, är kanske när allt kommer till kritan något helt annat istället. Spännande!

Har inte tänkt på det ur den vinkeln förut, på att urtråkiga lagom i själva verket handlar om balans. Kanske är det tvärtom så att lagom med sin strävan efter balans istället sätter fingret på den svenska mentaliteten, på folksjälen rentav.
Är det detta Lagom som gör oss Svenskar till vad vi är? Är det rentav därför vi lyckas hålla fred där andra misslyckas? Är det därför som Sveriges ekonomi är bland de bästa i världen, för att vi ser till att ha lagom stora utgifter? Är det för denna försiktighet som vi undviker äventyr som Euro och Nato?

Är det därför jag.... jag kan ställa frågor om precis vad som helst i det här inlägget och ändå landa på svaret Lagom?

Nej, Lagom är nog inte så himla tråkigt i alla fall. Kanske är det dags för media drakar som Aftonbladet som håller på med sin vansinniga kampanj om att man "gillar olika" som dyrkar skillnader, att istället dra igång en kampanj med devisen "Vi gillar Lagom" - eller det kanske passar en tidning som Expressen bättre?
Vad Aftonbladet verkade missa i sin kampanj är att det inte är olikheterna som binder oss samman som folk utan likheterna. Därför ska vi förstås välkomna det som är olikt och främmande, fast bara Lagom mycket...
Det är kanske som det gamla ordspråket säger - "För mycket skämmer allt".

Paradoxalt nog blir jag nog ändå tvungen att undvika att skriva lagom provocerande i den här bloggen för vem har lust att läsa något som bara är lagom provocerande?
Samtidigt... det är dumt att bli FÖR provocerande...
Suck... än en gång landar jag på slutsatsen att lagom nog i alla fall är bäst!

Bostadsbrist i Göteborg? Flytta till Falköping!

Hör på Västnytt imorse att det råder bostadsbrist i Göteborg, den här gången för unga. Det gäller visst i hela landet förresten enligt riksnyheterna.

Det där får man höra i olika varianter lite då och då, alltså att det är bostadsbrist för den eller den gruppen. Lösningen på detta är enkel - flytta till Falköping (eller till någon annan av orterna längs stambanan).

Vad det handlar om är avstånd, antingen geografiskt eller i tid. I en storstadsregion tänker man på resor som pendling till arbete och dylikt i tid, alltså hur lång tid tar det att ta sig hit eller dit. Ofta tar det lång tid att resa kollektivt. En anhörig som bodde Stockholm i flera år hade exempelvis en resa på ca. 40 min för att ta sig en till arbetet som låg 15 km bort.
Ska jag jobba i ett samhälle som ligger på samma avstånd från hemmet i mina trakter pratar vi om maximalt halva tiden och när man pratar om det refererar man till avstånd istället för tid. Man säger alltså inte att man har 20 min till jobbet, man säger att man har 15 km dit.

Jag bodde i Falköping några år i slutet på 90-talet, ganska nära järnvägsstationen. Ett par av mina grannar hade tidigare bott någonstans nere på Onsala halvön utanför Kungsbacka. De jobbade båda i centrala Göteborg. Så flyttade de till Falköping och upptäckte att de hade 15 min kortare restid med tåget till jobbet jämfört med bilen tidigare och detta per enkel resa. Med de boendekostnader vi har häruppe var det inte bara en halvtimmas tidsvinst per dag utan en rejäl ekonomisk vinst också.

Lösningen på bostadsbristen då? Flytta till Falköping. Blir inte bättre än så. Nära till stationen, en dryg timmas resa till Götet och rejält mycket billigare boende. Dessutom... Livskvaliteten! Det är 'longt å gôtt' bland oss västgötar här uppe - bara man nu förstår att uppskatta det vi har här förstås.

Tycker att kommunen borde satsa rejält på att göra propaganda därnere för att bo i Falköping. Vi mår bara bra av att folk flyttar hit - dels behöver vi skatteintäkterna men gärna också den ökade inhemska marknad som mer folk innebär.
Jag menar, det är väl inte konstigt att allt tycks hamna i Skövde? Vi är för få helt enkelt.
Borde inte folk flytta till Skövde då istället? Nej, med de extra 18 minuterna med tåg ligger det lite för långt bort - om man inte åker X2000 förstås men då kostar det istället. Bättre då med Falköping som har rimlig restid och rimliga priser (detta gäller förstås för orterna närmare Götet också, men det ska jag inte skriva om här).

Det torde ligga i kommunens intresse att folk flyttar hit och man borde jobba för det. Idag verkar det som att fokus ligger på att dra hit företag och det är förstås utmärkt. Man ska inte underskatta det jobb som herrar Bigsten o co utför, men det verkar som att en eventuell befolkningsökning handlar om en konsekvens av ökat företagande istället för tvärtom (när vi inte snackar om att dra hit fler invandrare genom migrationsverket förstås).
De här båda borde vara mera i symbios med varandra - alltså att man arbetar både för att dra hit företag och för att få folk att bosätta sig här.

Mitt budskap med den här texten är med andra ord enkel. Se till att locka folk från andra kommuner att utvandra till Falköping och bosätta sig här.

Janne filosoferar... Det finns inga svordomar.

"Det finns ingen tid!"

Yttrandet får mig att haja till och jag tittar förundrat på den äldre kollegan på SJ. Uppmuntrad fortsätter han:

"Det där är bara något som vi skapat för att hålla ordning på händelse utveckling, för att få en struktur, men om du tänker efter - det finns egentligen ingen tid."

Han fortsätter att lägga fram sina argument och får mig att fundera, för han är faktiskt övertygande - och jag är fortfarande ung och kanske lätt att påverka. I alla fall inspirerar han mig att ifrågasätta, att fundera... egentligen precis som jag alltid gjort... fast lite uppmuntran skadar ju aldrig.

Jag var religiös och Pingstvän vid den här tiden, fast det märktes egentligen inte på mig (idag är jag kristen och Missionsförbundare). Jag svär till emmellanåt, jag tar en sup eller två i goda vänners lag och jag låg med frun innan vi gifte oss! Nå, hycklarna kan hålla på med sånt där - men för de som gör det av äkta övertygelse lyfter jag villigt på hatten för - de är värda all respekt.

Det jag inte kan med är alla de som utger sig för att vara något de i själva verket inte är. Det är inte bara hyckleri - det är rentav falskt. De här träskallarna hittar man sorgligt nog i alla församlingar och det är om dessa som Paulus skriver att "för er skull smädas guds namn bland hedningarna".

Jag påstår att jag var 'religiös' vid den tiden. Med det menar jag att jag var troende med all den naiva entusiasm som man bara hittar hos unga nyfrälsta - du vet, den där sorten som tror att de kan frälsa hela världen och är korkade nog att försöka. Jag var sådan i alla fall.

Bäst att jag skriver också att äkta kristna, Pingstvänner, Missionare eller vad de än kallar sig, är folk som jag har den största respekt för. Hycklarna däremot... tja, med sin dom över andra dömer de sig själva så de är just inget problem...

Ett bud man gärna framhöll bland ungdomarna i Pingstkyrkan var budet "Du skall icke svära".

"Fasen också" tänkte jag, "det är nog bäst att man håller sig till det där..."

Med min förmåga att hamna i knepiga diskussioner, kunde jag förstås inte hålla käften utan snackade om det på jobbet och efterhand växte en övertygelse fram: "Det finns inga svordomar!"

"Förbaskat också, vad gör jag nu då?" kom tanken förstås. Det är svårare att ändra Pingsvänners inställning än att lära gamla hundar sitta - och idag begriper jag bättre än att ens försöka. Dessutom kom jag ihåg att jag ju var ny i deras sammanhang, utan föräldrar med en ställning i den interna sociala hierarki de aldrig skulle erkänna att de har, en som ska lära sig vad som gäller och inte tänka för mycket själv. Snacka om att vara bonden på shackbrädet.

Hur som helst så tyckte jag ändå att jag borde skaffa bevis på det - så varsågod, här är det:

Skärmdump från Google Earth

Öster om Trondheim i Norge, strax söder om flygfältet vid Stjördal, ligger en liten hållplats längs järnvägen med ortsnamnet Hell.
Frågeställningen som följer på den kunskapen är rätt logisk.
- Hur i all världen skulle jag kunna sälja en tågresa dit till någon som är engelskspråkig? Jag menar, vad säger man? Kanske något i stil med: "Yes sir, you can go straight to hell! You only have to change train in Storlien!"
Problematiken är rätt uppenbar. Det ord som för engelsmannen står för det värsta och mest hemska man kan föreställa sig - ett brinnande helvete där de som dömts på den yttersta dagen kommer att brinna i evighet - står på en och samma gång för allt som är gott i livet för den som bor i orten Hell, för kärlek, trygghet och framtidstro.
Vilka är förresten vi, eller snarare den engelskspråkige, att benämna Hell-bornas älskade hem för en svordom?
Det här är verkligen en paradox om det någonsin fanns någon. Slutsatsen kan bara bli en - Det finns inga svordomar inte i det svenska ordets betydelse i alla fall.

På väg hem från Spanien med tåg kom jag i samspråk med en tysk gentleman om det här med svordomar. En trevlig prick det där. Han reste med sin norska fru på väg hem till norge där de bodde. Han påpekade att Svenskan är ett av de få språk där 'svordomar' är relaterade till himmel och helvete, alltså i högsta grad andliga begrepp, emedan språk som tyskan och amerikansk engelska mera relaterar till kroppens nedre regioner och exkrementer. Ligger onekligen en del i det där.

En församlingsmedlem berättade i ett annat sammanhang att han varit på resa någonstans i södra Europa med sin fru, tillsammans med ett annat par. I en stad bestämde sig fruarna för att shoppa litet varpå karlarna gärna avståd och de kom överens om att vänta på en bar i närheten.

De slog sig ner vid ett bord i den här baren. Den var väl som barer är mest antar jag. Ett antal besökare, ett visst sorl fyllde rummet osv. När de suttit där ett tag kom fruarna dit efter sin shoppingrunda. Den ene av herrarna ropade då på henne och använde hennes förnamn för att visa henne var de satt någonstans.

Det blev dödstyst i baren. Han såg sig överraskat omkring och fattade just ingenting och vem hade gjort det i det läget? Han ropade ju bara på sin fru.

Någon av barens stamgäster kom dock med förklaringen. På deras språk (vet tyvärr inte vilket det var) hade han uttalat något synnerligen vulgärt.

En paradox igen. Samma ord är för den ene namnet på en älskad livskamrat och för den andre rent snusk beroende på vilket språk man använder...

En pastor jag resonerade med påpekade att budet om att inte svära snarare handlar om betydelsen av att svära en ed, alltså i bemärkelsen att man hamnar i en situation där man är edssvuren - fast han kände sig ändå tvungen att förklara för mig att man inte får svära, i svensk betydelse alltså. Jag fattade nog aldrig hur han fick ihop det där, men det märktes att han var ute på hal is för han var inte särskilt övertygande... OK pastorn - be my guest - du följer din övertygelse så följer jag min - fast i slutet av dan är jag nog ändå lika kristen som du.

Min egen slutsats blir att det inte finns några svordomar. Det vi yttrar är istället kraftuttryck och ordens betydelse har ingen annan än de vi lägger i dem. För mig är det inte värre att använda ordet "faan" än det är för en Pingstvän att använda ordet "sörjans" (var de nu har fått det ifrån)... för vi lägger förmodligen samma betydelse i det.

Eftersom jag dessutom tror på en Gud som är betydligt större än såna här småaktigheter, ger jag inte heller det hela någon större betydelse.

För mig har det faktiskt bara ett värde - det är ett utmärkt ämne att skriva en blogg om!

Not. Min argumentation om det här har förstås aldrig bitit på den som är övertygat kristen och jag tänker inte försöka övertyga någon heller, fast det är rätt kul att resonera om sådana saker när man har brist på samtalsämnen....

Likaså, orsakat av mitt sociala arv och min fostran, tycker jag det är otrevligt att höra svordomar även om det egentligen är fel av mig att tycka så.