EU – ett vackert projekt som schabblas bort?

Temat för det här inlägget är att om vi inte lär av historien finns alltid risken att vi upprepar den.

Det pratas mycket om EU och både nationalistiska och isolationistiska krafter är uttalade motståndare till det. Under hösten tycks dessa ha fått vatten på sin kvarn även om de varit förvånansvärt tysta. Vi får se hur flera stater levt över sina tillgångar på ett sätt som på sikt riskerar att äventyra Euron och i förlängningen hela EU. Det är ett drama av rang som vi ser nu och ett som jag hoppas få se ett lyckligt slut på. Ett lyckligt slut för mig är ett EU som består.

Hur kan jag som svensk och lite av lokalpatriot betrakta EU som något vackert? Det borde ju rimligen strida mot mina intressen? Inget kunde vara mera fel.
Jag tror, för att citera Churchill, att för att förstå vart vi är på väg måste vi veta var vi kommer ifrån. En tillbakablick är på sin plats.

Bakgrunden

För att förstå detta får man gå långt tillbaka men låt oss nöja oss med hundra år och läget i Europa då. Vi ser hur i det läget flera stormakter växer fram, främst i form av staterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike-Ungern. Rivaliteten mellan dem ifråga om imperialism och handel är det som i förlängningen leder fram till det första världskriget.

Många trodde på en bestående fred efter 1918 men freden i Versailles ett år senare lade istället grunden för nästa krig och det gjorde man så duktigt att en del historiker numera väljer att betrakta mellankrigstiden bara som ett vapenstillestånd i en konflikt som egentligen varade 1914 – 1945. Nå, det där kan man förstås ha åsikter om även om det onekligen ligger en del i det.
Ett anmärkningsvärt misstag man begår i Versaillesfreden de orimliga krav som ställs på Tyskland. Segrarmakterna valde som bekant att hålla Tyskland ensamt ansvariga för kriget emedan andra menar att det snarare berodde på maktbalansens sammanbrott före kriget.
Kraven syftade förstås till att förhindra Tyskland från att föra krig i framtiden vilket man i och för sig väl kan förstå. Problemet blev bara att det drog med sig sådana konsekvenser för handel och utveckling att landet föll ner i en djup ekonomisk misär, något som depressionen i början på 30-talet knappast gjorde bättre. Man kan förstå att tyskarna kände sig både hunsade och trampade på vid den här tiden.

Idag borde vi veta bättre – även om man kan tvivla på det ibland. Trampa på och tryck ner någon tillräckligt mycket så blir följden förr eller senare att den utsatte reser sig och slår tillbaka på något sätt. Det gäller i konflikter mellan enskilda och det gäller definitivt ifråga om stater.
Försöker man sätta sig in i läget i Tyskland i början på 30-talet och försöker se läget med den tidens ögon, är det lätt att förstå att en sådan som Hitler vinner gehör för sina åsikter. Lever man i en stat där inflationen är så vansinnig att man behöver en hel skottkärra med pengar för att köpa en limpa bröd så är det lätt att förstå först viljan att komma ur en sådan ekonomisk situation och känslan av orättvisa. I förlängningen är det inte underligt att längtan efter revansch eller upprättelse växer fram. .
De flesta är nog överens idag om att Versaillesfreden var den verkliga orsaken till att andra världskriget bröt ut. Nazisterna förmådde att profitera på sitt lands olycka och utnyttjade missnöjet för att tillskansa sig makten och det som följer känner vi till alltför väl. Det är inte första gången något sådant händer och tyvärr knappast den sista heller. Diktatorer har alltid förstått att slita åt sig makten ur kaos.
Märk väl - det skulle kunna hända här om vi missköter vårt land tillräckligt mycket, eller påverkas av omvärlden på fel sätt även om det knappast är troligt i skrivandets stund.

Misstagen i början på förra seklet gav oss två världskrig inom loppet av 50 år med ofattbart lidande som följd. 20 miljoner dör som följd av första världskriget och 50-65 miljoner som följd av andra världskriget.

Freden

I efterhand står det klart att ingen vinner på en fred som bygger på förtryck av den besegrade. Istället vinner alla på att man hjälps åt att bygga en fred som gäller för alla inblandade. Förutsättningen för detta är en balans både ifråga om makt och ifråga om handel. Ser man med det till att folk har en dräglig levnadsnivå och välfärd så eliminerar man risken för konflikter. Därför ligger det i varje lands intresse att vidmakthålla en sund ekonomi som grund för att den egna befolkningen ska ha det så bra som möjligt, något som dock aldrig får ske på andra länders bekostnad.  

Fritt översatt – se till att folk kan äta sig mätta och har det bra, så är de inte särskilt pigga på att slåss. Förenklat förstås för det förklarar knappas vår tids huliganer som alla lever i samhällen där man knappast behöver svälta… men du förstår andemeningen i vad jag vill säga.

Faktum är att detta gäller mer än bara förhållandet mellan stater. Det gäller i hög grad ett lands inre förhållanden också. I en stat där fattigdom breder ut sig, i synnerhet om befolkningen tidigare haft det bättre, finns risken att social oro uppstår. Vi har ett visst skydd mot detta genom att ha ett välfärdssystem.
Självklart kommer klyftor alltid att finnas i ett samhälle, det är det svårt att skydda sig mot, men håller man dessa på en rimlig nivå bidrar det till att bevara lugnet. Det faktum att vi lever i en utvecklad välfärdsstat ,i alla fall än så länge, och har en någorlunda låg kriminalitet säger ett och annat.

Europeiska Unionen

Wikipedia: Kol-Stål Unionen

I den andan, den att bevara freden alltså, växer den så kallade Kol-Stålunionen fram som från början handlar om tillgångarna i Ruhrområdet. Efterhand växer detta till det EU som vi känner idag.

I debatten i Sverige glömmer man gärna att EU inte bara handlar om valutor och handel utan ytterst handlar om freden i ett Europa vilket har sett så många vidriga krig genom århundradena för att till slut kulminera i 1900-talets båda världskrig. För mig är det en självklarhet att Sverige med sin förmåga att hålla fred är en del av detta, om så bara av den orsaken.

Wikipedia: Medlemmar o potentiella
medlemmar i EU

Man skulle kunna påstå att EU på sitt sätt strävar efter en optimering av det svenska begreppet Lagom, alltså efter en balans mellan stater, i syfte att bevara tillväxt, välfärd och trygghet för flera länders medborgare, något som alla inblandade tjänar på.

Det vi ser idag är sorgligt nog hur flera länder rubbar den här balansen genom att leva över sina tillgångar och en rubbad balans är alltid farligt i Europa, det är historien bara alltför full av exempel på. Visst kan man skylla på enskilda kapitalister, på banker och andra men ytterst är det ändå ett politikeransvar att vidmakthålla denna balans och det är följaktligen där ansvaret också ligger. Nationell egoism på andra länders bekostnad ledde fram till 1900-talets katastrofer och skulle kunna göra det igen. Även om det verkar vara en osannolik konsekvens i det här läget, måste man alltid komma ihåg att vägen till katastrof börjar någonstans...

Det vore både tragiskt och farligt om EU tar alltför mycket stryk av det som händer nu. Vad staters sammanbrott kan leda till såg vi alltför tydligt på Balkan i början på 1990-talet, även om det säkert fanns anledningar som är fjärran från den problematik EU har att tas med idag. Det är dock lite av ett ödes ironi att just det området än en gång hamnade i fokus som följd av ett makt sammanbrott med tanke på att det var just där som de första skotten i första världskriget föll. Det vill till att man ser likheten och tar varning av den.

Jag vill inte framstå som någon domedagsprofet med det här, men lär vi inte av historien är risken stor att vi en dag upprepar den.

EU är kanske inte den bästa lösningen på freden och det finns säkert lösningar som är bättre. Jag väljer att inte lägga några värderingar i det, men det är den lösningen vi har och den vi har att förvalta. Därför hoppas jag också på den Europeiska gemenskapen och i förlängningen på ett Europa som förblir i fred.