Bortskämda med höga löner?

Läser gärna i Dagens industri lite då och då på nätet. Känns på något sätt seriösare att läsa en del artiklar av ekonomisk karaktär där än i kvällspressen. Som vanligt är det också med ett småleende som jag läser kommentarerna till de olika artiklarna, en del är korkade, andra är riktigt bra. En av dem fick mig att haja till och ta en funderare och det var tanken om lägre ingångslön.

Varför inte egentligen? Håller vi på att bli för bortskämda idag med höga löner?

När jag började jobba 1986 tog det ett antal år innan man kom upp i slutlön, en tid som sedan minskade med åren. Tiden från ingångslön till slutlön alltså.

Något jag faktiskt uppskattade med det där var att man hade något att se fram emot och att jobba för. Det handlade inte om befordran precis men känslan var inte långt ifrån, för befordran brukar ju medföra högre lön. Det var verkligen något att arbeta för – högre lön utan att ta större ansvar, en slags belöning för att man skaffat sig erfarenhet om man så vill. Det kändes också rättvist på sitt sätt. De som var äldre i gamet förtjänade enligt min åsikt att ha högre lön än mig som nyanställd.

Idag verkar det som om målet är att man ska upp i slutlön så fort som möjligt, något som är lite av ett tveeggat svärd. Det är förstås en fördel för den anställde som kan förverkliga sina drömmar lite snabbare idag än för trettio år sedan, men samtidigt innebär det högre lönekostnader för arbetsgivaren vilket inte är bra ur konkurrenssynpunkt. 

Kanske vore det en idé ändå att ha generellt lite lägre ingångslöner för att på det sättet kunna konkurrera med låglöneländerna? Menar, med så fantastiska statsfinanser som vi har (om man ska tro media) så borde väl den kombon, alltså statsfinanser och låga ingångslöner, gör Sverige till rena drömmen att investera i?

Det finns dock en allvarlig nackdel med det här tänket. Hur funkar detta i ett samhälle där anställningarna blir allt kortare och arbetsmarknaden allt rörligare? Det blir nog så svårt att komma upp i slutlön för den som får ett arbete under sådana förhållanden. Kan ett sådant system rentav bidra till att öka rörligheten på arbetsmarknaden ytterligare där företagen gör sig av med folk med jämna mellanrum för att hålla nere lönerna? Och hur blir det för oss som kommer upp i medelåldern och kommer ut i arbete efter en tid utan?

Knepig ekvation det där och det vete katten vad X blir. Å ena sidan kan vi dra till oss mer jobb med hjälp av bland annat lägre ingångslöner men samtidigt så riskerar vi att öka rörligheten på arbetsmarknaden och bidrar till att skapa generellt lägre löner genom att färre kommer upp i slutlön. 

Ingen enkel ekvation att räkna ut och jag tror jag avstår från att ens försöka, men tanken måste förstås prövas även om den är obekväm.