Om traditioner och avslutning i kyrkan

I Onsdagens Aftonbladet finns det en riktigt bra debattartikel publicerad, skriven av KD ledaren Göran Hägglund. Den utgår från det ständiga tjafset vid varje terminsslut om huruvida skolavslutningar ska få ske i kyrkan eller inte och om huruvida ett kristet inslag i så fall ska tillåtas.

Som vanligt är det trevligt att läsa en bra artikel - och den här gången gjorde Hägglund riktigt bra ifrån sig - men det är nästan roligare att läsa alla kommentarer som följer på den. En del av dem är (enligt min åsikt) riktigt bra men andra… det finns som en gammal kollega brukade uttrycka det ”många konstiga djur i vår herres hage”.

”Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen” skriver Hägglund. Jag tror han har helt rätt i detta.

Vi utvecklas på gott och ont mot ett mångkulturellt samhälle och jag är inte säker på att det är enbart gott, men mer om det nedan. Det handlar lite om att vi måste lära oss om våra traditioner och kanske till och med stå fasta i dem och det man kanske får kalla för svensk mentalitet, innan man kan hantera andra. Lite av att som Churchill sa om att veta var vi kommer ifrån för att få en aning om vart vi är på väg.  

”Debatten verkar främst drivas av värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med resonemang om att personer med annan religion kan känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna ­traditioner” skriver Hägglund vidare.

Jag instämmer gärna i detta. Det är anmärkningsvärt att det alltid är kristendomen som får klä skott för dessa gruppers attacker och man kan undra varför. Jag tror att det beror på att kristendomen är det verkliga målet för attackerna, inte andra religioner och egentligen inte våra traditioner heller. Nu råkar många av våra traditioner ha en kyrklig koppling så de åker med på köpet så att säga. Det är också anmärkningsvärt att man trots sin uppenbara ateism ofta förefaller försvara islam, gärna under sken av att det handlar om en jämlikhetsfråga.
Så är det förstås inte men jag tror att man utnyttjar islam i sin kamp mot kristendomen. Ett otäckt exempel på detta inträffar tidigare i år när Carin Jämtin (S) föreslog införandet av muslimska helgdagar i Sverige, se artikel i SvD. Det är väl knappast någon som tror att Jämtin lägger ett sådant förslag av religiös övertygelse?

Det de här stackars radikalerna missar är att om man nu lyckas med sitt mål att minska kristendomen så kommer ett andligt tomrum att uppstå som de knappast lär klara av att fylla på egen hand. Vad kommer att fylla det kan man undra? Det torde väl vara rätt uppenbart tyvärr.

”Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i uppväxande generationers intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gräns till korkat. Objektivitet, än hur välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande”. Han var i fin form när han skrev detta den gode Göran.

Raderar vi våra traditioner vill det också till att vi har något att ersätta dem med, men det verkar de här radikalerna inte ha tänkt på. Vad ska till exempel Julen med sina rötter både i kristendomen och asa tron ersättas med? Ett ännu värre materialistiskt frosseri än det vi redan har, för det är det som är kvar när de religiösa bitarna försvinner från det. Ännu mer kapitalism kan väl knappast vara förenligt med vad vänsterradikalerna är ute efter…

Det är inget fel i tanken på ett mångkulturellt samhälle, det är i sig själva sinnebilden av ett samhälle som lever i tolerans och respekt. Frågan är bara hur långt det ska få gå med det där innan det blir politiska och kulturella spänningar? Man måste komma ihåg att det aldrig är olikheter som binder folk samman utan likheter.
Var finns den kritiska massa där man uppnår balans i detta och når ett lagom förhållande mellan inhemsk och invandrad kultur? En svår fråga som det säkert inte finns några svar på men som ändå måste ställas. Däremot tror jag att man måste sträva efter någon form av endräkt för att ett samhälle ska fungera och traditioner är just en av de saker som binder oss samman.  

Låt därför våra ungar få fira sin avslutning i kyrkan, med tända granar, julkrubbor och påminnelse om varför vi firar julen i Sverige. Låt dem få uppleva och lära sig om den traditionen på det att de som önskar må bära den med sig och de andra med samma frihet må strunta i den. 

Visst är det så? Allt det vi lärde oss i skolan använder vi oss inte av som vuxna, men det grundar sig på det fria vuxna valet. Därför är det bättre att vi får lära oss om traditionerna från början så att vi senare i livet kan välja att avstå från dem – om vi vill.

Vi har ett samhälle som fungerar och ett som man gärna flyr eller flyttar till. Det faktum att 15 % av vår befolkning är födda i utlandet bekräftar detta. Det finns förstås en anledning till att man gärna flyttar hit. Det beror förstås inte enbart på kristendomen men på gott och ont är den en viktig del av det som gjort Sverige till vad det är. Att förneka vårt kulturella, politiska och även kristna arv är detsamma som att förneka vilka vi är, att förakta oss själva och det vi står för. Hur ska de som flyttar hit kunna bli en del av vårt land och hjälpa till att vårda det som är bra med det om de inte tar det till sig i dess helhet? 

Så skall det förstås inte vara. Välkomna därför de som flyttar hit att delta i våra traditioner, utan förstås att de behöver byta religion för det. Välkomna dem att bli en del av våra värderingar och tillämpa sin egen tro, eller brist på tro, på de sätt som är kompatibla med samhället. Låt oss alla tillsammans värna allt detta så att Sverige förblir det land man gärna flyttar till även i framtiden.