Om avkristning och sekularisering

Det värsta som händer vårt samhälle idag är något som det talas väldigt lite om men som ändå är ständigt närvarande och pågående. Sverige håller på att avkristnas och är idag ett av världens mest sekulariserade länder. Detta är en samhällskatastrof av rang som har skapat ett i många avseenden vilset folk med en ökande psykisk ohälsa, något som det offentliga Sverige förstås aldrig skulle erkänna.

Sverige är ett modernt land i ständig utveckling. Vi har på hundra år gått från att vara ett ganska enkelt bondesamhälle till ett industrialiserat och på vissa områden till och med världsledande samhälle. Vi anser oss upplysta och inte sällan anser vi oss veta bättre än många andra. Vi är dynamiska och anpassningsbara och går ibland så långt att vi till och med förnekar våra traditioner och nationella rötter. Att vara nationalist och traditionalist anses inte vara något bra idag och förefaller alltmer kopplas till anklagelser om rasism och främlingsfientlighet.

Vi har en väl utvecklad sjukvård och folkhälsan är utomordentligt hög. Samtidigt är vi ett av världens sjukaste folk. Under åren 1989-2007 ökade enligt en rapport från socialstyrelsen andelen ångestfyllda i befolkningen från 12 till 22%. Detta beror enligt litteraturprofessor Torsten Pettersson på att vårt välbefinnande inte bara har med företeelser som stress och arbetslöshet att göra utan också är kopplat till livsfilosofiska och existentiella behov och att dessa efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa. Tro mig, sekulariseringen är högst påtaglig. Idag är ca. 10-15% av vår befolkning bekännande kristna och bara 5% går regelbundet till kyrkan. Resten av oss är alltså hänvisade till sig själva när det gäller existentiella frågor.

De olika religionernas utbredning i världen. Illustration från Bibelfrågan

Istället för att med hjälp av kristendomen hitta de svaren vi behöver, alltså på frågor om meningen med livet, om döden etc, är individen hänvisad till att söka sina egna svar. Där inte religionen ger svaren – och den uppmuntras inte i ett samhälle som vårt – är det vetenskapen som gäller och den ger just inga svar. Den ger inget besked om mening, om existens eller död. Istället skapar den ett tomrum av obesvarade frågor och en känsla av meningslöshet. Vi är alltså hänvisade till att söka våra egna svar och det har följaktligen vuxit fram en marknad för detta som i vissa avseenden är rätt så ockult. Vi försöker också fylla tomrummet med materialism vilket i sin tur leder till egoism.
Det intressanta är att för det mesta när man pratar om tron så brukar folk säga lite svävande att "jag tror på något" och tillägger sedan lite för snabbt "...men jag tror inte på kristendomen" som om det vore något smittsamt äckligt. Det här är rätt talande för nuläget på det här området. Propagandan och de anti-kristna har uppenbarligen lyckats med sin propaganda att svärta ner kristendomen - men man har inte lyckats utplåna tron! En del av det tomrum som beskrivs ovan uppstår helt enkelt därför att folk inte vet vad de ska tro på i ett samhälle där man inte uppmuntras att tro på något. Undra på att det här tomrummet finns och att många känner sig vilsna i en enda stor meningslöshet...

Rätt eller fel är egentligen rätt ointressant i sammanhanget, kristendomen har alltid haft ett svar på existentiella frågor. Den har bundit oss samman i en och samma tro, gett oss ett gemensamt syfte och en gemensam norm.

Professorn om sekulariseringen: ”Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.”

Det här är intressant.

Jag beskriver detta som ”religionens samlande kraft” och en som är av vital betydelse för ett samhälles sammanhållning för vad är det som har hänt när vi förlorat den? Jo vi ser hur bristen på normer ställer till det allt mer. Hur dyrkan av det materiella skapar ett habegär och en egoism. Materialismen fyller nämligen aldrig ett tomrum, den skapar bara begär efter mer.
Vi ser också hur egoismen skapar en brist på empati vilket påverkar säkerheten i samhället. Vem hade väl hört talas om det här med oprovocerat våld när vi i medelåldern och äldre växte upp?

I kristendomen, liksom i alla religioner, finns en norm för hur man ska uppföra sig, en norm som behövs. Tar man bort en sådan norm genom sekularisering, vad är det då man ersätter den med? Lagstiftning? Som om man skulle kunna lagstifta om normal hyfs, hänsyn och empati? Nej, där räcker inte vetenskap och lagstiftning.

Det spelar egentligen ingen roll vilken religion vi pratar om. Den är ofta kittet som håller samman ett samhälle. Däremot tror jag att man ska vara försiktig när olika religioner ska samsas i ett och samma samhälle – det tenderar att skapa spänningar. Exempel på detta hittar vi i den avslutade konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland eller i konflikterna mellan shia- och sunnimuslimer.

 Vad gäller olika religioner i vårt land handlar det inte om att bromsa andra religioners framväxt utan om att bromsa kristendomens nedgång, för vilket förstås kyrkorna själva i första hand bär ansvaret.

För vår del här torde valet av lämplig religion vara enkelt eftersom de normer vi har kvar och hela vår lagstiftning bygger på kristendomen. Det intressanta är att den som klarar av att någorlunda följa bibelns bud om att ”Du ska älska Din nästa såsom dig själv” förmodligen inte har några större problem att följa Svea Rikes lag heller. Detta säger egentligen vad man behöver veta om kristendomen som norm.

Vad behöver göras för att ändra på detta och vilka slutsatser kan man dra?

Slutsatsen som jag byggt upp texten till är uppenbarligen att vi måste ha mera av kristendom i vårt land. Jag har inget emot att andra religioner som exempelvis islam kommer hit, det får man acceptera i ett samhälle med vår invandring. Samtidigt finns en fara i om flera religioner växer för starka i ett samhälle eller i hur aggressivt dess troende väljer att följa sin tro. 

Mina egna sympatier ligger självklart hos Jesus och håller de normer och de svar som kristendomen ger för det rätta. Den behövs och är kittet som håller samman vårt samhälle. Den behövs för att ge oss de riktlinjer vi behöver. Den behövs för att människor ska må bra utan att känna det tomrum och utanförskap som sekulariseringen medför.

Hur kan vi ändra på detta? Ja med tanke på hur myndigheter, skolväsende, politiker och kulturelit behandlar kristendomen, finns det bara en väg att gå. Det handlar om att kyrkorna själva måste börja leva i den Missionsbefallning de är satta att genomföra. Det handlar om att öka tillgängligheten av kyrkorna för allmänheten och om att åskådliggöra tron på ett begripligt sätt. Det handlar förstås också om att genom media sprida medvetenhet om detta.
Kyrkorna måste ta sitt ansvar och ta sig ur sin isolering, se till att motverka allt vad isolationism heter och sänka sina trösklar, bli lite tuffare med att bjuda in människor att lära känna Jesus. I detta är förstås de så kallade Alphakurserna ett utmärkt redskap. 

I andra änden av perspektivet anser jag att det ligger i var och ens intresse att intressera sig för och ta reda på vad kristendomen är för något och om dess betydelse för vårt land. Det behöver inte ligga en frälsning i detta, även om det förstås är bra, men det handlar lite om att känna sina rötter, veta var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Likaså ökar vår förmåga att möta andra religioner som kommer hit om vi i första hand känner vår egen.

Religion är alltid lite på gott och ont. Den kan ställa till oerhörd skada om den hanteras på fel sätt men det kan uppenbarligen en total brist på religion också göra. Därför behöver vi, i Sveriges fall, få återkomma till den kristna läran. Både vi själva och vårt samhälle i stort mår bättre av det. 

Källor 

C-uppsats: Sekulariseringen i Sverige - Religionens ställning i det moderna samhället av Havva Harmanci, 2010

Högskolan i Gävle

Varför mår vi så dåligt? Artikel i SvD 2007 av prof. Torsten Pettersson