Janne filosoferar... Det finns inga svordomar.

"Det finns ingen tid!"

Yttrandet får mig att haja till och jag tittar förundrat på den äldre kollegan på SJ. Uppmuntrad fortsätter han:

"Det där är bara något som vi skapat för att hålla ordning på händelse utveckling, för att få en struktur, men om du tänker efter - det finns egentligen ingen tid."

Han fortsätter att lägga fram sina argument och får mig att fundera, för han är faktiskt övertygande - och jag är fortfarande ung och kanske lätt att påverka. I alla fall inspirerar han mig att ifrågasätta, att fundera... egentligen precis som jag alltid gjort... fast lite uppmuntran skadar ju aldrig.

Jag var religiös och Pingstvän vid den här tiden, fast det märktes egentligen inte på mig (idag är jag kristen och Missionsförbundare). Jag svär till emmellanåt, jag tar en sup eller två i goda vänners lag och jag låg med frun innan vi gifte oss! Nå, hycklarna kan hålla på med sånt där - men för de som gör det av äkta övertygelse lyfter jag villigt på hatten för - de är värda all respekt.

Det jag inte kan med är alla de som utger sig för att vara något de i själva verket inte är. Det är inte bara hyckleri - det är rentav falskt. De här träskallarna hittar man sorgligt nog i alla församlingar och det är om dessa som Paulus skriver att "för er skull smädas guds namn bland hedningarna".

Jag påstår att jag var 'religiös' vid den tiden. Med det menar jag att jag var troende med all den naiva entusiasm som man bara hittar hos unga nyfrälsta - du vet, den där sorten som tror att de kan frälsa hela världen och är korkade nog att försöka. Jag var sådan i alla fall.

Bäst att jag skriver också att äkta kristna, Pingstvänner, Missionare eller vad de än kallar sig, är folk som jag har den största respekt för. Hycklarna däremot... tja, med sin dom över andra dömer de sig själva så de är just inget problem...

Ett bud man gärna framhöll bland ungdomarna i Pingstkyrkan var budet "Du skall icke svära".

"Fasen också" tänkte jag, "det är nog bäst att man håller sig till det där..."

Med min förmåga att hamna i knepiga diskussioner, kunde jag förstås inte hålla käften utan snackade om det på jobbet och efterhand växte en övertygelse fram: "Det finns inga svordomar!"

"Förbaskat också, vad gör jag nu då?" kom tanken förstås. Det är svårare att ändra Pingsvänners inställning än att lära gamla hundar sitta - och idag begriper jag bättre än att ens försöka. Dessutom kom jag ihåg att jag ju var ny i deras sammanhang, utan föräldrar med en ställning i den interna sociala hierarki de aldrig skulle erkänna att de har, en som ska lära sig vad som gäller och inte tänka för mycket själv. Snacka om att vara bonden på shackbrädet.

Hur som helst så tyckte jag ändå att jag borde skaffa bevis på det - så varsågod, här är det:

Skärmdump från Google Earth

Öster om Trondheim i Norge, strax söder om flygfältet vid Stjördal, ligger en liten hållplats längs järnvägen med ortsnamnet Hell.
Frågeställningen som följer på den kunskapen är rätt logisk.
- Hur i all världen skulle jag kunna sälja en tågresa dit till någon som är engelskspråkig? Jag menar, vad säger man? Kanske något i stil med: "Yes sir, you can go straight to hell! You only have to change train in Storlien!"
Problematiken är rätt uppenbar. Det ord som för engelsmannen står för det värsta och mest hemska man kan föreställa sig - ett brinnande helvete där de som dömts på den yttersta dagen kommer att brinna i evighet - står på en och samma gång för allt som är gott i livet för den som bor i orten Hell, för kärlek, trygghet och framtidstro.
Vilka är förresten vi, eller snarare den engelskspråkige, att benämna Hell-bornas älskade hem för en svordom?
Det här är verkligen en paradox om det någonsin fanns någon. Slutsatsen kan bara bli en - Det finns inga svordomar inte i det svenska ordets betydelse i alla fall.

På väg hem från Spanien med tåg kom jag i samspråk med en tysk gentleman om det här med svordomar. En trevlig prick det där. Han reste med sin norska fru på väg hem till norge där de bodde. Han påpekade att Svenskan är ett av de få språk där 'svordomar' är relaterade till himmel och helvete, alltså i högsta grad andliga begrepp, emedan språk som tyskan och amerikansk engelska mera relaterar till kroppens nedre regioner och exkrementer. Ligger onekligen en del i det där.

En församlingsmedlem berättade i ett annat sammanhang att han varit på resa någonstans i södra Europa med sin fru, tillsammans med ett annat par. I en stad bestämde sig fruarna för att shoppa litet varpå karlarna gärna avståd och de kom överens om att vänta på en bar i närheten.

De slog sig ner vid ett bord i den här baren. Den var väl som barer är mest antar jag. Ett antal besökare, ett visst sorl fyllde rummet osv. När de suttit där ett tag kom fruarna dit efter sin shoppingrunda. Den ene av herrarna ropade då på henne och använde hennes förnamn för att visa henne var de satt någonstans.

Det blev dödstyst i baren. Han såg sig överraskat omkring och fattade just ingenting och vem hade gjort det i det läget? Han ropade ju bara på sin fru.

Någon av barens stamgäster kom dock med förklaringen. På deras språk (vet tyvärr inte vilket det var) hade han uttalat något synnerligen vulgärt.

En paradox igen. Samma ord är för den ene namnet på en älskad livskamrat och för den andre rent snusk beroende på vilket språk man använder...

En pastor jag resonerade med påpekade att budet om att inte svära snarare handlar om betydelsen av att svära en ed, alltså i bemärkelsen att man hamnar i en situation där man är edssvuren - fast han kände sig ändå tvungen att förklara för mig att man inte får svära, i svensk betydelse alltså. Jag fattade nog aldrig hur han fick ihop det där, men det märktes att han var ute på hal is för han var inte särskilt övertygande... OK pastorn - be my guest - du följer din övertygelse så följer jag min - fast i slutet av dan är jag nog ändå lika kristen som du.

Min egen slutsats blir att det inte finns några svordomar. Det vi yttrar är istället kraftuttryck och ordens betydelse har ingen annan än de vi lägger i dem. För mig är det inte värre att använda ordet "faan" än det är för en Pingstvän att använda ordet "sörjans" (var de nu har fått det ifrån)... för vi lägger förmodligen samma betydelse i det.

Eftersom jag dessutom tror på en Gud som är betydligt större än såna här småaktigheter, ger jag inte heller det hela någon större betydelse.

För mig har det faktiskt bara ett värde - det är ett utmärkt ämne att skriva en blogg om!

Not. Min argumentation om det här har förstås aldrig bitit på den som är övertygat kristen och jag tänker inte försöka övertyga någon heller, fast det är rätt kul att resonera om sådana saker när man har brist på samtalsämnen....

Likaså, orsakat av mitt sociala arv och min fostran, tycker jag det är otrevligt att höra svordomar även om det egentligen är fel av mig att tycka så.