Opinionsundersökningar och Sossarnas minskande siffror

Ett långt inlägg den här gången men så är också ämnet allvarligt. Det är fullt möjligt att jag trampar på en och annan öm politisk tå med det här. Har du en sådan fallenhet, gör oss då båda en tjänst och sluta läsa här, särskilt som jag driver lite med ett av våra politiska partier. 


Du fortsätter? Kom inte och säg sen att jag inte varnade dig. Jag skriver lite om det här med opinionsmätningar och om ett parti som tycks tappa väljare för glatta livet. Jag hoppas jag kan uppfattas som någorlunda neutral men det är inte detsamma som att jag är okritisk. För balansens skull försöker jag skicka lite ironi åt både vänster och höger. 

Jaha, så var det siffror från Sifo igen då och som vanligt är det två partier som drar till sig rubrikerna – det ena går ner och det andra upp. Som vanligt numera är det antingen Juholt som pryder löpsedlarna eller Miljöpartiets språkrör. Ner eller upp. Ibland sätter man dit Reinfeldt om man vill illustrera att alliansen går framåt. 

Såhär gick det den här gången:

SVT Text Söndag 18 dec 2011

Siffrorna i Sifos decembermätning 
Siffrorna visar väljarstöd i procent  
och förändring i procentenheter sedan 
mätningen i november.

Moderaterna           34,4 (+1,6)    

Folkpartiet            5,5 (-1,1)    

Centern                5,4 (-1,3)    

Kristdemokraterna      4,3 (+1,1)

Socialdemokraterna    25,4 (-2,0)    

Vänsterpartiet         6,3 (+0,5)    

Miljöpartiet          12,3 (+2,3)     

Sverigedemokraterna    5,2 (-1,5)

Alliansen             49,6 (+0,3)    

De Rödgröna           44,0 (+0,8)

M spurtar långsamt men säkert mot målet. S halkar ännu mera efter M och jagas av Mp som knappar in. Kd håller kontakten med klungan men verkar vara på väg att bryta. SD tappar något mot täten men springer som vanligt på en egen bana. De kommer in på upploppet, vem kommer att vinna… bla, bla, bla! 

Egentligen... opinionsmätningar liknar mera ett sportresultat nuförtiden än något så seriöst som politik... Byt dessutom undersökare så får du ett helt annat resultat. Numera verkar det finnas åtskilliga institut och företag som sysslar med undersökningar så man vet snart inte vad man ska lita på. Tydligen är det här med opinionsundersökningar en bra affärsidé i alla fall, alltid något. Det har snart blivit så utvecklat, eller felvecklat eller invecklat med de där så det är snart omöjligt att veckla ut det till ett begripligt resultat.

Drömläge för spelbolagen kanske, som snart kan börja sätta odds från månad till månad på hur det går för partierna, men det underlättar inte precis för oss väljare. Underhållande måhända på samma sätt som för fansen på en hockeymatch – hur ska det gå för favoritlaget den här gången? Skit, vi förlorade men vi tar dom i nästa match och slutspelet är ändå inte förrän 2014! Nej, det känns inte seriöst längre.

Jag menar - vad är det för väljarkår vi har? Ska man tro alla de här mätningarna så har vi en väljarkår som svänger i politisk uppfattning som en vindflöjel i storm!
Samtidigt vore det förstås naivt att tro att folk inte byter åsikt oftare än vart fjärde år…

Så är det förstås inte, men jag har svårt att tro att den samlade politiska uppfattningen hos folk svänger så ofta och så snabbt som alla dessa mätningar tycks visa. Det ger lite intrycket av polsk riksdag men som väl är håller vi oss till valresultatet fram till nästa val och tur är väl det. 

Samtidigt är det en faktor under hösten som man inte kan blunda för i nuläget hur gärna man än vill, eller rättare sagt, en enda man som utan större ansträngningen tar bort fokus från det seriösa i politiken och får den mer att verka som en dålig komedi serie.

Ja - rätt gissat - jag menar Håkan Juholt och inte Anders Jansson (Starke Man), även om likheten är slående på mer än ett sätt. 
Vad vore väl Svensk politik idag utan denne man? Helt säkert mindre underhållande!

Kan inte låta bli att undra hur mycket Juholts arvode från Alliansen uppgår till. Jag menar, karln sparar ju miljoner åt dom. Det räcker snart med att han öppnar munnen, så slipper de borgerliga att prata politik. Bombastisk och tvärsäker som en Göran Persson kopia... och sorgligt ofta okunnig. Utspel och kovändningar går hand i hand - när man inte kan låta medarbetare ta smällarna förstås.
Snacka om att springa Alliansens ärenden. De behöver inte lägga ner tid och pengar på att försvara sig mot Sossarna - det har i varje fall varit väldigt tyst på den fronten under hösten - för det sköter Juholt själv om åt dem... Det räcker med ett kort ”inga kommentarer” så är det fixat, dessutom plockar oviljan att attackera sympatipoäng.
Självklart är han inte avlönad av dom men det skulle vara intressant att veta hur stora pengar de sparar på det där egentligen... det måste handla om avsevärda belopp...

Not. Normalt gillar jag inte att man driver med folk hur som helst men det är svårt att låta bli när det gäller Juholt. Jag ber alla gråsossar som kan tänkas störa sig på det om ursäkt och hoppas att ni andra kan tänka er att dra på smilbanden med mig.

Socialdemokraternas kris har väl knappast undgått någon och för min del vet jag inte om jag ska beklaga dem eller lyckönska dom. Beklaga dom därför att det behövs en stark opposition  och lyckönska dom därför att kris ändå är möjligheter, något som andra partier har förstått att profitera på.

Not. Hade rollerna varit ombytta och det varit ett borgerligt parti som hamnat i medias blickfång med en märklig partiledare, hade jag skrivit på samma sätt. Jag vill inte ta ställning för vare sig den ene eller den andre, vilket jag hoppas resten av inlägget visar.  

Jag beklagar uppriktigt det som händer Socialdemokraterna. Det är aldrig bra för demokratin med en försvagad opposition. Den behövs för att hålla regeringspartierna på alerten för det största hotet mot dessa är just självgodheten och den växer fram ur bristen på motstånd. 

Kanske är det förresten just den egna självgodheten som gjort den största skadan i socialdemokraterna ändå. Kanske är det så att man satt i maktställning under så lång tid att man gjorde misstaget att slappna av och köra den politik man alltid gjort utan att märka att världen runt omkring partiet höll på att andras. Samma tabbe som under många år hindrade andra partier från att vinna val. 

Märk väl - oppositionen finns och sett till mandat är den rätt stark, men den är splittrad. Sossarnas försök till att skapa en vänsterallians med V och Mp föll som bekant och det där har man egentligen inte hämtat sig efter... eller, man har inte försökt skapa något alternativ vilket möjligen hade varit att föredra. Detta står förstås och faller med de övriga partiernas vilja till samarbete och kanske blir det lättare att skapa ett samarbete på mera likvärdiga villkor i framtiden när man storleksmässigt närmar sig varandra. Man kan lätt göra jämförelsen med Moderaternas uppenbara dominans i alliansen och skillnaden i storlek mellan allianspartierna.
Detta är förstås bara en reflektion för partierna ska förstås ha inflytande i förhållande till sin storlek, det är så demokratin ska fungera.

Det blev inte lättare för oppositionen med SD:s entré på den politiska scenen för helt plötsligt fann man sig tvungen att lägga en massa energi på att kämpa mot dom också.
Varför kan man undra. Tydligen är det viktigare att bekämpa SD än att bedriva en effektiv opposition och det där förlorar man förstås på eftersom man samtidigt demonstrerar vad som kan uppfattas som ett förakt för 5,7 % av väljarna. Det hela förbättras inte av tramset med att avstå från debatter i TV på grund av placeringar i studion. Sådant uppfattar vi väljare som barnsligt och jag tror personligen att det hela egentligen var ett rätt patetiskt försök av vänsterpartierna att visuellt försöka jämställa SD med regeringen vilket knappast lurar andra än önsketänkarna. Det hela hamnade istället på en sandlådenivå som har väldigt lite med politik att göra och som bara gav spelbolagen ännu bättre odds att dela ut.

Det märkliga är att man inte lär av andra partiers framgångar. Moderaterna genomförde ett förändringsarbete och vips kommer man in på scenen och lägger beslag på jobbpolitiken och på en himla massa väljare och börjar vinna val. Vad värre är, det händer innan sossarna tycks fatta att de förlorat sin viktigaste fråga - om de nu inte helt enkelt hade gett upp om jobben.

Ooops! Vad hände?

Plötsligt hade vi ett förnyat parti som dessutom hade mage att kalla sig "arbetarparti" och som kommer med något nytt, samtidigt som man får väljarna att tro att man har samma mål som sossarna alltid har haft. Det är klart att det väcker nyfikenhet och lockar väljare, särskilt som många fått intrycket av att sossarna lyckats dåligt med sina försök att minska arbetslösheten. Nu tror jag för all del inte nödvändigtvis att alliansen kommer att lyckas bättre men det beror mer på omständigheter utanför landets gränser än på en misslyckad politik och klarar man bara av att kommunicera ut det där till väljarna, torde det minska risken för en framtida valförlust.  

Faktum är ändå att det Moderaterna vann på var att man vågade förändra sig. Man anar hur Mp i viss mån följer efter som lite av ett dynamiskt parti som ligger i tiden. Ska sossarna ha en chans att överleva måste de också våga en förändring. 

Nu är det för övrigt upp till Moderaterna att bevisa att man verkligen är det här arbetarpartiet som man utger sig för också. Misslyckas man med det lär man också misslyckas med ett antal val i framtiden. Väljarna i Sverige brukar vara politiskt medvetna och har sällan något kort minne.

Ändå undrar man lite vad det är vi ser hända idag.

Är det kanske så att Socialdemokratins storhetstid är över? Kommer vi att få se något helt annat i framtiden än den höger och vänsterpolitik som vi är så vana vid och som var så lätt att ta ställning till? Är vi på väg bort från den tiden när politiken var mera svartvit, höger och vänster, antingen eller?

Är det rentav så att socialismens episka klasskamp är över och att det nu är dags att tänka i helt nya banor?

I så fall är det bara att gratulera till segern för den tillfaller till viss del Socialdemokraterna i så fall, även om många av orsakerna står att finna i vår omvärld. Sanningen är i alla fall att det klassamhälle som en gång möjliggjorde Socialdemokratins storhet knappast finns längre – eller rättare sagt, det tar sig inte uttryck på samma sätt – och frågan är då bara om Socialdemokratin kan överleva utan den klasskampen, utan att förändras? Det är tyvärr inte troligt.

Gunnar Sträng

Förr i tiden var det lättare för Socialdemokraterna att identifiera sig med de fattiga, med de förtryckta. Det är ganska omöjligt idag, särskilt med en partiledare som är i blåsväder efter sina bidragsaffärer och en rad sossar som är ganska välbeställda – och för att nu inte tala om att det inte längre ses som något fel att tjäna mycket pengar. Det vore dock fel att skylla detta på Juholt. Tendensen till detta går tillbaka flera decennier. Vilka av oss äldre minns väl inte en indignerad Gunnar Sträng som på sin tid i en TV intervju i mitten på 70-talet fick en del rätt besvärande frågor om sin förmögenhet och skatteplanering? Det hela blev inte bättre av att karln uppgav att man innan intervjun kommit överens om att inte prata om detta. Man kan förstå att de som mindes agitatorn Sträng från hans turné på cykel bland lantarbetare på 30-talet kände en stark indignation över både finansministern och socialisten Sträng.

Det är lite så med Socialdemokrater, de behöver sina ”Strängar” för att genom sådana eldsjälar ”kämpa på barrikaderna” och dessutom rejält så det hörs. Utan dessa som börjar på gräsrotsnivå istället för alla dessa politiska broilers som, oavsett parti, alltid kommer att vara föremål för ett visst förakt från oss väljare, kommer man inte långt. Utan stabila och höga barrikader att kämpa från höjer sig socialdemokratin föga över mängden och blir allt svårare att identifiera sig med. Man behöver något att högljutt protestera mot så att deras politik blir tydlig och inte är lika subtil som många andra partiers.

Likaså har politiken förändrats. Jag menar, vem hade väl trott att vi skulle få se en moderat som finansminister i hästsvans och örhängen som skäller på banker och härmar Mona Sahlin om det smarta i att betala skatt? Jag tvivlar på att gamla högerpolitiker som Gösta Bohman skulle känna igen sig... Å andra sidan hade väl ingen kunnat tro att samme finansminister skulle utses till den bäste i Europa heller… eller för all del att vi några år tidigare skulle skicka förre Moderatledaren Bo Lundgren till USA för att informera dem om hur vi löst vår bankkris tio år tidigare.   

Är det inte så att den gamla klasskampen, om man inte kan hitta en modern variant av den, helt enkelt är över och måste ersättas av något nytt om man ska ha en chans?

Det vore dock tragiskt för politiken om sossarna blir för små, för det torde stå utom allt tvivel att de behövs – åtminstone behövs en del av de profilfrågor som de fortfarande förknippas med. Deras lösning på problemen är kanske inte alltid det bästa, men vilka partiers lösningar brukar vara det? Det spelar egentligen ingen roll för det viktiga är att frågorna hålls vid liv i det politiska Sverige.

På samma sätt vill det till för deras ärkefiende Moderaterna att visa framfötterna nu. Allt detta tal om det nya arbetarpartiet har uppenbarligen varit övertygande och en valvinnare, men det vill till att arbetslösheten börjar sjunka radikalt om de anspråken ska ha någon trovärdighet. Upplever väljarna att de blivit lurade med valfläsk lär det dröja innan partiet hämtar sig igen. Därför vill det också till att de Nya Moderaterna förblir i sin förnyelse om de ska kunna hålla kvar väljarnas intresse.
Samtidigt borde deras tid ha kommit nu kan man tycka. Ekonomierna runt om i Europa tar stryk som aldrig förr och vi åtnjuter ett förtroende som ett land med en av världens bäst skötta ekonomier och en finansminister därefter. Rimligen vore väl då Sverige vara ett av de bästa länderna i världen att flytta sin produktion till? Man kan ju alltid börja med att bjuda GM som var så emot försäljningen av SAAB att flytta delar av sin produktion till Trollhättan i detta fantastiska land. Vi vet ju hur ekonomin i deras eget land ser ut.
Det kan i varje fall aldrig vara fel att satsa pengar i en politik som lockar utländska företag och genererar nya jobb. En sådan politik borde rimligen vara lönsam.

Hur det än blir i framtiden så är det ändå ett och annat som måste bestå. Det måste finnas en någorlunda stark regering och en lika stark opposition för ytterst handlar det om demokratins överlevnad. Det må vara illa att S tappar i opinionsundersökningarna men det hade varit ännu värre om inte Mp samtidigt hade ökat, det bevarar en fungerande opposition. 
Det är nämligen tillsammans som flera olika partier utgör demokratin i ett land, aldrig bara ett parti. Det behövs partier som står för olika politiska alternativ och som spelar efter samma spelregler. Det är bara på det sättet som demokratin kan överleva i en politiskt föränderlig värld.