Tankar om rasism

Ett ämne så gott som något att börja blogga med igen efter en tids uppehåll. Läser en utmärkt debattartikel i Expressens nätupplaga idag med rubriken "Antisemitismen är Malmös mörka själ", skriven av Salomon Shulman. Artikeln är välskriven och ger en välbehövlig tankeställare. Den tar upp rasismens rätta ansikte, även om rasism riktad mot judar har ett eget namn - antisemitism. 

Det finns inte mycket som är så föraktligt som rasism. För mig är det ett av de rena uttrycken för ren ondska. Här finns inga gråzoner, inga om och men, rasismen är ondskefull helt igenom. 

Samtidigt är det ett av de mest missbrukade ord som använd av media i debatten idag. Man är så duktiga på att använda detta så att det gått inflation i ordet med följd att det när nog förlorat sin verkliga innebörd. Detta borde inte hända men det sker framför våra ögon och ingen tycks reagera. Istället är det ett så vedertaget begrepp att den ondska det verkligen är ett uttryck för reduceras till någon slags "vardags-ondska" som i förlängningen nästan framstår som mindre ond än vad den är i verkligheten.
Detta är allvarligt. Jag ser detta och en del andra missbrukade ord som en ren våldtäkt på det Svenska språket. 

Vad betyder då ordet rasism?

Bonniers Svenska Ordbok, ISBN 91-34-50983-6 :
"Rasism - det att man värderar och behandlar människor efter deras ras och förmenta egenskaper."

Nationalencykopedin på nätet:
"rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;
4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;."

Idag ser vi hur rasism fått en ny innebörd och omfattar tydligen allt som kan anses vara synpunkter på (inte ens motstånd) på invandringen. Alltför ofta blandas alltså begreppet rasism in i det som handlar om Invandrings-POLITIK och INTEGRATION, vilka egentligen inte har ett dugg med den ondskefulla rasismen att göra.
Givetvis används detta av grupper med en alldeles egen agenda som en metod för att strypa debatten och förvägra oss ens en rätt att diskutera så viktiga frågor som dessa. Vad som betraktas som politiskt korrekt blir med ens svårt, för att inte säga omöjligt att definiera. 

Vad ska man göra åt detta då?

Min lösning är enkel. Använd ordet rasism i dess rätta betydelse och våga diskutera svåra frågor som Invandringspolitik och Integration. 
Man behöver inte vara emot invandring för att prata om sådana saker. Tvärtom brukar en debatt syfta till att skapa förbättringar men om vi inte ens vågar prata om det så kan vi inte heller förvänta oss att det ska fungera. 

Rasism och Antisemitism däremot förblir för mig ett uttryck för en av den värsta sortens ondska som vår värld har skådat och är något alltigenom förkastligt. Man ska vara försiktig med användningen av dessa begrepp. 

Gå på rätt väg

Den väg skvallerkärringar och "verbala gödselspridare" vill att du ska gå är inte den rätta. Gå den väg som är din väg och ställ dig över allt skvaller och alla "goda råd" från folk som tror att de vet bättre än du. 

Låt inte skvaller bestämma den väg Du ska gå. 
Gå bara den som är Din. 
Gå den stolt och tro, 
att rätt väg ger dig ro.

Lita på att Du hamnar rätt, 
när Ditt val sker på Ditt sätt.
Lita på den ledning du fått,

av Herren, det är ej smått.

Strunta i pluralisternas tjut.
Visa att Du har lite krut.
Gå i tro och Du väljer smart,
och livet blir ganska rart.

Gå enkelt tillsammans i flock,
Herren ser något annat dock.
Han ser det unika i Dig,
han håller dig tätt intill sig.

Han ser dig, den fina du är,
i trons rustning du klär.
Du skyddas på vägen Du tar,
av den varma tro som du har.

När du tar vägen bort ifrån flocken,
blir för gruppen rena chocken.
Ljuder av kacklande skvaller,
kanske det slutar i kravaller.

Din väg är dock fin och god,
även om valet krävde lite av Ditt mod.
Din väg är den som är Du,
är stark i tron, går ej itu.

Gå den så med ro i ditt sinne,
med Herrens ledning färskt i Ditt minne.
Välsignad av det svåra valet,
på den vägen kan inget gå galet.

Forserum

Under sista veckan i augusti får vi nyheter om "rasist-dåd" i Forserum. En flock huliganer har tydligen kastat sten och trakasserat ett antal Somalier, varpå dessa förstås hojtar "rasist", håller sina ungar hemma från skolan osv.

Situationen har gått från ett vanligt huligantrams till att bli rent skrattretande. 

Kommunledningen försäkrar att detta inte har något med rasism att göra utan att det handlar om vanliga huliganer som hittat en svag grupp att ge sig på - de talar för döva öron förstås. Media och politiker VILL att detta ska vara rasism och pumpar ut information om att det är så. 

Vi har sett sådan här skit i alla samhällen. Vi har sett hur ungdomsgäng, som antagligen bara har för lite att göra, ägnar sig åt lite skadegörelse, djäklas med både andra och varandra och går sin omgivning på nerverna i största allmänhet. Inte sällan finns det inslag i de här gängen av svenskar med utländsk härkomst. 

Det här är inget att tramsa om. 

Integrationsministern som sitter 40 mil därifrån och förmodligen vet väldigt lite om huliganer i Forserum håller inte med. När Somalier inte vågar låta sina barn gå till skolan, MÅSTE det vara rasism och hatbrott verkar han säga....

Bra rutet herr mininstern. Hur är det med alla svenskar som av olika liknande anledningar inte vill låta sina barn gå själva till skolan? Är de också utsatta för hatbrott och rasism - eller är det som vanligt att vi alla är jämlika, men vissa är mera jämlika än andra?

Någon dag senare framgår det föga överraskande att ministern aldrig varit i Forserum - någon som blev förvånad?

I andra medier dyker rykten upp om att det bland huliganerna i Forserum skulle finnas individer av utländsk härkomst - skulle inte förvåna mig om det stämmer för jag tror inte heller att detta handlar om rasism. Hatbrott mot samhället som går ut över en svag grupp möjligen men inte rasism. 

Vem katten tror förresten på raslära nu för tiden förresten? Det gör ju knappt ens nazzarna längre vetja - nåja, de dårarna har väl bara lindat in det i en ny förpackning kan jag tro, men ändå....

Nej, ministern har fått sin stund i rampljuset - bra för honom - nu kan han lika gärna hålla truten och låta Forserum ta hand om det här själva. 

Dags att skriva här igen

Nu var det länge sen jag skrev här. Sommaren har varit intensiv och jag skriver en del i en annan blogg på en kontakt sida också. Alltid spännande med nya kontakter. 

Jadå, jag är på den sidan med fruns goda minne - i vad mån hon har något kvar. 

Min kära hustru bor numera hos mig varannan vecka och resten av tiden på ett demensboende. 

Lite tankar en av de dagar när Eva inte bor hemma.

Längtar efter dig

Så sitter jag här, helt själv utan dig

Du är på ett särskilt boende

Undrar om du alls tänker på mig,

eller kommit in i ett beroende.

Bort från hemmets trygga vrå,

bort från all vår lycka.

Ändå är det dit du måste gå.

Så tragiskt kan man tycka.

Att stilla vila i lugn och ro,

sakta krafterna få trygga.

Utan att tänka på var du ska bo,

ej skrämt inför problemet rygga.

All din oro, all din rastlöshet,

sjukdomen helt dig präglar.

Det är vår verklighet, jag vet,

Undrar ändå över Herrens vägar.

Jag saknar dig ofta ändå,

trots all din oro, vilsna person.

Mer av dig vill jag ändå få,

Demensen ger ej nå’n pardon.

Saknar så den älskling som du var,

saknar livet som var vårt.

Gläds åt det som än finns kvar,

som sakta tynar bort - så hårt.

Vi får inte alla dessa år,

så orättvist, det kan man tycka

Längs kinden rinner det en tår,

över det som borde va’ vår lycka.

Du är ofta borta men jag älskar dig ändå,

trots all förvirring, trasigt sinne.

Vet ej vart du i din tanke måste gå,

men du finns för alltid i mitt minne.

Var är du?

Att leva med någon som är demenssjuk är att leva i en serie av ständiga möten. Den drabbade blir förändrad till sin personlighet och man kan utan överdrift konstatera att till slut har den man kände och älskade helt försvunnit. Sådant är mitt liv sedan en tid tillbaka.

Försvunnit men inte helt. Ibland klarnar det och den jag älskar kommer tillbaka som en påminnelse om vem hon egentligen är. Det blir en serie av korta möten om några få minuter åt gången.
Det händer dock alltmera sällan allteftersom sjukdomen fortskrider och hon blir allt sämre, men när det händer är det så mycket mera värdefullt. 

Såhär tänker jag om det i ett infall av inspiration.

Var är du?

Var är du min älskade?
Jag saknar dig så.
Det blev inte som det verkade,
varför måste du gå?

Längre och längre bort ifrån mig.
Min Gud vad jag saknar Dig!
Iväg till ett land som inte finns.
Vi hade det så fint – jag minns.

Det händer dock ibland,
att du kommer tillbaks till vårt ”land”.
En stund då hela värden ler,
salig en skymt av Dig jag ser

Då är det åter lugnt och stilla,
känns som att inget kan gå illa.
Åh vad jag älskar dessa stunder,
njuter av alla dess sekunder.

Det är dock sällan detta händer,
men alltid till nåt gott det länder.
Jag ser igen hur fin du är,
när Du än en gång vill vara här.

Underbart med dig blir alltid kort,
och än en gång har Du gått bort.
Jag vet ej vart Du går,
bort från stunden som blev vår. 

Sorgsen, knäpper händerna och ber,
till Herren, Han som allting ser.
Att Han för dig till den lugna hamn,
där Du får vila i Hans trygga famn.

Alternativa bilbränslen

Ser på en dokumentär med titeln "Who killed the electric car?", en dokumentär som får mig att fundera lite över det här med andra bränslen än fossila. Framför allt undrar jag - vad ska till för att få bort de fossila?


Det är lätt att tro att oljeindustrin motarbetar det här med alternativa bränslen och även utveckling av motorer och teknik för att drivas av dem. Fattas bara annat - alternativa bränslen är den största konkurrenten till detta. Sådana saker som miljön ser man självklart inte som en konkurrent, såna hemskheter får nästa generation ta hand om. Huvudsaken är i egoismens anda att man tjänar pengar här och nu. Framtiden får andra ta hand om - även om människor dör på grund av vad vi gör idag. När det kommer till "Big Business" är ett människoliv inte särskilt mycket värt. 


Man kan undra vad som ska behövas för att ändra på detta? Marknaden måste kräva det är det logiska svaret och det gör den inte. 
Inte ens med ett bensinpris på över 15 kr/litern så hörs rösterna tillräckligt högt om detta. 


Behövs det krav från politiskt håll? Självklart, men vem skulle våga ställa dem? Gör vi energin för dyr så rubbas konkurrensförmågan gentemot andra länder och skapar arbetslöshet. Det vore ett politiskt självmord att göra så om man inte får med sig åtminstone resten av EU och det lär knappast räcka vare sig 10 eller 20 år för att lyckas med det....


Större satsning på alternativa energikällor? Ja men med det som står till buds idag lär det bli en dyr utbyggnad - alltför dyr. 


Kärnkraft? Försök med det med den opinion vi har här, inte minst efter Fukoshima, den som vågar. 


Svaret på vad som behövs är förstås forskning, forskning och åter forskning. Det är inte intressant egentligen vilka energikällor vi använder om 20 år - vi behöver dem nu. 
När väl tekniken finns, kan våra politiker börja ställa krav. 

Radiodisciplin? Vadförslag?

Jag var mycket ung och omogen när jag började segelflyga. Eftersom jag har min födelsedag på senvintern kunde jag börja flyga redan samma år som jag fyllde femton. Här följer en anekdot från den tiden om hur man inte ska uttrycka sig i radion.

Vi i Flygklubben höll till på Redberga Flygplats på den tiden, för detta var några år innan Falköpings Flygplats togs i bruk. Redberga var egentligen ett litet läskigt fält och bestod i en 30 meter bred och drygt 600 meter lång gräsbana som var allt utom jämn. Det var en svacka ungefär  halvvägs längs banan och det var inte smart att vare sig lätta eller landa i den svackan. Ett par hundra meter bortom fältets södra gräns låg dessutom en gård som tvang oss till undanmanövrer på låg höjd varenda gång vi startade åt det hållet. Norr om fältet löpte en kraftledning så när man kom in från det hållet gällde det att vara noga med höjden. Minst ett haveri hade med de där ledningarna att göra. 
I fältets norra ända fanns uppställningsplatser, hangarer, klubblokal och bränsleförråd. 

Det var egentligen ett ganska perfekt fält att lära sig att flyga på för man var tvungen att flyga med en viss precision redan från början. Jag tror generellt att vi var bättre flygare när vi flög från Redberga än senare från Falköping med sin 1300 meters permanentade bana med 60 meter breda grässtråk på vardera sidan. Man hann med att starta och landa ett par gånger innan man fick slut på flygfält där. Kom man in för högt landade man helt enkelt bara lite längre in på banan. På Redberga flög man rätt eller också gick man om och satt man i ett segelflygplan flög man alltid in på rätt höjd för någon andra chans fick man inte. 

Naturligtvis hade vi god hjälp av kommunikationsradion. De gamla apparater vi använde höll då som nu till på VHF bandet och hade på sin höjd en fyra - fem frekvenser att välja mellan. De var rätt antika jämfört med de nya som började komma då med sina mer än 700 kanaler. 

Vi elever fick förstås inte babbla i radion i onödan. Det krävdes ett särskilt certifikat för att prata i radio och sådana fick vi ta först senare under utbildningen. 
Jag har alltid haft svårt att hålla truten och det hördes förstås även i radion från första början. 

En kväll när vi höll på att skolflyga startade vi från söder mot norr kom jag i ordentligt förtret på grund av truten. 
Till det hela hör att vi hade ett par äldre gentlemän som brukade hålla till ute på klubben. Ingen av dem hade något certifikat längre och den ena av dem hade aldrig haft det. Han var en blid gammal man som börjat hjälpa till en gång på klubben när hans son börjat flyga men det var evigheter sedan och sonen såg man knappt till där längre, men Anton som han hette var alltid där och de journaler han skrev var minutöst väl skötta. 
Den andre "gubben" var hans totala motsats. Om någon bänk kunnat kallas ljugarbänk så var det de han satt på ute på klubben. Inte så att han for med osanning men ibland hade man svårt att ta honom på allvar. Han var också ständigt där, antingen puffade han på sin pipa eller fanns den i ena handen, väl synlig när han gestikulerade och det gjorde han mycket. 
De här båda hörde till inventarierna i klubben och när senare åldern tog ut sin rätt och de inte orkade vara därute, var det något som saknades och den känslan följde med i ganska många år. Man pratade om dem ibland över kaffet i klubbstugan förstås och alltid med tillgivenhet. 

Den här kvällen hade vi vårt startplats i södra ändan av fältet. Vi hade förstås en bärbar radio med oss som vanligt för det var viktigt att vi kunde höra planens anrop när de kom in i landningsvarvet. 
Plötsligt bröts rutinsnacket i etern av att en pilot började göra anrop på en av instruktörerna från klubbstugan. Instruktören ifråga var uppe i luften med en av sina elever. Konversationen över radion blev till slut rätt störande för verksamheten och "gubben på ljugarbänken" tröttnade till slut och utbrast: "Den där XXX bara pratar skit!" han vände sig till mig och sa (som jag trodde) med fullt allvar: "Säg åt han att hålla käften".
 
Godtrogen och ivrig att visa god vilja tog jag upp mikrofonen och gjorde just det... Av någon anledning kom min ungdomliga rösta att låta betydligt grövre och äldre, när jag muttrade "Håll käften" rakt ut i etern, åtminstone om man får tro det som sedan hände. 

XXXX blev naturligtvis ursinnig, kom farande i sin bil på vägen som gick längs banan och väntade. Det var uppenbart för oss alla att han inte var på sitt soligaste humör. Jag var närmast förvånad över att han inte gick framtill mig direkt och levererade den reprimand som jag förstod var på väg. Istället stod han lite avsides och tycktes vänta på något. Kanske ville han ha instruktören med sig när han skällde ut mig. Jag, som vid det här laget hade fattat hur korkad jag varit, försökte göra mig så osynlig som möjligt bland de andra och önskade att jag var på ett helt annat ställe just då. 

När instruktören landat med sin elev gick XXXX med bestämda steg fram till denne och gav honom en rejäl utskällning för bristande radiodisciplin! 
Jag bestämde mig för att det var klokt att hålla sig ur vägen för XXXX en tid framåt. 

Någon berättade senare för XXXX vad som egentligen hänt men denne skrattade bara gott och tyckte att instruktören ändå gjort sig förtjänt av en utskällning. Vad det var för var tydligen inte så noga. Mig skällde han aldrig på utan tog med mig upp på en tur i klubbens Cessna. Han var kanske tacksam att jag gett honom möjligheten att skälla till litet...

Jag hade en betydligt bättre radiodisciplin efter den dagen. 
Nåja - åtminstone för en tid i alla fall. 

Sjuk massmördare

Diskussionerna om huruvida massmördaren i Norge är sinnessjuk eller inte fortsätter, läs en av artiklarna här. Personligen anser jag att sådana diskussioner är ett enda slöseri med tid. 


Klart att karln är sjuk, vem kan tvivla på det?


Vi får lära oss från barnsben i vårt samhälle, läs de flesta samhällen, om hur fel det är att ha ihjäl folk, hur fel det är att stjäla och att bryta mot diverse lagar. Vi får definitivt lära oss att mord är bland det värsta man kan göra. 


För de flesta av oss finns det inga problem med den detaljen. Vi har det i våra instinkter att vi inte har ihjäl våra med människor. En del av oss kan inte ens tänka sig att skada en annan människa överhuvudtaget. 


Hur man överhuvudtaget kan tro att en mördare är frisk är för mig en gåta. Oavsett om en sådan har en diagnos som säger psykisk sjukdom eller inte så är agerandet då rakt inte normalt i alla fall. Skulle tro att de flesta håller med mig om att vi i allmänhet, utan att ha åratal av juridisk eller medicinsk utbildning bakom oss, betraktar detta som sjukt och inget annat. 


Därför känns spekulationerna om huruvida den här massmördaren är sjuk eller inte bara löjliga. 

Antisemitismen i det mångkulturella samhället

Läser med fasa ännu en artikel om antisemitismen i Malmö, läs artikeln här. Anmärkningsvärt är att brotten tydligen kan härledas till angrepp från invandrare gärna med Israels utrikespolitik som slagträ. Detta är bara ännu ett bevis på hur man misslyckas med integrationen och skapandet av det så kallade mångkulturella samhället. 


Vi som inte bor i Malmö får gärna intrycket av en stad som närmast är ett enda stort laglöst invandrarghetto. Den bilden är förstås inte sann men ibland tror man nästan att det är den media vill att vi ska tro på. Oavsett vilket kommer det så mycket negativa nyheter därifrån att det är svårt att i längden blunda för det som verkar pågå i vissa delar eller kretsar av stan. 


Helt klart är i alla fall att det finns en viss invandrartäthet och stadsdelen Rosengård omnämns ofta. När det dessutom talas om antisemitism i Sverige är det också i stort sett bara Malmö som nämns. Det ligger alltså nära till hands att tro att Malmö har en hög invandrartäthet och en, i jämförelse med resten av landet, utbredd antisemitism. Att USA:s regering skickar ett sändebud till en enskild svensk kommun på det här sättet bekräftar bilden om antisemitism och det känns fruktansvärt att en ort i Sverige uppmärksammas på det sättet. 


Min slutsats är att detta är följden av att man släppt det här med det mångkulturella samhället på tok för långt, fast frågan är ändå om det är kulturen som sådan som är boven i dramat, snarare då det som frodas inom kulturen och inom de olika folkgrupperna. 


Oavsett anledning kan man ändå konstatera att hatet finns där - även om vissa politiker tycks inbilla sig att de kan tiga bort problemet. Frågan är hur länge man kommer att kunna blunda för problemet. Vad ska behöva hända innan man slår näven i bordet och sätter stopp för sådana här dumheter?


Visst ska vi välkomna andra kulturer i vårt samhälle, men bara om är anpassade efter vårt samhällsklimat och våra värderingar. Lät jag rasistisk nu? Låt mig förklara och var inte så snabb att döma i så fall. 


Antisemitism, rasism, främlings fientlighet och elände av sådant slag hör inte hemma i Sverige oavsett vilka som gör sig skyldiga till det. 


Religionsfrihet, yttrande- och åsiktsfrihet däremot är, eller borde vara, den självklara normen - även i Malmös Rosengård eller på Hisingen i Göteborg, men detta innebär också ett ansvar att ta. Det innebär att man r skyldig att respektera andra folkgrupper, andras åsikter, andras religion och andras rätt att yttra sig. Antisemitism är inget av detta. 
Motargumentet är förstås att det också förekommer rasism men i min värld är det bara skitsnack för antisemitism är en form av rasism, i varje fall om man ska gå på den "moderna" definitionen av begreppet. Enda skillnaden är att den riktas mot en specifik folkgrupp och bara för att denna är judar har rasismen fått ett eget namn...
Skit samma vilket - antisemitism/rasism - kalla det vad du vill - har inte i Sverige att göra!


Jag tror att det är viktigt - för att inte säga vitalt - att de som flyttar hit får lära sig att anamma den svenska synen på konflikter, får lära sig av vår fredsförmåga (vi har inte varit i krig sedan 1814) och också får lära sig våra traditioner. Detta behöver inte stå i konflikt med att man behåller sina egna. Det är det som innebär en anpassning efter vårt samhällsklimat och våra värderingar. 
Jag har svårt att se att detta skulle komma i konflikt med den enskildes kultur för när det kommer till värderingar så fanns det ju faktiskt en orsak till att man flyttade hemifrån ifrån första början. Hade man i hemlandet levt i den situation man eftersträvade med sin flytt, hade man ju inte kommit hit, eller hur?
Jag tror att det i sammanhanget är farligt att blunda för att våra värderingar, på gott och ont, är en del av det samhälle som vi byggt upp genom åren. De är alltså något som den nyinflyttade bör ta till sig för att på det sättet bidra till att bevara det som man faktiskt valt att flytta till.

Jag vågar påstå att hemlandets värderingar och i vissa fall till och med kultur var en anledning till att man flyttade, så varför behålla något som uppenbarligen inte är bra? Därför bör våra värderingar komma immigranten tillgodo så tidigt som möjligt som en del av vad det innebär att leva i det samhälle de velat komma till. Givetvis förstår jag att detta inte gäller flyktingar som ju kommer hit som lite av en nödlösning. 


Problemet är att om man flyttar från en region där det förekommer ett utbrett hat mot andra folkgrupper - som Hamas syn på Israel till exempel, religiösa spänningar och annat elände, finns också risken att man utan att tänka på det tar med sig det i flytten. Konflikten i hemlandet följer alltså med till det nya landet, samma konflikt som man förmodligen velat lämna från första början. Det är förstås inte bra.
Människor som kommer från konflikt drabbade områden har ofta präglats av den miljön och en del har hemska trauman bakom sig. Det är tyvärr bara att konstatera att ett människoliv är inte lika mycket värt i ett sådant samhälle som i vårt.  
De här människorna måste få den hjälp som behövs för att de ska kunna leva i ett samhälle som vårt och inte minst i vissa fall den hjälp de behöver för att också återupprättas som människor.
Får istället det hat en del har med sig i bagaget leva vidare uppstår också spänningar i samhället och den upprättelse som den enskilde måste få för att komma vidare ter sig alltmera avlägsen. 


Likaså känns det viktigt att man motverkar att man bosätter sig geografiskt i vad som nästan blir ghetton av invandrare. Det är de inte hjälpta av och det främjar uppenbarligen inte deras vilja att leva i ett fredligt samhälle. Grupptryck och hat gör sitt för att motverka det och har en perfekt jordmån för att växa i en sådan miljö.
Likaså bidrar sådant till att skapa en känsla av vi och dom vilket inte heller är bra för oss som bott här lite längre och det är alltid lätt att hitta syndabockar hos "de andra" oavsett vilken grupp man talar om. Bara det att man kallar en viss gata här i stan för Gazaremsan signalerar klart och tydligt hur det är. 
Utifrån de värderinga som råder är det också viktigt att de nya svenskarna lever sida vid sida med "befintliga" (?) svenskar, får kontakt med dessa, för att på det sättet växa in i det svenska samhället. Samtidigt förstås som de själva tillför något nytt till de som de möter. 
Ja, jag avslöjar gärna att jag beklagar att jag inte har några nya svenskar i mitt umgänge. Definitivt något jag önskar att jag hade. 


Tvärtom behöver vi ett samhälle där vi möts över folkgruppernas gränser, där vi lär känna varandra och lär oss respekt och samförstånd. Ett samhälle där vi deltar i varandra kulturer utan hat eller misstänksamhet. Det är först när olika kulturer kan existera sida vid sida utan spänningar, utan rasism och antisemitism som ett mångkulturellt samhälle kan bli verklighet. Det där måste dock guidas fram. Det går inte som idag inbilla sig att ett sådant samhälle växer fram utan att man stöttar individerna med rätt ledning på vägen dit. 


Visst ska vi ha ett mångkulturellt samhälle i Sverige, men bara på det fredliga svenska sättet!
Det här är ett typiskt läge där det inte räcker att göra saker rätt - man måste göra rätt saker. 

EU vill förbjuda snus igen.

Jaha - nu försöker EU tafsa på snuset igen, läs artikel här. Jag tycker att vi som svar ska införa importförbud på Franska viner. 


Jag slutade snusa för snart ett år sen och jag kommer förhoppningsvis aldrig att börja igen. 


Förbud mot Svenskt snus? Löjligt! Det är inget annat än en ren handelsbojkott. Snacket om hälsorisker är lika löjligt det. Hur många tar alla dessa viner som produceras i EU livet av måntro - Det lär vi aldrig få reda på har jag en känsla av. Det torde ändå stå utom allt tvivel att alkohol tar livet av fler än snus. 


Samtidigt är det lätt att förstås varför man försöker hindra snuset. Sverige skulle utan vidare bli ledande i Europa med denna fantastiska produkt och det är klart att detta osar en del för rökverkstillverkarna. De ser förstås hellre att folk rökar till sig lungcancer, kol och annat elände än snusar och slipper sådant. Det är vidrigt förstås men som ordspråket i en film sa: money talks, reason walks. 


Nej, mitt budskap är enkelt. Släpp snuset fritt eller förbjud tobak och alkohol helt men hindra inte det fria flödet av varor och tjänster. 


Slutligen tycker jag att man ska låta bli att både snusa och röka överhuvudtaget, men kan utlänningar tjäna multum på att vräka in billig alkohol till oss, borde vi kunna sälja vårat snus till dom. Det har inget med hälsa att göra utan är en ren fråga om rättvisa. 

100 år sen Titanic

Många av oss har väl knappast undgått att det den 14:e april är 100 år sedan White Star linjens RMS Titanic gick under utanför New Foundland efter att ha kolliderat med ett isberg. Få katastrofer torde ha blivit så omtalade som denna. Man har gjort flera spelfilmer om den, otaliga dokumentärer, sånger och dikter. Man kan lätt tro att detta är den största fartygskatastrofen någonsin, men så är det inte. 


Det finns två huvudkategorier av fartygskatastrofer. De som sker i fredstid och de som sker i krigstid. I krigstid får man förstås skilja på militära och civila fartyg och om de gått under i en olycka eller som följd av krigshandlingar. Man får komma ihåg att i krigstid får alltid civila sjömän och passagerare sätta livet till på grund av fientlig aktivitet. 


Låt oss ta några exempel på vad som hänt och komma ihåg att vid Titanics förlisning fick 1489 människor sätt livet till. Här är några exempel på katastrofer i fredstid:

• 1914 kolliderar RMS Empress of Ireland med det norska kolfrakt fartyget SS Storstad på St Lawrencefloden varvid 1012 personer omkommer. 
• 1917 exploderar SS Montblanc i Halifax, Canada, hamn. Ca 2000 omkommer. 
• 1948 SS Kiangya exploderar en bit söder om Shanghai, troligen gick det på en oupptäckt japansk mina, kvarglömd sedan andra världskriget. Uppskattningsvis omkommer 2700-3900 människor. Fartyget medförde i huvudsak flyktingar undan det Kinesiska inbördeskriget. 
• 1987 kolliderar färjan Doña Paz med ett tankfartyg utanför Fillipinerna varvid 1749 personer officiellt fick sätta livet till. Man tror emellertid att fartyget var grovt överlastat varför drygt 4000 människor kan ha omkommit vilket gör det till den värsta katastrofen i fredstid.
• 1994 förliste MS Estonia i Östersjön - 852 omkommer. 
• 2002 färjan Le Joola förliser utanför Senegal - 1863 omkommer. 

I krigstid har tragedierna avlöst varandra vilket inte är så förvånande, inte minst under världskrigen. 

• 1915 torpederas RMS Lusitania utanför Irland av en tysk ubåt - 1198 dödas.
• 1940 HMT Lancastria sänks av tyska flygplan - mer än 4000 dödas. Detta är dock kort efter evakueringen från Dunkerque varför händelsen tystas ner av hänsyn till moralen. 
• 1945 Wilhelm Gustloff som fraktar flyktingar i Östersjön torpederas av en Sovjetisk ubåt. varvid drygt 9000 omkommer.
• 1945 den 3:e maj anfaller brittiska jaktbombare fartyg i Lübeck bukten och sänker två fartyg i tron att de ska användas för att fly med krigsmateriel till Norge för att fortsätta kriget där. Istället hade de lastats med fångar från koncentrationsläger, troligen med syftet att mörda dessa genom att sänka skeppen. Dessvärre gjorde RAF detta åt dem.. Fartygen är SS Cap Arcona - drygt 5000 döda och SS Thielbek - ca 2800 döda.
  Not. SS i det här sammanhanget avser inte det ökända Shutz Staffel utan är en förkortning av Steam Ship.  

Jag tar inte upp krigsfartyg här men sänkta slagskepp med mer än 1000 omkomna inträffade ett flertal gånger under båda världskrigen. I några fall sker det med ett oerhört snabbt förlopp.

Ett exempel på detta inträffar under jakten på det tyska slagskeppet Bismarck 1941. Hon hade observerats av vår egen kryssare HMS Gotland när hon tog sig upp genom Skagerack. På något sätt skickades observationen vidare till britterna som genast tog upp jakten. I en första sammandrabbning får Bismarck in en träff på det brittiska slagskeppet HMS Hood. Granaten träffar hennes ammunitionsmagasin och hela fartyget exploderar. Endast tre av dess 1418 man starka besättning överlever. Bismarck sänktes senare i en kombinerat anfall av torpedbombare från hangarfartyg och elden från ett antal slagskepp. 


Det här ger ett litet perspektiv på minnet av Titanic. Vi ska förstås komma ihåg henne men också att det finns andra att minnas. 

Om protester mot hemlöst boende

Läser i Falköpings Tidning hur boende på Vasagatan går i taket och protesterar mot att de eventuellt får ett boende för hemlösa som grannar. 


Jag kan förstå de boende. Man reagerar "mot att en verksamhet som kretsar kring oberäkneliga  och tidvis labila människor förläggs i ett bostadsområde med mängder av ytor som inbjuder till improviserade övernattningsytor för hemlösa”. ”Undertecknarna anser att omsorg och med mänsklighet inte kan gå i hand med likgiltighet för andra befolkningsgruppers behov av trygghet, livskvalitet, trivsel och personlig säkerhet”, heter det vidare. 


Det är bra att de här sexton grannarna protesterar, för det visar på något som är rätt galet i vårt samhälle - om det sedan är grannar eller myndigheter som är att anmärka på, överlåter jag åt dig att bedöma. 


Jag kan förstå att de som bor i området är oroliga för sina barn, särskilt som man hittar Kyrkerörskolan på samma gata. Jag förstår att man tycker det känns obehagligt inför det eventuella mötet med drog- och alkoholpåverkade individer. Jag är inte särskilt förtjust i sådana möten själv och värnar tryggheten i det område jag bor. Föräldrar ska inte behöva övervaka sina barn när dessa vistas utomhus av rädsla för oberäkneliga individer. 


Frågan som i konsekvens däremot inte går att undvika är vilken syn på medmänniskor som råder. Var ska vi göra av de här utsatta människorna? Det man faktiskt gör med sina protester är att i princip försöka neka en kategori människor tillträde till ett specifikt område. Det är allvarligt. 

Vad är det de tycker att vi ska göra med de hemlösa egentligen? Placera dem i getton? Jag antar att det är vad man helst skulle vilja, men det lär inte vara någon som vågar erkänna det - för steget till ett nazistiskt tänkande blir nämligen med ens väldigt, väldigt kort, särskilt som tanken genast förs till nazisternas många getton för judar under andra världskriget.

Jag är inte så finkänslig av mig utan jag konstaterar att de här protesterna är en form av smygande fascism som de här individerna troligen inte är medvetna om. Vad värre är - jag är likadan själv för hade jag bott där hade även jag skrivit på...


Obekvämt eller inte, så tvekar jag inte att ställa frågan, även om den är till min egen nackdel. 


"Nazism börjar med mobbing" - orden yttras av en av de överlevande från Auschwitz, alltså en som vet långt mer om nazism än de flesta av oss. För mig är själva kärnan i mobbing att försöka avlägsna en individ från en gemenskap. Att försöka neka individer tillträde till ett specifikt område som i det här fallet är definitivt mobbing. 


Det visar också på ett samhällsproblem som man inte lyckats lösa - det faktum att hemlösa överhuvudtaget existerar i vårt samhälle. Det är en skam och ett politiskt misslyckande för vilket samhälle som helst att det finns hemlösa i det. Detta tycks också vara ett politiskt kärr som det är lätt att gå ner sig i och följaktligen är det heller ingen som vågar gå ut på det. 


Kanske är det så att det behövs lite hårdare tag i detta. Kanske borde man fånga upp individer direkt som är på väg in i ett missbruk med påföljande hemlöshet, se till att avgifta dem och se till att de får det stöd de behöver för att stå på egna fötter igen. Lätt sagt måhända men samtidigt känns det viktigt att undvika det A- och B-lag som vi ser i samhället idag. 


Den här problematiken borde förstås inte enbart gälla för hemlösa. Man kan undra var de här protesterande människorna drar gränsen? Hur ser man exempelvis på möjligheten att få någon som lider av en psykisk störning men som ändå klarar ett eget boende som granne? Får vi se protestlistor då också?


Mitt inlägg här handlar inte om var man ska förlägga RIA i framtiden utan om hur vi ser på de utsatta i samhället. Jag vill inte dra några slutsatser eller säga till dig vad du borde ha för uppfattning. Däremot tror jag att själva frågan är minst lika viktig som svaret och att det är en som ständigt måste ställas. 

Fegisen Assange

Assange tror inte på vårt rättssystem utan tror att han riskerar livet om han utlämnas hit, läs artikel. 


Det hela går tydligen ut på att karln inbillar sig att om han utlämnas till Sverige, så kommer vi i vår tur att lämna honom vidare till USA där han i sin tur kommer att anklagas för spioneri. Jag kan väl i och för sig tycka att han verkligen ska ställas till svars för just spioneri men tanken på att vårt flata rättssystem skulle vara osäkert för en brottsling i allmänhet och en brottsling som han i synnerhet, känns rätt löjligt. 


Det märkliga är att han är rädd att Sverige, med sin historia av att vara kritiska till USA, skulle lämna ut honom dit. Det hela är egentligen rätt löjligt med tanke på att karln gömmer sig hos USA:s närmaste allierade!


Nej, det här känns inte trovärdigt. De här uttalandena är nog rätt lögnaktiga egentligen för vad det handlar om borde rimligen vara att han inte vågar riskera att han ställs till svars för något så tarvligt som en vidrigt våldtäkt! 
Det skulle vara en katastrof i hans värld och fäller effektivt hela den bild han vill att omvärlden ska ha av honom, för att inte tala om vilken skada hans varumärke skulle ta av det.. 


Han föredrar nog istället bilden av honom som en slags it-samhällets Robin Hood framför att bli ihågkommen som en sliskig våldtäktsman. Han och hans gelikar tycker säkert det är lite hippt och romantiskt att han framstår som lite av en informationsrevolutionär när det de gjort i själva verket mycket riktigt är en form av spioneri. 


Sanningen om huruvida han är en våldtäktsman eller inte, eller om han är en spion eller inte, lär nog komma ifatt honom en dag. Han har sin tid i rampljuset nu och fattar tydligen inte att ju större han blir, desto hårdare kommer han att talla. 

Visdomsord

Ordspråk är en trevlig företeelse. Här vill jag dela några av mina favoriter med dig tillsammans med en och annan kommentar. 

”Den kloke kryddar sitt språk med ordspråk, den enfaldige med svordomar.”
Okänd

"Kör aldrig fortare än att din skyddsängel hinner med!"
Tage Åkesson, segelflygchef, Falbygdens Flygklubb, om säkerhet

"Be careful what you wish for - you might just get it!"
Övers: ”Var försiktig med vad du önskar – du riskerar att få det”
Ur filmen Hearbreak Ridge om önskningar

"You have enemies? Good! That means that you've stood up for something in your life"
Övers: “Du har fiender? Bra! Det betyder att du stått för något i livet!
Winston Churchill om kurage

"Jag går inte upp förrän behovet att pissa är större än viljan att ligga kvar."
Om att sova på mornarna av en latmask

"Historien avgörs av vem som skriver den och varför"
Christer Bergström, författare, om historia

"Du ska älska Din nästa såsom Dig själv"
Böckernas bok - Bibeln

"Majoritetsbeslut gäller inte ifråga om vad som är sanning"
Jag själv om att stå för det som är sant

”Some rules are written to the obedience of fools and guidance of wise men”
Övers: ”Vissa regler är till för att idioter ska lyda dem och klokt folk få en ledtråd”
Fl Lt Harry Day, RAF, om att följa regler

"Victory comes to those who believe in it the most and those who believe in it the longest"
Övers: ”Segern tillfaller den som tror mest på den och den som tror på den under längst tid”
Alec Baldwin som överste Doolittle i filmen Pearl Harbour om förtröstan

"Ju längre bakåt Du tittar, desto längre framåt kan Du se"
Winston Churchill om perspektiv

"Utseende är bara ett mått på hur skinnet är spänt över fläsket!"
Jag själv om utseende

"Man ska aldrig prata med arslet när det finns ett huvud"
F d kollega på SJ om kontakter med chefer på mellannivå

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing."
Övers: ”Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att de goda inte gör något”
Edmund Burke om ondskans triumf

"Man älskar inte en människa för hon är vacker - Hon är vacker för att man älskar henne"
Okänd om utseende

"Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few"
Övers: ”Aldrig i mänsklighetens historia har så många haft så få att tacka för så mycket”
Winston Churchill om jaktflygarna i Fighter Command RAF efter Slaget om Stobrittannien.

"Oxen är långsam, men jorden är tålmodig".
Ur filmen High Road to China om tålamod

"Där ljuset är som starkast är skuggorna som djupast"
Goete om falsk godhet

"Det finns ett mått på hur god en maträtt är - det kallas kalori"
Fri översättning av katten Gustaf om att vara fet

"Don't be fooled by her looks, the body is just a shell..."
Övers: ”Låt dig inte luras av hennes utseende, kroppen är bara ett skal…”
Lt. Worf, Star Trek TNG om falskhet

Saft? Inte min likör!

Jag växte upp i ett högkyrkligt hem – det betyder Svenska Kyrkan för er som inte vet. Föräldrarna var prästgårdsarrendatorer. Det innebar att de arrenderade gården av ägaren vilket råkade vara pastoratet, alltså Svenska Kyrkan. Familjen hade f ö kommit till gården redan 1919 och kom att arrendera den fram till 1990 när den såldes till privata intressen. Här följer en lite lustig händelse med högkyrkliga kopplingar.

Jag vet inte om det här med social ställning hade någon betydelse hemma i byn, i varje fall tror jag inte det. Däremot vet jag att mina föräldrar ansåg att anseendet var viktigt och hur man uppfattades av hyresvärden. Bilden av hur man tog hand om den gård man arrenderade var förstås viktigt för dem. Med tanken på att gården låg mitt i byn, nära kyrkan och prästbostället i en tid när kyrkoherden verkligen var en central figur och lite av just en herde, vet jag att de kände sig rätt exponerade, att de hade ögonen på sig och att det i sin tur skapade en viss prestationsångest. Hur de framstod och uppfattades var med andra ord viktigt för dem. Detta var förstås ett synsätt som gått i arv från generation till generation.
Fast det är klart - lyssnade man på kärringarnas skvaller förstod man rätt snart att det var viktigt att övertrumfa varandra, men den biten är nog inte särskilt annorlunda från idag...


Det är viktigt när man läser det här att man försöker föreställa sig ett synsätt på en social struktur som är fjärran från den frigjorda syn vi har idag. Man ska också komma ihåg skillnaden mellan stad och landsbygd och det är troligt att gamla synsätt levde kvar längre på vischan än i stan. Därför är det också risk att de ur min generation som vuxit upp i städer har svårt att känna igen sig i detta. 

Detta med synen på klasskillnader var särskilt tydligt hos min mor som nog ansåg att hon gift sig uppåt i den sociala hierarkin, men så kom hon också från en generation där sådant faktiskt betydde något.
Hennes pappa var statare och alltså väldigt lågt på den sociala rangskalan. Modern hade dött i samband med hennes födelse och eftersom pappan omöjligen kunde ta hand om henne själv bodde hon hos ett par olika släktingar innan hon till slut adopterades av sin faster. Hon växte inte upp som oäkting men det var inte så himla långt ifrån. De trakasserier hon utsattes för som barn på grund av detta, kom att förfölja henne resten av livet. Tillmälen som "statareunge" kom att ringa i hennes öron från skolåren och under resten av livet och det roade henne omättligt att demonstrera den perfekta fasaden för sina forna plågoandar. Det var hennes sätt att ge igen. Därför tror jag också att äktenskapet med far var viktigt för henne av flera orsaker än bara kärlek, även om de andra orsakerna kom så att säga som lite grädde i moset. 

Fastern bodde i den by som kom att bli mammas hem under större delen av hennes liv och var gift med byns smed. Jag lärde aldrig känna honom för han gick bort bara några år efter jag föddes. Själv arbetade hon som mjölkerska på det närbelägna godset men hade kunnat sluta med det när maken blev by smed och hon fick ta hand om mamma.

Att som statareunge gifta sig med en bondson i den tid som hon växte upp var definitivt att gifta sig över sin samhällsklass och hon var därför noga med hur familjen framstod för andra. I dagens samhälle skulle hon möjligen uppfattas som lite av en uppkomling men med tanke på hennes bakgrund är det lätt att förstå att hon var nöjd med livet. Någon uppkomling var hon förstås inte, inte medvetet i alla fall, det var hon var alldeles för äkta för. Det är inte heller konstigt att hon var väldigt engagerad i byns kyrka med tanke på kyrkans status i byn och i gemenskapen.

Det där var ingen nyhet i familjen. I början på förra seklet hade farfar, som var bondson, förälskat sig i en av gårdens pigor. På den tiden var detta en sådan skandal att de fick flytta från bygden och under några år drev de en gård ca. 6-7 mil från hemmet, innan de flyttade tillbaka först till grannbyn och efter ytterligare fem år till det som kom att bli hembyn. Så gick det till när farfar var ung i början på 1900-talet.

Mamma hade dock fått betala ett pris för tillvaron. Hon hörde till den sista generationen som drabbades av polio och kom att lida av hemska smärtor och haltade svårt under resten av livet. Hon avstod för det mesta från att dricka alkohol på grund av alla de starka tabletter hon måste ta och var följaktligen ovan vid sådana drycker. Detta har en viss betydelse för resten av berättelsen. Hon var sannerligen lite av ett människoöde min stackars mor…

Med den bakgrunden är det lite lättare att förstå innebörden i följande anekdot.

Det var sommar och en varm söndagseftermiddag i slutet på 70-talet. Jag var någonstans i yngre tonåren vid den här tiden. Min syster som i vanliga fall bodde i Borås var hemma över helgen. Sonen till kyrkoherden i byn var över på besök. Han var lite förtjust i syrran (eller om det var i gården) och var en flitig gäst hemma. Vi satt och kopplade av tillsammans i trädgården bakom huset, behagligt nersjunkna i baden baden, hammock och allt vad det nu var. Sällskapet bestod av pappa, hans kompanjon, syrran, prästsonen, en granne och så lilla jag. Mamma var iväg tillsammans med mormor någonstans. Det var riktigt gemytligt och så bra som bara barndomsminnen kan vara.

Det var några timmar kvar tills det var dags för eftermiddagens pass i ladugården och den här dagen, givetvis för att det var söndag också, lät man andra arbeten vara.
Jag vet inte vem som fick infallet men syrran hade provat en ny likör och hon hade tagit med sig en flaska av den hem. Varför inte provsmaka på den? Sagt och gjort. Syrran gick in i huset för att göra i ordning det hela och vi övriga satt och flinade mot varandra lite konspiratoriskt, för att plocka fram sponken mitt på dagen och på en söndag till råga på allt, gick ju förstås inte alls för sig. Vad skulle kyrkorådet säga om de visste?
Respekten för den sortens överhöghet var djupt rotad i sällskapet.

Syrran kom snart ut från huset bärande på en bricka full med glas och en flaska innehållande den ädla drycken och förstås ett glas saft till mig. Hon slog upp en rejäl tuting åt var och en och jag minns att likören hade ungefär samma färg som min saft men också att man sade det var starkt, rejält starkt, och jag lade märke till att man smuttade ytterst försiktigt på det. Någon sade att det var närapå lika starkt som rent brännvin. 

Plötsligt hörs ett motorljud och ett knastrande i gruset på framfarten på andra sidan huset och det var uppenbart att vi höll på att få besök. 

Ajdå – det skulle inte se något vidare ut att prästgårdsarrendatorn satt och "söp" på tidiga eftermiddagen. Nu gällde det att handla och förekomma eventuellt skvaller. Man hann precis gömma undan flaskan innan ett äldre par visade sig vid husknuten. Det visade sig att besökaren var den pensionerade komminister som den nuvarande kyrkoherden efterträtt. 

Jaha, det var ju typiskt. Här sitter man en söndagseftermiddag på prästgårdsarrendet och pimplar likör och så kommer det en präst av alla på besök!

Sällskapet fann sig dock snabbt och bjöd välkomnande besökarna att slå sig ner. Roligt att ses! Ville man möjligen ha en kopp kaffe? Annars fanns det mera av den saft vi drack, bjöd syrran helt fräckt.
Herrskapet tackade ja till ett glas saft och förklarade att det skulle man uppskatta i den härliga sommarvärmen för de hade kört rätt många mil.  

Detta blev för mycket för prästsonen som i ett tappert försök att dölja hur generad han var kom med någon lam ursäkt om att han var tvungen att titta till de får som kyrkoherden hade i anslutning till prästbostället. Grannen tog tillfället i akt och följde hans exempel och kom plötsligt ihåg att han lovat att hjälpa honom med fåren. Bääääh, tänkte jag men sa inget.  

Övriga höll masken utmärkt utom jag som egentligen inte fattade vad som hände och därför inte hade någon mask att dölja. För mig var det inga konstigheter att man bjöd besökarna på saft och inte likör, de körde ju bil bevars och jag hade ändå aldrig fått bilden av att även prästen kunde ta sig ett glas som alla andra – men så var jag också mycket ung.

Besöket var uppskattat för detta var både gamla och omtyckta vänner av familjen. Vi satt där och småpratade, jag och prästparet med vår saft och övriga med sin likör och ingen funderade nämnvärt över vad den andre egentligen drack.

Så hörs ännu mera knaster i gruset tillsammans med motorljud. Ännu en bil som kommer. Den här gången var det mamma som kom haltande runt husknuten. Hon sken upp i uppriktig glädje över att se besökarna. ”Tänk att ni har vägarna förbi” och ”vad roligt att se er” fjäskade hon och strålade med hela ansiktet.

Hon linkade fram till bordet och utbrast till syrran: ”Dricker ni saft? Jag är så törstig. Får jag ta lite av dig?”

Utan att vänta svar sträckte hon fram handen mot syrrans glas, förde det till munnen och svepte innehållet i ett enda drag.

Hur hon, som nära nog aldrig drack alkohol, lyckades hålla masken när hon fick spriten i strupen var det aldrig någon som förstod. Min mor var lite av en gnällig hypokondriker i vanliga fall men när anseendet stod på spel kunde hon vara tuff som få. Hon samlade anletsdragen blixtsnabbt och fällde någon kommentar om att syrran gott kunde hällt i lite mera vatten i saften…
Hennes självbehärskning den gången blev omtalat i familjen under många år efter hennes alltför tidiga frånfälle, dels i beundran men också för att man tyckte att man ofrivilligt lyckats spela henne ett riktigt gott spratt. Man skrattade gott och tillgivet åt det för det var så typiskt min kära mor. 

Detta är förstås en svunnen tid med en syn på högkyrklighet som jag hoppas försvann med den generationen. I varje fall har inte jag stött på den även om dess moderna motsvarigheter kan irritera mig ganska ordentligt. Självgod, religiös präktighet hör aldrig hemma i äkta kristna sammanhang.

Kanske fungerade det med högkyrklighet förr i tiden på något sätt, för även om man störde sig på den ibland, så var den åtminstone äkta och passade på något sätt in i den tidens sociala hierarki. Samtidigt får vi komma ihåg att nyckelpersonerna i den här berättelsen föddes på 20-talet eller tidigare, alltså i en tid med helt andra uppförande koder än vad som gällde 50 år senare i trädgårdenoch som är nära nog okända idag.

Nå, det får vara som det vill med det, för minnet av min högkyrkliga mor som just ovetande har svept ett glas med brännvinsliknande likör inför en besökande präst i tron att det var vanlig saft, är en syn som jag aldrig glömmer. 

När Färg TV kom på modet

Sveriges Television, numera SVT, började sina sändningar 1956. Vår familj var tidig med att skaffa TV, bland de första hemma i byn rentav. När jag var barn fick jag ofta höra talas om hur man skaffat sin första apparat under sista halvan av 50-talet och hur grannarna gärna samlades hos mina föräldrar och syster för att se de få sändningar som fanns.

Det var förstås svartvita apparater som gällde innan färg TV:n började bli vanlig i -början på 70-talet. Visserligen hade man gjort ett försök med färg TV ute i stugorna i början på 60-talet. Man hade nämligen fått veta att om man trädde en nylonstrumpa över mottagaren skulle man kunna se bilden i färg. Många lär ha gått på detta innan det uppdagades att det var ett aprilskämt.

Utvecklingen gick framåt ändå och när jag var en 5-6 år gammal köptes den första färg TV:n in. Visserligen var vi de första hemma i byn som skaffade en sådan men nu var det så vanligt med TV apparater så någon by-samling hemma hos oss blev det inte för den sakens skull. Trevligt var det i alla fall, åtminstone så länge den funkade.

Till historien hör förresten att det i släkten fanns en gentleman som var delägare i och arbetade med en radio och tv butik. Låt oss kalla honom Sven. 

Han var säkert en bidragande orsak till att vi var tidigt ute med detta i kombination med att pappa alltid var väldigt tekniskt intresserad och öppen för tekniska nyheter.

En kväll började TV:n krångla och färgen försvann helt i den och bilden som var kvar var inte mycket att se på heller. Detta var förstås en katastrof i familjen. 

Nåja, jag brydde mig nog inte så mycket om det i den åldern som jag var men för min syster som var i övre tonåren var det annorlunda förstås. Det var en ren katastrof! Bästa väninnan skulle ha sett programmet som hon missade och det gillade hon förstås inte alls. 

Vi undrade förstås alla över vad som hänt och särskilt syrran gnällde om det förstås. Pappa fick ett av sina infall, fick oss att tro att han kollade något på baksidan av apparaten och sade åt syrran: 

”Jag tänkte väl det. Det här är inga problem, det är bara färgtuberna som tagit slut i den . Du får ringa till Sven och be att han kommer hit med ett par nya imorron!”

Så långt var det ett utmärkt skämt men det blev bättre. Någon teknisk förmåga hade hon inte fått med sig i livet så hon svalde därför påståendet med hull och hår: Hon ringde faktiskt Sven och förklarade att färgtuberna i TV:n tagit slut... 
Det hade varit riktigt roligt att få se hans ansiktsuttryck när han tog emot samtalet och jag undrar om denne äkta gentleman verkligen klarade av att hålla sig för skratt... 

Skämtet om syrrans färgtuber till TV:n blev en klassiker i familjen och ett som fortfarande tål att berättas 40 år senare. 

Lite korta fakta – källa SVT:s företagsfakta.

• 1956, SVT börjar sina sändningar den 4:e september efter beslut i riksdagen.
• 1968, beslutar riksdagen om införandet av reguljär färg TV.
• 1969, SVT får en andra kanal när TV2 startas.
• 1970, reguljära färg TV sändningar börjar.