Janne reagerar – om frisläppta Knutbymördare

Idag får man nyheten att Knutbymördaren släpps fri efter sju års vård. Det får mig att fundera över vad vi har för kriminalvård egentligen.

Spontant kan jag känna ungefär att – va’ bra att hon är frisk, då kan hon ju ta sitt straff till slut då – men så är det förstås inte. Nejdå, hon ska släppas fri för ett brott som andra får sitta inne bra mycket längre för och till råga på allt har tydligen människan också haft ett eget boende sedan en tid tillbaka.

Nu är jag för all del ingen radikal anhängare av långa och hårda straff men att blanda in vård i det här med straff? Jag tycker hela tanken känns… om inte fel så i alla fall lite märklig.

De mördades liv blev med ens bara värda sju år, men för de barn som drabbats handlar det om en livstid av saknad efter mamma och frågor som aldrig kommer att få svar. 

Man kan undra vem det är som straffas egentligen?

Det här med att bara vissa tydligen är sjuka när de begår ett brott känns i sig ganska konstigt och kanske måste man vara psykolog för att förstå vad som menas med det, men ändå... Är det någon som överhuvudtaget kan betraktas som helt frisk när han eller hon begår något så fruktansvärt som att göra en annan människa illa och rentav ta hennes liv? Betraktar vi verkligen inte mord som något sjukt när det strider mot all rättsuppfattning som vårt samhälle står för och all den omsorg om våra medmänniskor som de flesta av oss känner?

Är det kanske i själva verket så att det inte alls borde handla om något sjukt utan bara rätt och slätt ett vidrigt brott? I det perspektivet är lösningen enkel. Bota en människa som anses sjuk när hon begår brottet och låt henne sedan ta sitt straff när hon väl betraktas som frisk.

Menar jag att vi inte ska göra några psykiska värderingar av kriminella, bota dem som behöver det och bara bry oss om brottet?

Jodå, visst ska vi det – men vård i alla dess former är en medborgerlig rättighet i vårt samhälle, inte något straff. Vi ska både ge vård åt kriminella likaväl som åt alla andra, ge stöd så att de kan fungera igen, kan de det inte får vi helt enkelt hålla dem borta från samhället på något sätt.

Straffet däremot bör utgå från de som får leva med konsekvenserna av det, alltså brottsoffren, och inte förövaren. Förlusten för ett barn vars mamma mördades blir inte mindre bara för att galningen som sköt henne var sjuk när hon gjorde det.