Kommunen och arbetslösheten

Arbetslöshet… tvi vilket elände att hamna i!

Kan inte låta bli att fundera över vad man gör åt det. Arbetsförmedling och åtgärder i all ära men jag tycker nog att man från kommunens sida borde göra mer.

Jaha tänker någon säkert. Här har vi en äkta gråsosse som vill skylla arbetslösheten på samhället och kräver åtgärder istället för jobb. Inget kunde vara mera fel.

Förändringsarbete är en slags andra natur hos mig och så har det alltid varit. Sedan jag gått en yrkesutbildning till Logistikutvecklare har jag dessutom fått ord att sätta på vad jag alltid vetat. Jag kan sammanfatta det jag drivs av i två punkter:

• Det handlar inte om att göra saker rätt, man måste fråga sig om man gör rätt saker!
• Man ska tänka och sträva efter Lean Production, undvika onödigt slöseri och sträva efter ständiga förbättringar!

För mig vore det en självklarhet för en kommun att ha ett team på heltid som jobbar med sådana frågor med hela kommunens verksamhet i syfte att hålla kostnader och processer så effektiva som möjligt. Målet är förstås tvåfaldigt - att se till att säkerställa kvalitet och samtidigt se till att skattebetalarnas pengar används på bästa tänkbara sätt. Ett par sådana gubbar jobbar lätt in sin egen kostnad. Mycket märkligt att man inte jobbar på det viset. Mig veterligen gör man inte det i vår kommun i alla fall.

Låt mig visa på ett område som man kan göra en avgörande insats på - arbetslösheten.

Det pratas mycket om utanförskap när det gäller arbetslösa och ofta kopplas det ihop med långtidsarbetslöshet, sjukskrivningar och andra hinder för att arbeta. Jag tror att våra politiker, även om de har rätt i sak, fokuserar fel i detta för det omfattar mer än bara specifika grupper av arbetslösa, det omfattar alla som är det. Utanförskapet börjar i det ögonblicket man blir arbetslös och ökar sedan proportionellt mot den tid man är utan arbete.
Tro mig - det är hemskt att vara arbetslös. Man känner sig bortslösad, oönskad, som en belastning och allmänt värdelös. Jag vet vad det innebär för när detta skrivs är jag just arbetslös...

Det pågår ett ständigt slöseri i vårt samhälle. Vi har ett antal arbetslösa som tillsammans besitter en gigantisk bank av kunskap och yrkeserfarenhet - dessa slösas bort i arbetslöshet till absolut ingen nytta. Detta är definitvt ett exempel på ett område där man inte gör rätt saker. Alla de här människorna är en resurs och det borde ligga i kommunernas intresse att få ut dem i arbete så fort som möjligt.

Visst, man har sitt Lärcenter och man gör ett gigantiskt långsiktigt arbete för att få hit flera företag, men det hjälper inte som befinner sig i arbetslöshetens utanförskap i detta nu - och det är just detta man kan ändra på, om än bara för en tid. Det intressanta för de arbetslösa är inte vilka jobb det kanske finns om 10 år utan de man kan söka idag.

Varje kommun borde därför se till att en del arbeten i den egna verksamheten, arbeten av sådant slag att det inte kräver tre år på högskola, är vikta för just arbetslösa. Tanken är att det är tidsbegränsade arbeten som är till för att den arbetslöse ska komma ur sitt utanförskap om så bara för en tid och få uppleva gemenskapen på en arbetsplats igen. Tanken är att ge individen ett andrum i det trauma som arbetslöheten är, styrka att orka kämpa vidare i sin vilja att få ett riktigt jobb.

Naturligtvis är sådana arbeten begränsade, det säger sig självt, men med visstidsanställningar, säg tre till sex månader åt gången, kan fler dela på ett och samma arbete. Märk väl, jag är inte ute efter att dölja arbetslösheten, statistik är inte särskilt intressant i det här sammanhanget. Den sortens politik ska vi inte tillbaka till. Vad det handlar om är hur den arbetslöse mår och hur man kan få individen att må bättre samtidigt som han eller hon får chansen att visa sin vilja till arbete. Givetvis ska ett sådant här arbete betraktas som en fullvärdig merit för den enskilde samtidigt som det ses som en fördel av att ha deltagit i ett dylikt projekt.

Det kan bli mera

Jag har aldrig varit någon anhängare av att sälja ut statliga företag utan anser att en blandekonomi är att föredra när man bor i ett land som vårt med en stor yta med få invånare och därmed en liten inhemsk marknad. Det kan nämnas som jämförelse att vi i Sverige har ca. 20 invånare per kvadratkilometer jämfört med Danmarks knappa 125 eller Tysklands 233.

Det är inte konstigt att vi har ett högt skattetryck här när vi är få som gemensamt ska betala för en omfattande infrastruktur. Därför känns det som att man försöker göra besparingar in absurdum när man hela tiden säljer ut företag, särskilt sådana som går bra. Viktigt för ideologin måhända men var man ser ekonomin i det är mer än jag förstår.  

Då är det bättre att behålla en del av de där, gärna med vinstkrav för att i förlängningen hålla skattetrycket i schack. Jag kan inte se något fel i att exv. en kommun tjänar pengar på ett företag som samtidigt bidrar till den infrastruktur som behövs, självklart utan att ge avkall på den kvalitet som eftersträvas. Ett exempel på hur det inte ska gå till är förstås den senaste tidens skandal med vårdföretaget Carema. Varför skulle inte kommunerna klara av att driva vården minst lika bra som dom? Man har gjort det förut och har man det i den egna verksamheten ökar också möjligheten att säkerställa kvaliteten.

Genom att ha företag av det här slaget kvar i sin verksamhet får man också möjligheten att i omgångar sysselsätta så många arbetslösa som möjligt och underlättar därmed för deras resa mot ett jobb som består. På det här sättet bidrar man till att minska utanförskapet och vem vill väl inte bo i en kommun som tar hand om sina invånare på det viset? Det är också helt i linje med Citta Slow eftersom den press och stress som vi arbetslösa upplever inte är det.

Det råder kris i vårt land när det gäller arbetsmarknaden och ännu värre är det ute i Europa - och värre riskerar det att bli. Det är nog ingen som är så naiv att han tror att vi kan ha en nollvision ifråga om arbetslöshet men innan vi hamnar på en rimlig nivå är tillståndet att betrakta som kris.
Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida man följer en socialistisk eller borgelig ideologi. Dessa har sin tid i valrörelser, debatter och annat men mellan dessa kvittar det med sådant trams, då gäller det att ha fokus på målet och i tider av kris får man helt enkelt slänga ideologin åt sidan och ersätta dem med en enda.

Den ideologin kallas Sunt Förnuft och är trevligt nog politiskt obunden.