Manning misstänks för att i sin tjänst som analytiker åt amerikanska armén ha läckt hemligt material till Wikkileaks och anklagelserna mot honom är därefter.
Hur hela affären med Wikkileaks hanterats i media, åtminstone i svensk media, kan väcka en viss undran. Ingen verkar ta ställning emot det att man publicerat hemligt material som i vissa fall till och med inneburit livsfara för individer som namngetts i det. Istället har det funnits lite av ett romantiserat skimmer över det hela, bilden av hur uppstickaren Wikkileaks ger mäktiga USA ordentligt på tafsen, något som naturligtvis applåderas ivrigt av vissa utan en tanke på konsekvenserna med det.
Detta väcker frågor om hur vi ser på det här med sekretess.
Wikipedia om spioneri:
I svensk lag regleras det bland annat i Brottsbalken 19 kap. 5§ där det definieras som att någon för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet...vare sig uppgiften är riktig eller ej.
Jag tycker nog att det Wikkileaks egentligen sysslar med är ren underrättelseverksamhet - spioneri rätt och slätt - och det finns inget romantiskt i det. Det man sysslat med är att man kommit över hemligstämplat material och publicerat det till skillnad från en vanlig spion som lämnar samma material till den egna underrättelsetjänsten. Var är egentligen skillnaden?
Det är svårt att se någon för det handlar ändå om insamlande av hemligt material för att sedan ställa det till tredje parts förfogande. Att sedan tredje part råkar vara all världens medier istället för en underrättelsetjänst, skulle det legalisera det hela på något sätt? Ett brott blir väl knappast mindre brottsligt bara för att det genomförs inför publik?
Jag vill inte utan vidare sätta mig till doms över det här men jag har svårt att se med blida ögon på hur man ansvarslöst publicerar hemligt material och därmed riskerar både människoliv och länders säkerhet.
Var är det föredömligt journalistiska i detta? Handlar det bara om att vissa krafter med en alldeles egen politisk agenda är ute efter att ge sig på USA eller är det ett slag mot hela vårt samhälle? Är det istället bara en samling oansvariga publicitetslystna hönshjärnor som inte begriper bättre? Vad ska man tro?
Samtidigt måste man förstås fråga sig om inte fenomen som Wikkileaks behövs. Hur långt ska respekten för hemligheter gå, eller rättare sagt, i hur hög grad ska vi tillåta det? I andra ändan av det moraliska spektrat handlar det om material som kanske borde publiceras. Material som avslöjar exempelvis brott mot mänskligheten, om brott som äventyrar säkerheten för andra länder m.m. Det kanske är så att skyldigheten att granska kommer in i detta?
Det får vara hur det vill med det och även om det inte finns några enkla svar tror jag det är viktigt att ställa frågorna.
Det finns dock en sorglig, för att inte säga vidrig, sida av detta.
I England sitter det en feg krake på ett bekvämt gods som under massivt media uppbåd, påhejad offentligt av olika grupper, gör sitt värsta för att undvika utlämning till Sverige för något så tarvligt som ett sexbrott! Konspirationsälskarna tror förstås att detta är en ren lögn och förevändning för att i nästa steg få grundaren av Wikkileaks Julian Asange utlämnad till USA och i detta anklagar man oss för att inte vara en säker rättsstat m.m. Det där är förstås skitsnack med tanke på att Asange redan befinner sig hos USA:s närmaste allierade. Det är väl troligt att han snarare skulle sitta säkrare hos oss än hos britterna och förresten, om karln nu är så oskyldig som han påstår, vad har han då att frukta?
För de antastade kvinnorna är det förstås allt utom en konspiration men vem bryr sig väl om sådana i glansen från ers högfeglighet själv?
Nej, de är bara bönderna på schack brädet - precis som Manning.
Det är svårt att känna någon sympati med någon som med berått mod lämnar ut hemligstämplat material som kan skada det egna landet. Det finns inget ädelt journalistiskt i sådant, bara vidrigt och i Mannings fall möjligen naivt förräderi - om han nu är skyldig vill säga.
Det är förmodligen också så vi hade behandlat en av våra egna som lämnat ut hemligt material till tredje part, oavsett om det varit tilll främmande makt eller till offentlig media. Spionerna Wennerström och Ströberg är bara två bevis på detta.
Manning ställs inför rätta och visar det sig att han är skyldig riskerar han livstid i fängelse. För de båda kvinnorna i Sverige återstår det att se om de kan få sin upprättelse. Både Manning och kvinnorna kommer dock snart att ha försvunnit in i historiens glömska, offrade likt bönderna på schackbrädet.
Samtidigt sitter kungen på brädet, Asange själv, bekvämt i England och tänker ut nya sätt att undgå det ansvar som ytterst inte är någon annans än hans. Historien lär knappast glömma honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar