Berättelsen om hur jag sköt sönder en antik kaffekvarn!

Visst gör man bort sig så det står härliga till ibland. Du vet, såna där dagar när inget verkar stämma, situationer när du glömmer allt du lärt dig och gör precis tvärtom med, i bästa fall, dråpliga konsekvenser. Nu ska jag berätta om en sådan händelse – om den dagen när jag sköt sönder mormors kaffekvarn.  

Jag vet hur man hanterar ett vapen på ett säkert sätt. När jag var ung var jag med och sköt kajor och kråkor när de blev för många och när jag gjorde lumpen sköt jag till mig ett skyttemärke med k-pist. Jag sköt lerduvor på fritiden och ägde två gamla hagelgevär och ett salongsgevär av kaliber 22. När jag muckade från lumpen hade jag emellertid fått nog av vapen och sålde mina egna, något som jag ångrat sedan dess. Jag hade två gamla Husqvarna hagelgevär med piporna sida vid sida. Den ena hade piporna förlängda med en dm. Träffade man en lerduva med den slog det inga flisor ur den precis utan antingen pulvriserades den eller också missade man. 22:an av märket Bingham var härlig att skjuta prick med. Ett billigt vapen men det dög åt mig. 

Den här dagen verkade det dock som om jag, åtminstone för en stund, glömde bort allt jag lärt mig och gjorde allt totalt fel, eller också hade jag bara ingen vana vid vapen längre för det hade hunnit gå nära femton år sedan jag ryckte in i det militära. Jag hade knappt hållit i ett vapen sedan dess. 


Det som hände sedan torde vara preskriberat nu och de vittnen till min dumhet som var närvarande är tyvärr döda. Det vapen som kom till ofrivilligt bruk lämnades inom några månader in till polisen och dess vidare öde är okänt men jag antar att det förstördes. När detta skrivs har det gått 18 år sedan den här egentligen rätt så dråpliga händelsen.  

Låt mig beskriva vad som hände.

Pappa låg på sjukhus och vi hade förstått att han inte hade långt kvar att leva (och det hade han inte heller skulle det visa sig). Vi, det vill säga jag och min syster, visste att han hade ett antal vapen i sin bostad. Det handlade om sådant som gått i arv både i pappas och mammas släkt. Under min uppväxt hade jag kommit i kontakt med de här vapnen ideligen. Inte för att de användes men de förvarades i en vindsgarderob bredvid mitt rum och det var alltid spännande att titta på de där. Ett par av dem var fullt funktionsdugliga. Ett par av dem var gevär av mausertyp och det ena var riktigt välhållet. Ett gevär hade samma kaliber som ett hagelgevär men var till skillnad från sådana försett med ett konventionellt slutstycke. Jag har aldrig sett något liknande vare sig förr eller senare och det var det här geväret som kom att spela sin roll i vandaliseringen av mormors kaffekvarn. De övriga vapnen var antagligen 22:or men saknade slutstycken och var därför inte funktionsdugliga.

Väl medvetna om att några av dem, om inte alla rentav, kom från mammas släkt, kom vi fram till att vi borde få bort dem från pappas bostad innan hans bortgång för att eventuella släktingar skulle kunna göra anspråk på dem. Vi ville inte att de skulle fastna i ett dödsbo, så att säga, på fel sida släkten. Därför kom vi överens med mormor om att förvara dem hos henne.

Mormor hade fyllt 90 och var en riktig krutgumma, den sorten som inte tillverkas längre. Du vet de här gamla fina tanterna med en ödmjukhet som bara ett livslångt slit kan skapa, men samtidigt rakryggade och med en klockren känsla för vad som är rätt och fel. Tänk om vi lärde oss att lyssna lite mer på våra äldre, vad mycket roligare vårt samhälle skulle vara då. Hon bodde vid den här tiden i byn Slöta ett par kilometer från pappas hem i Vartofta.

Både jag och syrran kände till de här vapnen från hela vår uppväxt och visste att de aldrig kommit till användning. Det var i alla fall vad vi trodde.

Vi lastade in dem i baksätet på min bil och åkte iväg till Slöta. Vi mötte mormor som parkerat sig i en soffa ute i trädgården och njöt av det fina vädret. Hon visste varför vi kommit och vi slösade ingen tid utan där fick vi in vapnen i mormors kök. Från köket gick en extremt smal trappa ner till källaren i vilken vi kommit överens om att förvara gevären. Det är nu som allt jag lärt mig om vapen med ens försvann.

Syrran gick ner i källaren för att ta emot vapnen som jag i min tur langade ner till henne. Om någon vapenkunnig varit där hade han fått skrämselhicka redan då. Utan mankemang tog jag gevären i pipan och räckte ner dem i trappan med kolven riktade mot syrran som i sin tur lätt kunde ta emot dem. Jag tänkte faktiskt inte ett jota på det där med säkerhet för både jag och syrran visste ju sen barnsben att de där vapnen var ofarliga. Jag hade nog tryckt på avtryckaren på mausergevären i något slags föreställning om en blindavfyrning men det var mera omedvetet än ett seriöst säkerhets tänkande.

Så kom turen till det här vapnet som hade kaliber som ett hagelgevär men försett med vanligt slutstycke. När jag tog det i händerna lade jag märke till att slutstycket var utdraget och då vaknade jag till något ur min nonchalans, men inte tillräckligt. Något sa mig i alla fall att jag inte ville räcka ett till synes funktionsdugligt vapen med utdraget slutstycke till min syster, allra minst med pipan riktad mot mig, för med hennes vapenförmåga, eller rättare sagt frånvaron av sådan… Nej, även om jag visste att bössan var oladdad så ville jag inte ha det så.
Utan att tänka närmare på det skickade jag in slutstycket i en mantelrörelse och tryckte till på avtryckaren.

Hela världen tycktes explodera! Jag blev så paff att jag bara stod där och märkte inte ens om vapnet rekylerade eller inte. Det hade i alla fall stannat kvar i händerna på mig så det var ingen vidare kraft i skottet. Det var dock mer än tillräckligt skulle det visa sig. Mormors kök var med ens fyllt av blågrå rök och jag stod som förstenad och bara stirrade på den här tingesten som jag höll i mina händer. Man kan bara föreställa sig scenen… egentligen såg det nog rätt kul ut. Jag skulle ge mycket för att ha fått se mitt ansiktsuttryck i det läget... 

Ett skratt som närmade sig det hysteriska ryckte upp mig och fick igång hjärnan igen. Det var syrran som var på väg upp för trappan, gapflabbande. ”Jisses, hon har fått spelet totalt” tänkte jag som instinktivt insett vad som hänt. Jag var nära att smälla till henne för att få henne lugn men hon hann lugna sig innan som väl var och vi kunde bilda oss en uppfattning om vad som hänt.

Jag kom ihåg att pappa, som bodde i Västsvenska Lantmäns gamla lokal, klagat på att han trodde att han haft påhälsningar om nätterna av inbrottstjuvar. Han hade lovat mig att han skulle möta dem ”med en laddning salt i röven” nästa gång de kom. Jag hade aldrig hört talas om att det skulle finnas ammunition med salt istället för bly, så jag tolkade det som skitsnack och tänkte inte närmare på det. Tydligen hade han ändå gjort verklighet av sitt hot men det var ingen ända som fick smaka… vad det nu var för något – för något hagel hittade vi aldrig.

När röken lagt sig, syrran lugnat sig och jag börjat tänka klart – kunde vi konstatera att min tabbe resulterat i en totalförstörd kaffekvarn som hängde på väggen i andra ändan av köket samt en mer eller mindre perforerad dörr bredvid. Det låg kaffebönor över hela golvet och en angenäm arom blandade sig med lukten från krutet.

Vi tyckte att vi haft en oerhörd tur att mormor befunnit sig utomhus. Hon hade väl fått slaget och stupat på fläcken om hon varit i köket. Vi fick ner bössan i källaren, utan ytterligare skottlossning och gick ut till henne. Vi satte oss hos henne och förklarade så försiktigt vi kunde vad som hänt. Som väl var hörde hon lite illa så hon hade inte förstått vad det var som smällt.
Mormor hyste ingen större kärlek till pappa och var i själva verket rätt arg på honom, något som inte förbättrats sedan mamma dog. Hon smälte vad vi sagt ett par sekunder innan hon konstaterade knastertorrt: ”Han djävlas med oss än…”

Vi kunde förstås inte annat än skratta åt det dråpliga i situationen och gick tillsammans in för att inspektera skadorna.

Mitt uppe i detta kommer plötsligt grannen som bodde ovanpå in. Syrran börjar genast babbla och hälsar honom med orden: ”Du undrar säkert vad vi har för oss…”
Aj tusan, tänkte jag, det är nog smart att hålla käften om det här så jag avbröt henne: ”Ja, kan du tänka dig – jag lyckades ha en tung vas i golvet!”
”Jassså” kom svaret släpigt, ”var det det som lät så…?”Nu kunde jag inte hålla mig och knappt för skratt heller. ”Ja, kan du tänka dig – det lät precis som ett bösse-skott!” Tablå.

Under återstoden av sitt liv pratade alltid mormor om detta som ”dan när Jan sköt sönder kaffekvarnen” och hon hade särskilt roligt åt att hon hittade kaffebönor på golvet när hon städade i månader efteråt.
Gevären? Jodå, några fler incidenter inträffade inte och när pappa dött och släkten sagt sitt, lämnade jag in dem till polisen i Falköping och jag antar att man förstörde dem.

Mina drömmar om att skaffa vapen igen och skjuta lite lerduvor kom på skam den där dagen. De försvann i en explosion av krut, hagel (?) och kaffebönor. Jag har aldrig skaffat några fler vapen och tur är väl kanske det…

Partiledarlön

S får betala en rejäl lön till sin nya partiledare, läs om det här. Hans lön blir densamma som statsministern vilket väl är att plocka ut segern en aning i förskott. Det må vara hur det vill med det men när man sedan läser vilken lön det handlar om, undrar man om S verkligen är inne på rätt väg eller bara gjort en miss...


Jag hör till de (borgerliga) som tyst gratulerade S till att ha fått Stefan Löfven som partiledare. Ett klokt val tycker jag som för Alliansens räkning hoppats på Jämtin. Nu har man istället fått en skicklig förhandlare som ledare som säkert kan göra ett och annat för att ta S ur svackan. Alliansen lär få se upp - om de inte redan gjort bort sig med hans lön vill säga....


Denna uppgår enligt Di till 144 000 kr/mån. Bara att gratulera till en skickligt genomförd förhandling men jag kan inte låta bli att fråga vem i all världen kan anse att han är värd sådana summor - i synnerhet om man leder S - en märklig syn på det här med att vara ett föredöme. 


Man kan anse att om man tagit över ett parti i sådan kris som S, så är man i alla fall inte värd en statsministerlön. Det är att förhäva sig rätt så mycket. 
När man sedan betänker att denne man varit ledare för IF Metall, som organiserar en så stor del av industriarbetarna, börjar man undra...


Jag hoppas för S skull att detta bara är något man glömt att se över och rättar till det med det snaraste - annars har nog Löfven börjat sin nya karriär med att trampa rätt duktigt på alla de fattiga som hoppas på honom...

Kärlekens lov - reflektioner

Bland det finaste som skrivits i något sammanhang om kärlek finns i Bibeln. Man hittar det i Nya Testamentet, Första Korintierbrevet, kapitel 13 - kapitlet är mera känt som "Kärlekens Lov". Det här är värt att fundera på oavsett hur man ser på religion. Jag  citerar kapitlet i sin helhet och välkomnar dig som redan känner det att läsa det som du känner bäst. Du som inte känner det och tycker att bibeln inte är något för dig, uppmanar jag att läsa det utan fördomar, förutsättningslöst och med ett öppet hjärta - för oavsett om det återfinns i en kristen text eller inte, är det lika viktigt och aktuellt för oss alla. 

Jag försöker mig dessutom på att skriva in en egen tolkning av texten. Därför är den citerade texten svart och i fetstil och mina egna kommentarer i färgad text. Mitt mål är alltid att Guds ord ska vara lätta att begripa och kunna tillämpas i vår verklighet istället för en som fanns för 2000 år sedan... 

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Det spelar ingen roll hur intelligent du är, hur flitig du är eller hur stark du är. Det spelar ingen roll vilka uppoffringar du gör. 

Vad du än gör utan kärlek är totalt värdelöst. Har du inte kärlek som ledstjärna i precis allt är det du gör totalt bortkastat och saknar betydelse. 

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Här beskrivs kärlekens väsen som totalt befriat från egoism, aggression och rädsla - som alltigenom god utan några som helst gråzoner. Här finns inga utrymmen för någon annorlunda tolkning utan kärlek är alltigenom god. 

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärlekens etik går ut på att vara sann, tror gott om allt och alla, trofast, hoppfull och tålmodig. Den som lever i kärlek ställer aldrig några ultimatum utan tror på det godas seger i slutändan. 

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, 
men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

Kärleken är evig och fullkomlig och kommer till slut att triumfera över ondskan. Allt utom kärleken kommer att försvinna och i slutändan är det bara kärleken som finns kvar. Syftar då "slutändan" på tidens ändå, vår tids ände eller vår personliga tids ände? På allting, allt ifrån det lilla och kortsiktiga till det stora och eviga. 

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Kärleken är en pågående mognadsprocess och vi förs sakta men säkert från egoismen till kärleken vilken förblir det slutliga målet. 

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Det här är viktigt. Det beskriver hur vår begränsade kunskap en dag ska bli fullkomlig. Det är samtidigt ett löfte från Gud att bli en del av fullkomligheten, det vill säga Gud själv. 

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

Kärleken är absolut störst men tron och hoppet är dess följeslagare. Det ena utesluter inte det andra och är istället beroende av varandra för att kunna existera. 

Vad kan man mer säga om detta? Ingenting egentligen - Kärlekens Lov säger allt. 

Förintelsens Minnesdag

Får några tankar när jag tittar på SVT:s direktsändning från Stockholms synagoga och minnes ceremonin över förintelsen. 

En symbolisk bild av rang. Två F 15 Eagle från Israeli Air Force flyger i formation över ruinerna efter Auschwitch. Symboliken med Davidsstjärnan flygande som i triumf över nazisternas värsta dödsfabrik säger egentligen allt. 

Förintelsen... Måtte vi aldrig glömma detta svarta hål i europeisk historia... När jag gick i skolan tyckte jag att det tjatades för mycket om just förintelsen. Det vill säga, man pratade inte om andra folkmord begångna av bland annat kommunismen, av turkar (eller Ottomanska riket som det var på den tiden) m.m. Detta ledde till att det saknades balans i historiebeskrivning, något som jag tyckte behövdes eftersom vi på den tiden hade Warszawa pakten så nära inpå oss med ett Sovjet som gjort sig skyldigt till mycket i den vägen. 


Samtidigt behöver det tydligen undervisas om detta mer än någonsin, om så bara för att fästa uppmärksamheten på företeelsen. Vilka som gjort vad får komma i andra hand. Anledningen är att en del politiker öppet ifrågasätter att förintelsen någonsin skulle ha ägt rum och försöker istället framställa det som judisk propaganda. Irans president är den som hörs mest ifråga om det numera, senast slängde han ur sig något i den vägen i en intervju med mexikanska journalister i förra veckan. 


En sak är lite märklig med förintelsen och det är konsekvenserna av den. Det är lite tveksamt om Israel existerat som stat utan Förintelsen vilket väl torde vara det optimala nederlaget för nazismen. Man bygger till stora delar sin ideologi på hat mot en folkgrupp, försöker utrota denna med följa att den i förlängningen får ett eget land.
Man kan bara undra hur statsbildandet hade sett ut i det forna Sovjet om demokratin och yttrandefriheten fått fäste direkt efter kriget...


Obalansen mellan information om Förintelsen och andra folkmord verkar tyvärr dock bestå. Det är förstås en fördel för Israel och judarna som folkgrupp - och det unnar jag dem eftersom jag är för den judiska staten - men det tycks ske på bekostnad av andra folkgrupper, vilket förstås inte är bra. Vem känner till folkmordet på Armenier nuförtiden eller jakten på Kulaker under 20- och 30-talen? Det här är förstås inte bra. 
Jag är för att man fortsätter att informera om Förintelsen i samma omfattning som förut, tro inget annat, men jag förordar också att man i högre grad informerar om andra lika allvarliga brott. 


Det behövs också av en annan anledning och det är det ekonomiska läget både i Sverige och Europa just nu. När det är sämre tider brukar rasister och främlingsfientliga vädra morgonluft. Anledningen är enkel. Det är alltid lätt att utse en syndabock och vad är väl enklare än att hacka på våra nya svenskar eller varför inte judarna? Det senare är tydligen populärt i Malmö har jag förstått där antisemitismen än en gång visat sitt äckliga tryne. Det allmänna missnöjet i Tyskland under 20- och 30-talen som banade väg för nazismen och Förintelsen byggde också på den principen och utnyttjades cyniskt som ett medel för att störta världen i krig. 

Folk håller aldrig ihop så bra som när man har någon gemensam att tycka illa om. 


Jämför bara med vilket snack det är på en del arbetsplatser om allt ifrån enskilda kollegor till chefen. Går det tillräckligt långt och rasism, främlingsfientlighet och övriga antidemokratiska krafter får fäste, är steget inte långt till att man skyller våra invandrare för allt. 
Dessvärre glömmer vi också gärna att folk håller ihop minst lika bra när de har någon gemensam att tycka om - vilket tål att tänkas på. 


De bästa skydden vi har mot det här skräpet är förstås Demokrati, Åsikts-, Yttrande- och religions frihet. Det är därför viktigt att det fria ordet aldrig tystnar och att överlevande från dessa ohyggligheter blir hörda. 


Det är förstås också viktigt att komma ihåg Förintelsen av 6 miljoner judar under andra världskriget. Det är lätt att påstå att det aldrig får hända igen, men ändå har det gjord precis det vid flera tillfällen. Senast Europa besudlades med folkmord var under kriget på Balkan under 90--talet men vi har också sett prov på annat runt om i världen som Pol Potts kambodja och den etniska rensningen i Rwanda. 


Hur har det kunnat ske kan man undra? Jag vet förstås inte men det visar med all önskvärd tydlighet på hur viktigt det är att vi aldrig glömmer Förintelsen.  

Jag måste bara berätta....

... en historia som möjligen får dig att råda mig att kontakta psyk eller bara sluta vara löjlig eller kanske fundera lite djupare. Jag ska berätta om sonens cykel.


Jag och familjen bodde i Kinnarp vid den här tiden. Sonen var väl åtta år eller nåt. 


Just den här eftermiddagen var jag på väg till Falköping. En solig sommardag och den korta bilturen var inte oangenäm. Jag var faktiskt på väg till "bolaget" vilket var mitt enda ärende till Falköping den dagen. 


Det var inte ovanligt att jag passade på att be när jag satt i bilen ensam. Det passade bra att syssla med bön under en stunds ensamhet. 

Bäst som jag sitter där, och jag kommer ihåg exakt var jag befann mig längs väg 46, kommer en tanke farande genom skallen. Var det en röst eller bara en stark förnimmelse? Jag vet inte. Hade de varit en röst hade man kunnat tänka tanken att det vore på sin plats att ändra destinationen till "Hispan" istället, men det var det ändå inte. Jag har faktiskt ingen vettig förklaring, ingen vetenskaplig eller logisk i alla fall. 


Jag kände en stark uppmaning att åka till en viss cykelaffär i Falköping och titta på en cykel till sonen. 


Detta var helt vansinnigt. Jag hade inga pengar till en ny cykel åt sonen, även om hans gamla var för liten och han verkligen behövde en ny. Jag hamnade i en slags diskussion med mig själv och kände inte frid med mig själv. Jag käftade emot och resonerade. Jag var logisk och känslomässig och till slut var jag rätt förvirrad. Inget hjälpte. När jag väl kom fram till Falköping tog jag, nästan mot min vilja, av i rondellen i alla fall - och det blev INTE mot Systembolaget. 
Tankarna som kommit hade varit så tvärt emot min vilja och jag kunde inte vara säker på att de var mina egna. Kunde de rentav komma från Gud? Jag hade ingen aning. Jag kände att jag ändå var tvungen att undersöka om det fanns något i detta. 

Nåväl, jag åkte till den här cykelaffären, bytte ett par ord med damen som stod bakom disken och tittade på en cykel åt sonen som jag ändå inte hade råd med och förklarade så artigt jag kunde att jag skulle tänka på saken. 
Jag kände ändå att det inte var riktigt därför jag var där, att det fanns något mer i detta. Jag var tvungen att försöka med något. Jag frågade henne efter ägaren och förklarade att vi växt upp i närheten av varandra och jag tyckte att det kunde vara trevligt att säga hej. Inga problem med det och hon visade ut mig i affärens verkstad. 


Min gamle vän fanns där mycket riktigt och han var i samspråk med en av sina kunder. Det var något bekant över den där kunden... kunde det vara...? 
Jodå, jag kände den här killen. Jag hade inte sett honom på 20-25 år. På den tiden var han en av mina bästa vänner men vi hade inte skilts som vänner alls.
Jag hade under den senare delen av tonåren varit lite av en sökare. Jag upptäckte att det här med att hälla i sig alkohol, åka till folkets park, dansa och ha kul, inte var något för mig och jag hade sökt mig till Pingstkyrkans ungdomsverksamhet istället. Det uppskattades inte av de kretsar jag umgåtts i tidigare. En fredagskväll när jag kom ut från kyrkan för att åka hem, väntade det här gänget på mig. De flesta av dem var rejält berusade. De förklarade för mig att de kommit dit för att ge mig en omgång stryk för att jag blivit Pingstvän. Jag förklarade kort att jag inte tänkte slåss med dem, vände på klacken och gick till min bil utan att se tillbaka. Något slagsmål blev det aldrig. Det att jag inte valde konfrontation tog förmodligen udden av situationen och jag kan inte låta bli att tänka att jag nog vann en moralisk seger i alla fall. 
Den här grabben hade varit med i det där gänget och hans ansikte var faktiskt det enda som jag senare kom ihåg från den kvällen. Jag hade ringt upp dagen efter och gett möjligheten till försoning men så hade det inte blivit. 


Nu blev det däremot ett hjärtligt återseende. Först såg jag förvåning och sedan igenkännande hos honom och jag kände plötsligt som att en cirkel slöts, att det kom frid över relationen och att det var detta som jag kommit dit för. Ett tillstånd av ovänskap hade tydligen rått under alla år utan att jag egentligen varit medveten om det. Märkligt men helt plötsligt var det som om något lugnade sig och jag kände friden igen. Nu kunde jag åka till Systembolaget som planerat och det gjorde jag också. 


Hade det nu stannat med detta hade jag nog inte funderat vidare på det. Jag hade reducerat det till en trevlig tillfällighet och vårdat minnet av den, men så blev det inte. 


Några veckor senare fick vi plötsligt ett besök av en av vännerna i församlingen. Han körde fram utanför huset lastade ur en gammal pojkcykel och förklarade: - Min grabb har vuxit ur sin cykel, den är risig men den går att cykla på. Jag hörde att din son vuxit ur sin och den här borde passa honom. Den är er om ni vill ha den!


Nu stämde det helt plötsligt. Sonens cykel blev nyckeln till det här på nåt sätt. Den var bara en förevändning för att jag skulle ta mig till en viss punkt vid en viss tidpunkt för att få frid över relationen med min gamle vän, något som var trasigt men som behövde repareras.
När jag väl agerat och svarat på impulsen som tog mig till mötet gick det som var tänkt att ske i verkställighet. 
Cykeln som sonen fick till slut tog jag som ett kvitto på att jag gjort rätt när jag valde att följa infallet att åka till affären. 


Jag har ingen logisk förklaring till det som hänt och det tvivlar jag på att någon har. Däremot är jag förvisad om en sak. Det finns någon som har full koll på våra liv och som inte tvekar att gripa in i dem - om vi ger honom tillåtelse. Hans namn är Jesus Kristus. 


Vad tror du? Jag kan inte avgöra det åt dig bara uppmana dig att öppna ditt inre och förutsättningslöst undersöka och söka den som hela tiden söker dig. Oavsett hur man misstolka kristendomen genom årtusendena så är det ändå så att den faktiskt i huvudsak bara handlar om tre saker - tro, hopp och kärlek - och förstås förutsättningen för alla tre - förlåtelse. 
I det hårda samhälle som växt fram de sista åren måste jag be dig ställa dig frågan om du verkligen har råd att avstå från det. 

Sorgligt S

Då var det ett faktum då... Juholt avgår med omedelbar verkan. Dagen innan hade man från deras VU förklarat att han sitter kvar som partiledare med fullt förtroende. Hur ska någonsin väljarnas förtroende för S kunna restaureras efter allt som hänt? Kanske tiden har kommit för S att spela en mindre roll i politiken och för andra att ta över. 


I praktiken är det Jämtin som leder partiet heter det i media. Hon själv försäkrar förstås att hon inte är ett dugg intresserad av partiledarposten och kommer att svara nej på en sådan förfrågan. Det betyder med socialdemokratisk traditionell retorik förstås att kärringen är helkåt på att bli ledare. Vi har sett det hända förr....


Kanske vore det inte så tokigt för Alliansen om hon lyckades i alla fall. De hade ju utmärkt hjälp av Mona Sahlin och en oöverträffad hjälp av Juholt. Hon kan säkert hjälpa dem också för vem har förtroende för någon som uttalar fullt stöd för sin partiledare ena dan och som i sin tur avgår nästa?
Kanske är hon så naiv att hon tror att folk går på illusionen om att han skulle avgå frivilligt... tja, lycka till i så fall. Likaså har folk knappast glömt hennes vansinniga förslag om att införa muslimska högtidsdagar. En sådan idé ligger måhända i den antikristna progressiva politikens intresse men det är föga troligt att vi väljare skulle acceptera en sådan sak, inte på de närmaste decennierna i alla fall. 


S kris får mig mer och mer att tro att de faktiskt spelat ut sin roll som ett stort vänster orienterat parti. De har fört en traditionell klasskamp och kämpat mot orättvisor i mer än ett sekel nu och varit duktiga på det. Frågan är dock om föremålet för deras kamp verkligen finns kvar idag.


Visst finns det orättvisor att bekämpa, men det är inte så enkelt som att som förr dela upp folk i olika samhällsklasser. Det S kämpar mot nu är betydligt mera subtilt och svårare att identifiera än förr och därför blir också deras kamp annorlunda, om den nu överhuvudtaget kan överleva.  Den tiden när man röstade på S om man var arbetare och M om man var egen företagare är oavkortat förbi och jag tvivlar på att den kommer tillbaka. Såväl samhällsstrukturen som politiken har förändrats för mycket för det.  Det är inte lika enkelt som förr. 


Samtidigt som S minskat i opinionsmätningar har vi fått se hur Mp ökat och med en ny partiledare tror jag också att vi får se V öka. Det är intressant på sitt sätt. Är vi månne på väg mot ett läge där de där tre partierna är ungefär lika stora med en kategori väljare som flyttar lite fram och tillbaka mellan dem?
Det kanske inte vore så tokigt. Det skulle tvinga dem till samverkan om man vill återfå regeringsmakten på lika villkor utan ett stort parti som helt dominerar inriktningen på politiken. 


Nu är jag för all del ingen anhängare av något av dessa partier men jag är å andra sidan för stabilitet och balans i politiken som en förutsättning för demokratin. Därför ligger det även i mitt intresse de här partierna klarar sig någorlunda bra - även om jag förstås helst ser Alliansen i regeringsställning. 


Under tiden spekulerar media allt vad de orkar om S och frågan är om nästa ledare får det så mycket lättare än Juholt. Det vill till någon av riktigt rätt virke för att klara det.

Om slöjdebatten

Läser i dagen tidning en debattartikel av Annica Eclund (KD) om beskedet av att lärare får avgöra om elever ska tillåtas bära heltäckande slöja på lektioner i skolan eller inte. Hon menar att rubrikerna i media ”spelar främlingsfientliga krafter i händerna”. Hon fortsätter att skriva riktigt bra om rätten att välja klädsel själv och drar även in lite religionsfrihet i det hela. En välskriven artikel men den missar kärnan i problemet.

Att försöka göra detta till främlingsfientlighet och rasism känns egentligen rätt barnsligt. Vad det handlar om är själva grunden för vårt samhälle – det ÖPPNA samhället. I det döljer vi inte vilka vi är, vare sig av religiösa eller andra skäl. Har vi heltäckande klädsel – även för ansiktet – så är det som skydd i farliga miljöer, av medicinska skäl eller som skydd mot väder.

Måste nog erkänna att jag aldrig pratat med någon som burit heltäckande slöja och jag skulle nog känna mig rätt olustig även om jag förstås inte skulle vägra ett samtal. I det öppna samhället vill vi gärna kunna se vem vi pratar med, men i vårt land är det tydligen att betrakta som främlingsfientlighet numera! Det är sannerligen märkliga tider vi lever i.

Helt plötsligt är jag alltså främlingsfientlig och rasist bara för att jag vill kunna se ansiktet på den jag pratar med!? Kunna se vederbörande i ögonen vilket är omöjligt med en burka ivägen. Kunna identifiera den som visar upp en legitimation!? Kunna läsa av kroppsspråket hos den jag kommunicerar med, i vilket ansiktsuttrycket förmodligen är den viktigaste delen!?

Är det inte lite märkligt vilka åsikter man kan förvrida till främlingsfientlighet och rasism nu för tiden? 

Jag är varken det ena eller det andra och tänker inte bli det heller – i varje fall inte enligt min definition – men min syn på detta och många andras våldför sig politiska förståsigpåare på för glatta livet. Definitionerna på vad som är rasism och främlingsfientlighet, vad som är politiskt acceptabelt och inte, rentav vilka åsikter som duger och inte, ändras så snabbt nu för tiden att man inte hinner med längre. Det som var sant igår är tydligen lögn idag och tvärtom.
Vad var det egentligen som hände med åsiktsfriheten och den demokrati som debattören så skickligt efterlyser? Det verkar mera som om Orwells bevingade ord passar in istället om att ”vi är alla jämlika, men vissa är mera jämlika än andra”. 

Vi hävdar gärna att vi lever i ett öppet samhälle och påstår dessutom att vi vill bevara det öppet, men är det då verkligen så orimligt att begära att de som kommer hit ska ta seden dit de kommer när det gäller det öppna samhället? 
Att ta seden dit man kommer är något som i varje fall jag fostrats att betrakta som sunt uppförande och normal hyfs. Så är det uppenbarligen inte längre. Att ta seden när man kommer till Sverige har inget med hyfs och öppet samhälle att göra, det är istället främlingsfientlighet och rasism!

Jag är inte särskilt förtjust i att man döljer sitt ansikte av andra skäl än de jag angav inledningsvis. Det är djupt rotat i mig - och säkert i många andra också - att betrakta det som döljs med en viss... hm... försiktighet och är det så konstigt egentligen? Vi är ju vana vid öppenhet bevars. Innan debatten om slöjor kom upp, handlade täckta ansikten om huliganer, anarkister och kriminella. Blir det så i förlängningen att vi sanktionerar deras heltäckta ansikten också eller är ”bara vissa mera jämlika än andra”?

Den här debatten är enligt min åsikt bara ett enda stort trams. Det handlar inte om främlingsfientlighet, rasism eller ens religions frihet. Det handlar istället om det härliga, fria, öppna samhället där vi öppet och ärligt visar och står för vilka vi är. Om den åsikten gör mig till rasist – ja, då får jag väl bjuda på det då. 

Bortskämda med höga löner?

Läser gärna i Dagens industri lite då och då på nätet. Känns på något sätt seriösare att läsa en del artiklar av ekonomisk karaktär där än i kvällspressen. Som vanligt är det också med ett småleende som jag läser kommentarerna till de olika artiklarna, en del är korkade, andra är riktigt bra. En av dem fick mig att haja till och ta en funderare och det var tanken om lägre ingångslön.

Varför inte egentligen? Håller vi på att bli för bortskämda idag med höga löner?

När jag började jobba 1986 tog det ett antal år innan man kom upp i slutlön, en tid som sedan minskade med åren. Tiden från ingångslön till slutlön alltså.

Något jag faktiskt uppskattade med det där var att man hade något att se fram emot och att jobba för. Det handlade inte om befordran precis men känslan var inte långt ifrån, för befordran brukar ju medföra högre lön. Det var verkligen något att arbeta för – högre lön utan att ta större ansvar, en slags belöning för att man skaffat sig erfarenhet om man så vill. Det kändes också rättvist på sitt sätt. De som var äldre i gamet förtjänade enligt min åsikt att ha högre lön än mig som nyanställd.

Idag verkar det som om målet är att man ska upp i slutlön så fort som möjligt, något som är lite av ett tveeggat svärd. Det är förstås en fördel för den anställde som kan förverkliga sina drömmar lite snabbare idag än för trettio år sedan, men samtidigt innebär det högre lönekostnader för arbetsgivaren vilket inte är bra ur konkurrenssynpunkt. 

Kanske vore det en idé ändå att ha generellt lite lägre ingångslöner för att på det sättet kunna konkurrera med låglöneländerna? Menar, med så fantastiska statsfinanser som vi har (om man ska tro media) så borde väl den kombon, alltså statsfinanser och låga ingångslöner, gör Sverige till rena drömmen att investera i?

Det finns dock en allvarlig nackdel med det här tänket. Hur funkar detta i ett samhälle där anställningarna blir allt kortare och arbetsmarknaden allt rörligare? Det blir nog så svårt att komma upp i slutlön för den som får ett arbete under sådana förhållanden. Kan ett sådant system rentav bidra till att öka rörligheten på arbetsmarknaden ytterligare där företagen gör sig av med folk med jämna mellanrum för att hålla nere lönerna? Och hur blir det för oss som kommer upp i medelåldern och kommer ut i arbete efter en tid utan?

Knepig ekvation det där och det vete katten vad X blir. Å ena sidan kan vi dra till oss mer jobb med hjälp av bland annat lägre ingångslöner men samtidigt så riskerar vi att öka rörligheten på arbetsmarknaden och bidrar till att skapa generellt lägre löner genom att färre kommer upp i slutlön. 

Ingen enkel ekvation att räkna ut och jag tror jag avstår från att ens försöka, men tanken måste förstås prövas även om den är obekväm. 

Tillökning!

Idag har försvaret fått tillökning. Helikopter flottiljen har officiellt tagit emot sina första Hkp 16 enligt deras sida på Facebook, se den här. 


Kan inte låta bli att dela ett par foton från ceremonin. Fotona är hämtade från Helikopter flottiljens Facebook sida. 

Hkp 16 i luften

Överlämningsceremonin

Hkp (Helikopter) 16 är av typen Sikorsky UH60M Black Hawk och är en av västvärldens vanligaste militära helikoptrar. 


Lite oviktigt vetande.

• Igor Sikorsky började konstruera flygplan redan i början av förra seklet i hemlandet Ryssland. Emigrerade till USA efter Ryska revolutionen och grundade företaget som bygger Hkp 16. 
• 1939 flög Igor Sikorsky den första konventionella helikoptern och en modifierad variant av denna blev den första serieproducerade Helikoptern.
• Black Hawk tog i bruk av US Army redan 1979 och har byggts i mer än 2600 exemplar. 
• Känd genom filmen "Black Hawk down"
• Flyger både militärt och civilt

Juholt gör en Ljugholt igen

Håkan Juholt har inte varit tillbaka i hetluften många timmar innan första tavlan är ett faktum. Han anklagar regeringen för att ha gjort upp med SD ifråga om försvarets personalförsörjning - i ett beslut som togs INNAN valet och alltså INNAN SD kom in i Riksdagen. Till råga på allt förklarar han det hela som en slags retorisk taktik och vägrar ursäkta sig - läs artikeln här. 

Säga vad man vill om Juholt men han är underhållande. Man kan bara undra varför han inte är lite försiktigare en dag som till råga på allt medfört nya bottenrekord i opinionsmätning för S.


Tvärtom går han ut och säger på frågan om det är ok att inte tala sanning att: "Jag ser gärna drastiska ordval som en förhandlingsinvit." och på frågan om han tänker be om ursäkt "Nej, verkligen inte". 


Det måste få vara tillåtet att göra misstag, det är inget att snacka om, men att inte ha såpass normal hyfs utan att man vägrar be om ursäkt för ett klockrent sakfel när det uppdagas? Sådana fasoner kan jag aldrig ha överseende med. 


Utgångsläget för det här inlägget är därför att jag avskyr lögn i alla lägen men har överseende med misstag och kan skilja på lögn och teori. 


Hade Juholt gått ut och bett om ursäkt för sitt klaver tramp hade det här aldrig blivit skrivet...


Fascinerande retorik ändå... i den här mannens värld är det alltså helt legalt att ljuga om man kan fästa blicken på något som man anser viktigare. Att sedan trovärdigheten försvinner saknar tydligen betydelse. Tydligen är Juholt en sådan där som alltid har rätt - även när han har fel och verkar inte inse att sådant inte går hem hos en del av oss väljare.  


Man måste förstås i konsekvens ställa sig frågan - var går gränsen för vad man kan ljuga om i S och inte och framför allt - hur vet vi väljare skillnaden? 


Det är ju inte första gången vi ser sådana här dumheter signerade Juholt tyvärr. Det väcker farhågor inför framtiden. Är det en debatt som baseras på lögner vi får se även i fortsättningen? Då kanske det inte är så illa med journalisternas drev i alla fall för en politik som legaliserar lögnen är ingen politik som vi ska acceptera. Det är illa nog som det är idag med politiker som rör sig i gränslandet mellan sanning och lögn, det här förbättrar inte bilden av vårar politiker precis.   


Än en gång får vi alltså se konkreta exempel på hur en politiker försöker upphöja lögnen till en politisk sanning. Vi måste alla fråga oss om vi verkligen vill acceptera sådana politiker i svensk politik. Tappar våra politiker den lilla trovärdighet de har kvar, är det i förlängningen demokratin som sådan som får betala priset för sådant här trams.
Hade det inte varit ett så flagrant brott mot den hederlighet som vi har rätt att kräva av våra politiker, hade man möjligen kunnat betrakta det inträffade som en aning patetiskt. 

Återigen ser vi också hur S är angelägna om att fösa in SD i samma fålla som regeringen, i grunden samma taktik som man anammade när man vägrade delta i SVT:s debatt i höstas. Man vill alltså försöka skapa en bild av regeringsbildningen som inte är sann - ännu en lögn med andra ord. SD ingår inte i regeringen, alltså är de ett oppositionsparti och inget annat. Hur de sedan lägger sina röster i riksdagen har precis samma betydelse som var S lägger sina. 


I Sälen misslyckas man än en gång med sitt uppsåt - och till råga på allt på grund av en lögn... Det är anmärkningsvärt att man ser sig tvungen att anamma en sådan tarvlig taktik när det borde vara det politiska budskapet som avgör - men man kanske inte har något sådant längre....


Nåväl, såpan om S och dess partiledare verkar fortsätta, mera om det här. Man måste beundra partiets lojalitet till sin ledare - andra partiledare hade varit före detta  partiledare för länge sen.
Skall förstås tilläggas att den här gången skäller jag på S och jag ska gärna skälla lika hjärtligt på ett annat parti som försöker sig på nåt sådant här i framtiden...


Nu hoppas jag för sossarnas skull att de sparkar den där clownen från partiledarposten så fort som möjligt så vi kan börja snacka politik igen. 


Likaså hoppas jag för Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet att Håkan Juholt får sitta kvar: Mona Sahlin var en tillgång för Alliansen och det var svårt att se hur de skulle kunna få en bättre draghjälp än av "Tobleronetjejen" men Juholt slår henne med hästlängder - en bättre medarbetare lär de aldrig få. 

Om Säkerhetstänkandet i kommunen

Tragik har drabbat kommunen i allmänhet och Kinnarp i synnerhet. En hel familj utplånades i en trafikolycka på Dödens väg, E20, utanför Vara. Familjen kom från Kinnarp och tankarna går förstås till övriga anhöriga och vänner. Röster höjs förstås än en gång på att bygga den här vägen säker, läs här. Det får mig att reflektera på hur det förebyggande arbetet bedrivs i vår egen kommun. 


Frågan man ställer sig är förstås den vanliga - "Varför måste människor dö innan man gör något åt en farlig väg?"
Den här bristen på framsynthet är typisk i samhället och även i vår kommun. Vi minns hur det var med korsningen Odengatan / Holländergatan för några år sedan. Efter den första dödsolyckan muttrade man i media men ingenting hände. Det var först efter en andra dödsolycka som man till slut kom till skott och byggde om korsningen till en rondell. 


Lite hårt sagt kan man säga att värdet för den här rondellen var förutom i reda pengar också två människoliv. Kommunen hade möjligheten att undvika detta men det skedde inte. Korsningen var känd som farlig men man gjorde ingenting, inte förrän ännu en människa dött. Man måste fråga sig hur många liv nästa ombyggda trafikfara får kosta? Två eller flera liv?
Hårt sagt men för de anhöriga kan inga ord förta sorgen av det som hänt. 


Sådär - nu har jag på ett rätt hårt sätt visat på problemet. Det är dags att presentera lösningen. 


Jag återkommer till två av mina favoritbegrepp: Lean Production tänkandet och Risk Management. 



Lean bygger på tankarna om ständiga förbättringar och att ta bort onödigt slöseri. Detta borde vara en självklarhet i alla skattefinansierade organisationer.
Risk Management handlar om att identifiera de risker som går att påverka och sedan åtgärda dem. 


Kommunen borde med det snaraste skapa en arbetsgrupp (i vilken jag förstås ingår), en felsökargrupp om man så vill, vars enda uppgift är att leta i hela kommunens verksamhet och infrastruktur efter sådant som kan förbättras.
Gruppens uppgift ska vara att hitta vägar att göra verksamheten effektivare genom att jobba smartare. En besparing behöver inte handla om att sparka folk, vilket man snarare ska undvika, men det går alltid att hitta vägar att jobba på ett effektivare sätt genom att titta på hela värdekedjan i de olika processerna. Det är bara genom att skaffa sig en helhetsbild och ta ett helhetsgrepp som man kan nå dit.
Målet är också att identifiera potentiella faror i bland annat trafiken och åtgärda dem innan någon får offra livet för det. 


Ett sådant här arbete är fullt möjligt att genomföra och att avstå är egentligen rätt dumt. En sådan här grupp tjänar lätt in sina egna kostnader och har framför allt potentialen att göra en skillnad för många.  

Hur ser vi egentligen på tävlande?

Läser i media och hör på TV nyheterna om hur en pappa lämnat sin 10-åring att gå hem i minusgrader och endast iförd matchkläder efter en påstått dålig insats i en innebandycup. Läs artikeln här. Än en gång bevisar världens mest sekulariserade land hur långt man kommit från en normalt sund anständighet!


Rättelse. Nya fakta har kommit fram som berättar vad som egentligen hände,  läs artikeln här. Jag väljer ändå att inte ändra alltför mycket i texten nedan eftersom jag anser att sensmoralen i den har ett värde. 

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig förstås. Det är inte känt vilka de inblandade personerna är så i första hand tycks man ha gett sig på den aktuella idrottsklubben som om den skulle vara ansvariga för hur korkade en del föräldrar är... Inte bara den (förmodade) pappan som är osedvanligt korkad i den här affären tycks det.

Det här får mig än en gång att fundera över det här med sport och kanske framför allt över vad den gör med människor. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i den biten. 

Utgångsläget för mig är enkelt. All form av tävlan genererar EN vinnare och en himla massa förlorare. Den frälsare jag bekänner mig till tog aldrig de främstas, vinnarnas, parti utan de sista, förlorarnas, i samhället. Alla dessa gjorde Jesus till vinnare och lämnade överhögheten med skam.

Människan har tävlandet i sig, inget tvivel om det, och var vore vi utan det? Från början handlade det förstås om överlevnads instinkt och jag skulle tro att det är själva grunden som viljan att tävla bygger på och något som vi förstås alla har i oss. Utan tävlings instinkten och nyfikenheten hade vi aldrig kunnat utvecklas som vi gjort. Det är den goda sidan av tävlandet.

Den dåliga sidan handlar om förlorare, om värde, om prestationsångest och om vad man är beredd att göra för att vinna. Det handlar också om hur vi ser på de som tävlar. Ta skidtävlingarna som frun envisas med att se på dagarna i ända som ett bra exempel. Hon som många andra kan säkert räkna upp namnen på de främsta av de tävlande men vem sjutton vet vem som kom sist?

Detta är lite ironiskt på sitt sätt för alla som deltar har ändå gett allt de har i loppet och gjort sitt bästa, men ändå räcker det tydligen inte. Alltså handlar det inte om prestationen som sådan, vilket man kan tycka att det borde göra, utan om hur man är utrustad att använda den. Budskapet är enkelt - de starkaste är de bästa, de svagaste räknas inte.

Lite hårt uttryckt, men visar på den sensmoral jag är ute efter för självklart fattar jag också att det handlar om träning och allt det där, men faktum kvarstår att alla utom ett fåtal aldrig vinner. 

Nå, det är väl för all del trevligt att se en spännande match (har jag hört) och visst kan det vara roligt att spela några kronor på den där kusen också, men ändå... vad är det som det här gör med en del av oss?

Det ger näring till en syn på människor som går ut på att det bara är vinnaren som räknas och inte alla de andra. Det påverkar hur vi ser på misslyckande och bidrar till att skapa prestationsångest. Det påverkar hur vi behandlar de som deltar i tävlandet.
Detta bekräftas av varenda fotbollshuligan som någonsin beträtt en arena. Med dessa kommer också våldet, det meningslösa våldet som utövas av alla de som egentligen inte bryr sig ett dugg om vad det egentligen var man tävlade om. Det bekräftas av den här idioten till pappa som valde att straffa sin son för att han inte ansträngde sig tillräckligt. Not. Notera enligt ovan att incidenten med pappan och sonen enligt ursprungliga uppgifter inte har hänt. Jag behåller dock skrivningen eftersom jag menar att sensmoralen i vad jag skriver har ett värde. 
Straffet för att inte vinna är förlorarens belöning. Det påverkar vår syn  på hur en "vinnare" skall vara och får oss i förlängningen att se ner på de som inte passar in i vår ram för detta. 


Det borde inte vara så förstås. Tacka vet jag den brittiska synen på "playing the game for the game sake", alltså spela spelet för dess egen skull. Det är också min syn för tävlar jag någonsin mot någon, så är det bara mot mig själv. Jag har inget behov av att vara bäst, bara av att förbättra mig. 

Livet är egentligen en tävlan om så oerhört mycket mer än bara en innebandymatch eller en distanstävlan på skidor. Det handlar om status, om hur vi ser på andra och hur andra ser oss, hur vi "lyckas" i våra liv. Det handlar om att just att "lyckas" - vad nu det är för något.

Ja, vad är det egentligen det handlar om? Den som har mest när han dör vinner eller?

För oss som verkligen tror att döden endast är en episod i livet, handlar det om något helt annat. För oss handlar det inte bara om några få år på jorden, om en obetydligt kort tid i evigheten utan om något betydligt större - om evigheten och om vår plats i den.

Ingen tar plånboken med sig i graven, men om vi tar med oss något så är det förmodligen det samlade värdet av våra handlingar. 

Vi tar med oss värdet av hur vi har behandlat våra medmänniskor. Vi tar med oss värdet av hur vi levt våra liv och vad vi lämnar efter oss. Vi tar med oss värdet av hur vi blir ihågkomna. 

Oavsett om du är troende eller inte så har bibeln mycket att lära oss om det här med etik. Mitt favoritstycke ur den kommer från Lukas Evangelium, kap. 21, v 1-4. Texten finns enkelt att läsa på Bibeln Online. Utgångsläget för följande händelse är att Jesus befinner sig i Templet i Jerusalem med sina lärjungar. 

Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.  

2.

Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.  

3.

Då sade han: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.  

4.

Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo."  

Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på att det är prestationen som räknas, inte resultatet. Vem var vinnaren vid det här tillfället? Ja, inte var det de som hade mycket, den saken är klar... För min del har jag hellre den här fattiga änkan för 2000 år sen som föredöme och inspiration än en rik finansvalp på Wall Street...

Vad har vi för nytta av att försöka leva rätt då? Tja, din gissning är lika bra som någons. Änglar och harpor, få vila ut på salighetens ängar, vandra i paradiset eller... whatever - kalla det vad du vill. Det är i alla fall en evighet vi tror på och en god sådan och vill du inte tro på det så har det förstås ändå ett värde i att tro på att leva sitt liv rätt. Den som gör gott, gör aldrig fel.
För mig är alla lika värdefulla oavsett sin tro eller brist på den. . 

Ändå är jag likadan som så många andra. Jag tror på Vinnarna, för en sak är i alla fall säker. Lever vi våra liv i omsorg för våra medmänniskor, oavsett om de är de främsta eller de sista i samhället, oavsett om de kommer först eller sist i den där tävlingen och om vi ser värdet i prestationen hellre än till resultatet, har vi levt våra liv väl. Det gör oss, inspirerade av Jesus eller inte, alla till Vinnare och då har vi vunnit just det som verkligen betyder något.


Det är DE vinnarna jag tror på - det vill säga OSS ALLA!